abort - ett svårt beslut? Min personliga erfarenhet.

Hej! Jag förstår precis hur du känner, jag och maken väntade vårt 3 e, så mycket velande fram o tillbaka, för och nackdelar.. Sömn? Bebistid? Graviditet.. Förlossning.. Vi beslutade oss för att görs medicinsk abort. Precis som du så satt jag och tveka om jag skulle ta tabletten men när den låg den framför mig och jag kände mig nästan hetsad att bara ta den. Jag tog den, svalde den. Och vart utskickad. Jag fick inte prata med kurator varken före eller efter ingen som ens erbjöd det.. Så jag gick hem efter jag svalt tabletten.. Jag grät floder.. Hela kvällen grät jag och undrade vad fsn jag gjort?? Helt plötsligt kände jag vad som var rätt och vad som var fel.. Innan var det massa helande och när minsta är 2 och halvt år så är det ganska lugnt och skönt.. Nu i lördags fick jag fullfölja aborten.. Det var så jobbigt när man väl hade ångrat sig och sen kände man sig tvungen att fortsätta aborten för rädsla för skador på barnet och dylikt.. Så vad gör man nu? Vad gör man med denna onda känsla i magen?? Vad gör man med sorgen?

Tack för ditt svar. Det känns skönt att man inte är ensam. Jag hoppas att fler som läser detta får en tankeställare- innan de tar pillret. Det här är GARANTERAT det sämsta beslutet jag fattat och det har tagit bort lite av min livsgnista. Det är som att man när tar pillret får man panik, man ser sig själv utifrån, som i en film. Man förstår hur fel det är- när det är försent. Ni som tvivlar- ge er mer betänketid.

Jag är gravid med tredje barnet jag med, denna graviditet var inte planerad. Vi har redan två fina barn, en på 3,5år och ena på7,5månad... Vi har beslutat att göra en medicinsk abort. Detta pga våran lilla som är så liten, jag har precis blivit färdig utbildad, har lägsta fp och behöver skaffa mig lite kött på benen inom jobbranchen. Vi vet inte om ekonomin håller för tre barn, och orken. 3 små barn upp till 4år.. Sambon är inte alls redo för en till, inte jag heller.. Önskar bara att jag hade varit 30+, gjort karriär, bott i en fin villa och min söner hade blivit äldre. Då hade situation varit annorlunda men nu går det ejð??ª hoppas att jag kommer klara av detta, jag ligger redan i sängen och gråter varje dag.. På fredag är det dags..

Mitt råd skulle bli att behålla barnet. kör på och gör klart alla 3 barn. du säger du önskar du bara vore 30+.
bättre att skaffa dina 3 underbara nu, göra klart all föräldraledighet och sen kunna foka ordentligt på jobb och studier utan avbrott av graviditeter, förlossning och småbarnsår.

Jag satt med dessa tankar, orkar man? hur mycket jobbigare är 3 barn? vad händer med ekonomin?  tänk om detta barn blir sjukt? mina andra två som var fris liksom..vad händer med vår relation?  Visst det är mest nackdelar om man tänker på 3 barn, Men faktum är att det är ett barn som kommer passa in i eran familj precis som dom andra 2 barnen

Visst din yngsta är liten, men jag tror nog att dom skulle kunna ha mycket glädje av varandra oxå.
Bara du kan välja vad som känns rätt för dig.
Men jag tyckte och trodde abort skulle bli bra och nu ångrar jag det.. jag har inte bearbetat klart det alls och det känns super jobbigt och jag önskar jag valt annorlunda. att jag sett möjligheterna istället för hindren.
Att jag tänkt mer positivt än negativt. och att jag gjort det det som kändes bäst inte det som skulle bli "rätt"
Jag borde inte ha varit så rädd för att barnet skulle "förstöra" det vi har nu. jag menar barn nummer 1 förstörde inte mitt liv, barn nummer 2 förstörde inte mitt liv, knappast att barn 3 skulle ha gjort det.
Utbildning och jobb finns det alltid tid för. men fler barn finns inte alltid tid för.
Vi lever här och nu. 

Lycka till!
 

Elin92: Jag låg och grät lite i stort sett varje dag....Innan jag hade bestämt mig. Hade även tankar om att det skulle vara "skönt" att få missfall- allt för att inte behöva ta beslutet.
Jag hoppas att du verkligen är 200% säker på en abort, annars avråder jag dig från det.
Man mår inte bra efteråt.
Alla är sjävklart olika, och bara för att jag mår dåligt behöver inte du göra det, men då min erfarenhet är att livet känns "gråare" och mkt tommare nu, och så påverkar även en abort livet/förhållandet.

Att ha tre barn kanske påverkar ekonomi, boende etc, men samtidigt, man ångrar aldrig ett barn.
Nu sitter jag här och vill i stort sett separera, och känner att jag inte har ngt "mål" i livet. Har väl hamnat i ngn slags depression...fungerar som vanligt på jobbet och bland vänner, men när jag ligger ensam i sängen då forsar tårarna.

