Sambo tjänar dubbelt så mycket och vill därför ha dubbelt så mycket som mig att leva för...

Jag förstår verkligen inte alla sådana här trådar. Det är väl inte din mans fel att han tjänar dubbelt så mycket som dig?!
Jag förstår inte varför alla är så giriga här på FL och enbart verkar vilja leva på sin partner. Vill jag ha hög lön så skaffar jag mig hög lön. Jag lever inte på min man/sambo.

Vi delar på alla utgifter 50/50. Hyra, el, mat osv. Det som blir över har man över SJÄLV. Det är inte rimligt att min sambo (eller tvärtom) ska finansiera mina nya kläder varje månad eller liknande. 

Tja... Jag är den som tjänar minst i vårt förhållande, och det är jag som anser det självklart att ens egna intjänade pengar är ens egna. Och att man inte ska ha attityden att var och en betalar sitt. Det är klart att den ena betalar för båda om man går ut och äter/går på bio/ska resa någonstans. Jag vill inte känna att jag handlar saker till mig för någon annans pengar, som nån hollywoodlyxhusru.

Självfallet ska båda betala gemensamma saker; mat, restaurangbesök, barnkläder, bensin. Det har det aldrig någonsin varit något tjafs om. Saker till hemmet, ja det är ju saker som kommer hela familjen till nytta: tv, möbler, nya handdukar, film och musik... Så det betalar någon helt enkelt. Vem? Den som plockar upp plånboken.

Liksom: varför ska DU kunna köpa kläder och saker åt DIG för de pengar HAN tjänat in? (och vice versa). Kan man inte köpa den där Prada-väskan, ja då låter man helt enkelt bli. Eller önskar sig den i present. Och KAN jag handla, ja då gör jag det. UTAN att behöva förklara mig eller tjafsa.

Jag tycker inte att han ska behöva ge hälften till dig rätt och slätt, ni kan väll ha ett gemensamt konto som går till räkningar eller att du betalar maten/hygien artiklar och han räkningarna? Eller att ni på något vis gör en budget hur en av era månader ser ut och delar det på två, då inklusive ert gemensamma sparande. Sen kanske han kan vara så pass schysst att han varje månad tar en räkning extra eller så men det är ju inget som ska garanteras. Skulle jag tjäna 20.000 i månaden hade inte jag velat för de 10.000 som blev över efter räkningar ge bort 5.000 till killen. Man får ju hitta en mellanväg men jag tycker inte du kan räkna med att få hälften av någon annans inkomst.

Du har 8000 kr över ändå varje månad. Så jag kan inte riktigt se problemet här faktiskt. Känner du att du behöver mer att röra dig med per månad?

Tja, jag vet inte.. Kanske bara är jag.. Men jag ser nog inte pengar som så som mina-dina. Den som har behov får helt enkelt pengar av den andre om det behövs ( och finns ). Är inte svårare än så.  Få saker är så förgängliga, och egentligen totalt betydelselösa som just pengar. Spelar i min värld, ingen roll som helst vem som har mest pengar när han/hon dör. Bara fenomenet att någon ens tänker på livet ur dom perspektivet, skulle jag se som en rejäl varningsklocka.

Sen kan givetvis inte allt vara hur orättvist som helst heller. Inte det jag säger. Men jag tycker nog ni båda bör fundera över era mer fundamentala värderingar i er relation mot varandra. Jag tycker inte riktigt att det låter "friskt", om jag ska vara helt ärlig. Nu känner jag inte till historien bakomliggande, eller vad ni har ekonomiskt, emotionellt eller relationsmässigt bakom er. Men det känns inte riktigt på TS inlägg som att problemet är att han lägger på hög, utan att hon INTE kan utöva exakt samma beteende, som hon tycker så illa om. Som att det skulle göra relationen bättre, att dom båda gör likadant? Svårt att se att just DET egentligen skulle göra er relation bättre i överhuvudtaget. Ungefär som att börja leta I nystandet efter andra stumpen för att börja nysta upp, istället för att ta den som finns på utsidan.

TS, jag är ledsen, har inget bra råd att komma med. I min lilla bubbla, tycker jag att både inställningen och frågeställningen till "problematiken" i sig är så konstig, att jag har svårt att se hur man ska kunna lösa problemet utan att den förstnämnda också måste adresseras på något sätt. För den kan inte heller fortsätta om hela situationen ska kunna lösa sig.

Hos mig och min sambo (det faktum att vi inte ens funderar på att gifta oss eller nåt sånt)
Han tjänar mer, jag har varit sjukskriven/arbetslös/gått på timmar så det har bara blivit naturligt att han tar de "stora" räkningarna och ja de små, som en, bredband, A-Kassa osv.

Han har ett eget sparkonto med egna pengar på som han ska ha till sig själv. Jag unnar honom det.(Dels för att han har haft det sparandet sedan innan vi träffades) Jag har inga sparade pengar, lever i princip på honom när alla räkningar är betalade. Vi har försökt prata om gemensamt matkonto, men vi tycker att vi gör alla matköp tillsammans eller så handlar jag så behövs det inte. 
Det fungerar bra, han säger precis som TS att han tjänar mer, han ska ha mer att röra sig med.. Helt okej enligt mig! Det är hans pengar, han har tjänat ihop dom, han ska ha roligt för dom. 

jag och min man har delad ekonomi. Jag tjänar mindre än honom, och därför betalar jag mindre till hyra,mat osv. vi har ett sparkonto som vi varje månad sätter in det vi kan och känner. Men sedan har vi gjort upp om att det vi har kvar på våra respektive konton får vi göra vad vi vill med. Om han känner för att köpa film, kamera tillbehöv eller annat så gör han det. Liksom jag som vill lägga det shopping mm.

Finns ett par olika sätt att lösa ekonomin.

1: Lika mycket pengar kvar.
2: Betala lika mycket pengar.
3: Betala lika stor andel relativt till lön
4: Man har motsvarande andel kvar (vad din man vill)

Om personerna tjänar 10k respektive 20k netto och utgifterna är säg 12k blir de på följande sätt.
 1:  Båda får 9kkr kvar, person A betalar 1k och B betalar 11k. Tror få går med på en sådan modell, skulle du göra det?
2:  Båda betalar 6kkr var. Person A har 4k kvar och B har 14k kvar. Många har de på detta sättet.
3:  Person A betalar 4kkr och B betalar 8kkr. Person A får 6kkr kvar, och B får 12kkr kvar. En vanlig modell.
4:  Person A får 6kkr kvar och B får 12kkr kvar. Person A betalar 4kkr, och person B betalar 8kkr.

Modell 4 är faktiskt den modellen förutom 1 som ger mest pengar till den fattiga. Modell 1 är sanslöst orättvis om familjeutgiften är relativt låg. 

I Min familj kör vi med en variant av 2:an. Båda betalar i grunden lika mycket pengar. Sedan auktionerar vi ut hushållssysselsättningar, så att den lågavlönade parten kan bjuda under och ta ledigt för att jobba hemma till vad som i praktiken blir en högre netto lön än på jobbet.

Denna metoden har visat sig vara mycket framgångsrik då vissa saker som bära, töma sopor och transport så blir ändå den högavlönade billigare.

Vad vi även gjort är att vi hållt hushållskontot till ett minimum. Transport och annat går på personliga konton. Familjen lånar mannens bil, inte tvärt om. 

Hm. Du råkar inte ha lite siffror? Känns som om hälften av marginalen som man kan lägga pengar på hög och impulsköpa en dyr bil inte borde vara att leva på snabbmakaroner.