Rasmus sov i vagnen medan jag gjorde stallet i morse. Var vaken en stund när vi kom in, sov sedan 3!! timmar ENSAM på soffan! Ensam brukar han bara sova typ 10-15 min i sträck. Jag har dammsugit, hängt tvätt, ätit lunch och tränat. Klarade plankan 3x1 min på tå, wihoo! Nu vill jag vila, men någon är väääldigt pigg o glad så det blir nog inget med det 
11 veckor imorgon och snart lika stor som våran tiger Oskar
Har dragits med läbbiga varbölder i armhålan ett par veckor. Har kunnat sticka hål och klämma ur var själv och hållt smärtan i schack med ipren och alvedon, men det poppar upp nya. Nu en bjässe som är omöjlig att få hål på. Så fick bege mig till VC idag, kunde inte sova i natt för det gjorde så ont. Ville egentligen få hjälp att skäraupp den men det vägrade dom förstås, som jag misstänkte. Fick antibiotika. Ville helst slippa det, åt det i somras när jag hade samma problem och magen ballade ur. Finns ju risk att lillens också gör det ni iom att jag ammar. Tur man laddat med s madroppar sen start. Och han har bajsat igenom 2 blöjot + bajsat en full + bajsat ner hela skötbordet redan idag. Värre än så kan det väl knappast bli
Plopps - Jag skrev ett långt svar till idioten som hoppade på dig, det är borttaget, vet inte om du hann läsa. Hur som helst, det var någon som inte tidigare skrivit i tråden, någon som förmodligen hade en dålig dag (tom ännu sämre än din var, haha), och förmodligen allmänt bitter och grinig. Sjukt elak människa i varje fall, förstår om du blev illa till mods.
Hur som helst - jag hoppas du kan glömma den kommentaren och fortsätta skriva här i tråden som vanligt! Det tror jag alla vi som "hör hemma" här i tråden vill och hoppas på. Kram på dig
Jag kniper hela dagarna. När jag ammar, när jag kör bil, när jag duschar och borstar tänderna. Hjälper föga, urinläckage så fort jag tex måste springa något steg. Fruktansvärt. Sladdrigt är det inte, livmodertappen?? Eller något annat hänger ner, får knappt in ett finger. Efterkontroll nästa vecka, faktiskt sjukt nervös. Rädd att dom kommer säga att det är normalt och att det kommer vara såhär 
Tror jag har något konstigt hormonpåslag. Jag är så kär i min bebis, klarar knappt att lämna honom ur sikte ens en liten stund. Känner mig alldeles gråtfärdig av lycka så fort jag tittar på honom. Har ångest att han börjar bli så stor. Vill stanna tiden, nu!!!