Jag var inte så stark som jag trodde.

Vad du än bestämmer dig för hoppas jag att du skriver här....

Önskar att de gav en en placebo tabl. innan.....utan att man visstem och sedan ringde en efter ett par dagar och frågar hur det var....undrar hur många som skulle avstå från det riktiga pillret?

och till Anonym: ibland blir jag osäker på om det är du eller jag som skrivit inläggen..... Hade EXAKT samma tankar, och mår nog EXAKT lika dåligt.
Skulle ha varit runt vecka 12 nu....bävar inför att någon kompis ska säga att hon ska ha barn, då kommer jag garanterat jämföra(tyvärr) graviditeten....

Och till Elin92- kom på en sak: om du nu skaffar din tredje sen, kommer du alltid att tänka på att du "valde" bort ett barn. Det känns så enkelt innan, men sen när man väl har tagit tabletten, när man äntligen har tagit beslutet så ser man inte det som att man tagit bort en liten cellklump....man ser på sina barn och tänker; jag valde bort en av er, ett eget barn, ett syskon, glädje.
hur känns det i magen om ni säger; Vi behåller det, vi fixar det! Om du tycker att det känns hemskt med tanken att få en tredje och du vill inget hellre att ta bort det, dåkanske du ska göra det.....men om du innerst inne vill ha det- så HA det.

Det blir en tuff period...det är inte lika jobbigt för din partner som för dig. Min orkar inte ens prata om det....och jag har inte berättat för vänner, så jag har ingen att prata med. Inget har blivit bättre av en abort- snarare tvärtom.

Jag är gravid 5+2. Fick reda på det förra veckan. jag o min man pratade för ett par veckor sen om att skaffa fler barn (vi har en son på 2år). Jag sa att jag ville vänta iaf ett halvår o han ville vänta ännu längre. Min man är musiker o är borta i stort sett varje helg o ibland flera veckor i sträck. Så har det alltid varit så det är inget nytt o i dagsläget är det inga som helst problem. Men han är rädd att han måste sluta med musiken om vi skaffar ett till barn nu. Jag vill givetvis inte att han ska det. Det är ju hans jobb, han är dock jätterädd. Vi känner oss inte redo för ett barn till egentligen, inte nu. O vi funderar på abort. Vår son var inte heller planerad o vi hade bara varit tillsammans en kort tid då. Jag skulle önska att situationen va annorlunda nu. Att vi båda blev superglada men nu är vi mest i chock. Vi måste bestämma oss idag, jag har cellförändringar som måste tas bort egentligen men om vi väljer o behålla så får det vänta. I morgon ska jag till Gyn o då vill hon ha ett svar. Detta blev rörigt skrivit. Förlåt men jag är så förvirrad. Läser era inlägg o är livrädd att ångra mig om jag väljer abort. Samtidigt vill jag inte köra över min man. (Det blev lite så förra gången nämligen). Hans känslor är ju lika viktiga som mina..

ALLA blir ofta panikslagna när man får reda på att man ska ha ett till barn, eller det första. Du skriver att du inte vill köra över hans känslor, och att det blev lite så med första: då är frågan: ångrar du ditt första barn? ångrar han att ni fick barn?

nu vet jag inte så mycket om er, och det är alltid lättare att skriva än att vara själv mitt i allt, men om jag bara skriver som om du vore min vän, så skulle jag säga: behåll ditt barn. Du/Ni vill säkert ha mer än ett barn, och om han skall fortätta med sin musik, så blir det lättare för dig som ska ta hand om barnen om dom är "täta" ...då får de ut mer av varandra, leker bra etc......
sen ska man inte tänka drastiskt- men det gör jag ibland, och det är att OM man separerar - är det inte bättre att man har alla sina barn med en partner?

Jag känner igen mig sååå! Gjorde likadant med tredje. Fick panik. Och jag grät i ett år efter och blev lite knäpp, så snälla du måste bearbeta det. Jag blev så sjuk av det och fick panikattacker och kunde inte förlåta mig själv för att jag frivilligt släppte min graviditet. Ett år senare blev jag gravid igen, slarvade medvetet, låter kanske konstigt men aborten skapade en enorm längtan efter att få bli just gravid igen. Det var ett fruktansvärt misstag jag gjorde i pressat tillstånd och råder ingen att göra abort vid minsta tvekan. Nu har jag vårt tredje barn i famnen och älskar henne...men har dåligt samvete och undrar ofta vem den andra var. Kan inte förstå att jag gjorde så. :.(

Först o främst. Tack för fina och kloka ord. Vi ångrar inte vår första en sekund. O vi vill absolut ha fler barn. Tanken va bara att vänta men nu står vi ju här. Snart kommer han hem o vi ska prata. Är så nervös för vad han kommer att säga.