siolina skrev 2013-10-13 10:27:15 följande:
Tack för omtanken, det är inte prestige utan att jag vill ha kontroll...
Fast jag vet att det är helt normalt blir jag ändå lite orolig, inbillar mig att bebisen är slö (är nog mer att den inte är sjövild men det är illa nog) och att det hänger ihop och att den inte mår bra. Fast samtidigt tror jag inte ens på det själv, det är bara katastrofådran i mig.
Skulle behöva varva ned känner jag, men har inte riktigt möjlighet och jag tror det är den stressen som smittar av sig på lite allt möjligt. Mitt stora barn vaknade med feber härom natten och jag inbillade mig att det var startskottet och att hon hade cancer
![Skäms Skäms](http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-embarassed.gif)
. För att försvara mig själv, vi har ju kämpat mycket för den här graviditeten med många behandlingar och flera missfall etc så jag tror att det har med det att göra. Undanträngda känslor sedan dess bubblar upp lite då och då. Ska ta itu med det när bebisen är ute om det håller i sig.
Jag förstår din oro, har man jobbat länge för ngt så är man otroligt rädd att förlora de.
Väntar första barnet efter 8års kamp ( 9år då vi lyckades i år ) och varje dag oroar jag mig att ngt ska gå fel.
Men jag försöker ändå inte grubbla för mycket, har burit så mycket sorg de senaste åren och säger till mig själv varje dag att se allt från den ljusa sidan!