lilla juni 2014 tråden.

Hej! Ja det vart visst lite fel där. Ja ena dagen känna det okej, andra dagen får jag panik. Jag kan erkänna att jag inte är klar med mitt "egna" liv, men sedan känner jag att man alltid kan komma på ursäkter. Egentligen har jag längtat efter barn i flera år redan, men nu när det är verklighet blir jag enormt skrämd av det ansvar och de uppoffringar ett barn innebär. Jag vet dock att jag klarar det, jag är en stark tjej. Men set är läskigt, Väldigt väldigt läskigt.

ja det är nog läskigt för alla. planerade eller ej. det är ju en stor förändring och mycket som händer. jag vet att jag också känner så där till och från. vi var ju ändå klara med studier, hade jobb och hade gift oss och barnet var väldigt planerat men ändå så är man ju rädd. ibland kan jag också känna att jag inte riktigt är klar med mitt liv då jag bara är 24 men ändå så känns det bra. som du så har jag längtat efter barn i flera år och nu var det dags

Tack! Ditt svar lugnar mig en smula. Är det ditt första barn du väntar? Ja alltså, jag hoppas verkligen att denna känsla försvinner. Mår väldigt dåligt över att jag ibland nästan ångrar att jag haft sex över huvud taget. Jag får dåligt samvete för fostret i magen. Usch vad knäppt. Men jag hoppas att det till visa del är hormoner som spökar. Har läst trådar där kvinnor som tillochmed blivit planerat gravida har börjat överväga abort pga att allt blivit så skrämmande verkligt. De kvinnor som gjort abort har nästan ångrat sig allihop. Så jag håller tummarna att även jag blir sams med tanken på att bli mamma!

Ja det är första. Jag och maken hade vårt sagobröllop i juli och direkt då började vi försöka. Så detta var första och väldigt efterlängtat. Men som sagt alla är nog oroliga. Det är överväldigande. Såg en tråd med någon som gjort ivf och nu skulle göra abort. Så det stämmer nog det du säger. Det kommer kännas bra men oron kommer nog finnas kvar länge oavsett om det är planerat eller ej.

Tack, nej det är inte de mest optimala förutsättningarna och vi är väldigt oroliga över hur detta ska gå. Ni andra verkar ha planerat och längtat efter plusset och varit väl förberedda. Önskar att det vore så för oss också´. Visst skulle vi vilja ha barn, men just nu är så körigt. Men vi får göra det bästa vi kan!

Tack! Nej det är inte optimala förutsättningar, mycket dålig tajming då vi båda pluggar. Om bebisen kommer i juni, så kan jag förhoppningsvis plugga hela nästa vårterminen så jag bara har en termin kvar. Känns så tråkigt att behöva avbryta studierna som flytit på så bra hittills. Eftersom jag inte jobbat mycket innan, så kommer väl föräldrapennigen bli väldigt låg? vet ni vad den ligger på? Antar att det blir någon grundersättning då jag jobbat för lite. Nä några dyra leksaker och dyra märkeskläder kommer vi inte ha råd med, men hoppas vi kommer ha råd med alla basala prylar som en bebis behöver såsom barnvagn, babysitter, babygym och skötbord och allt vad det kan tänkas vara som bebisar ska ha. Är ganska orolig.

Hej! ja då är vi i samma sits, även om jag är några år äldre, men det är ingen skillnad. Känner mig lika orolig över allt ändå :). Jag kan erkänna att jag känner mig kluven. På ett sätt är jag glad att jag kan bli gravid och att jag faktiskt är det, känns så overkligt. Men det som gör att jag känner tvivel är vår situation som inte kunde vara sämre pga att vi båda är studenter med usel ekonomi.
Vi hade helst velat bli klara båda två, få jobb, resa lite och göra saker för oss själva och sen få barn. vi vet inte om vi är redo. Min kille är jätteorolig och skrämd över hur det ska gå. Han har ju ett par år kvar av sina studier och ekonomin kommer inte bli bra. Man vill ju helst ha ett stabilt liv med trygg ekonomi innan så man kan ge bebisen bästa förutsättningar. Ibland blir det inte som man tänkt sig. Kan dock inte se mig göra en abort.

Lever ni också på CSN? Hur kommer er ekonomi se ut?

jo och många i denna tråden verkar ha barn sedan innan också. eller i alla fall några. för oss är det i alla fall första. som vi egentligen skulle satt igång med i april med avvaktade lite för att få ordning på ekonomin ytterligare.
men som sagt det blir omtumlande och en hel omställning även om de är planerade. maken fick typ panik. haha. men vi har ju en ganska stor buffert sparad som hjälper oss en hel del. och två heltidslöner underlättar ju. man minns ju att man hade rätt lite pengar när man pluggade men jag tror verkligen inte att det är omöjligt för er. man får ju göra det bästa med dom medel man har. och att klara er tror jag verkligen att ni gör. man får leva lite snålt helt enkelt.
men hur stort bor ni och så då?

Vi har försökt bli föräldrar i sex år, och är nu gravida för första gången. När vi började försöka var vi färdigutbildade, hade jobb och bodde helt okey. Nu är jag kroniskt sjuk, har en inkomst därefter (hann ju dock jobba upp min SGI) och egentligen inga bra förutsättningar... Men vi vill verkligen ha ett barn och min man är helt med på att dra det största lasset. Antagligen kommer han få ta alla föräldradagar utom mina personliga 60. Men jag kommer ju finnas med hela tiden och vi väljer att se det som en fördel istället. Vi fixar det här! =)

det låter jobbigt men det verkar ändå som att ni har en bra plan. och efter sex år så känns det ändå lite som en solskenshistoria trots er situation eftersom ni lyckades få det ni verkligen vill ha. och händer det sådana där saker som man inte kan råda över så är det ju inte ens eget fel och ofta inget man kan göra något åt. jag tror ni kommer klara det där galant och att ni kommer få en underbar och frisk bebis. :D