• Lectin

    Pratsjuk 35+ försöker få en trea

    Jag: 37 år, två barn (snart 6 resp. 3,5 år), gift, har PCO och EDS och har haft lite stök med att få till nummer ett och två. Nu har jag däremot egen ägglossning så vi försöker på egen hand att få till en trea!

    Just nu: har förstås ingen uppenbar ägglossning den här månaden. Hade kanske eventuellt äl i helgen (17/8) men är osäker. Analyserar symtom för glatta livet och väntar ivrigt på att två veckor ska passera så att jag ändå kan få testa!

    Befinner du dig på något sånär samma plats i livet? Talk to me!

  • Svar på tråden Pratsjuk 35+ försöker få en trea
  • Lectin
    VeronikaK skrev 2015-08-26 09:20:55 följande:

    Idag, imorgon eller senast på fredag. Ju förr desto bättre.


    Jag envisas och håller en tumme för att det kan ha tagit sig ändå. När det tog sig på min första graviditet var jag helt uppgiven över att jag ingenting kände men så var det ändå just då det hände.
  • VeronikaK
    Lectin skrev 2015-08-26 10:51:28 följande:
    Jag envisas och håller en tumme för att det kan ha tagit sig ändå. När det tog sig på min första graviditet var jag helt uppgiven över att jag ingenting kände men så var det ändå just då det hände.
    Tack för tummen! Tyvärr var det inget, testade i morse. Det är ju så ändå, att man har lite pytte hopp i alla fall trots att det skriker PMS om en lång väg! ;)

    Blir ni inte stressade av det eviga pusslandet? Nästa gång verkar det som att äl infaller under några dagar då mannen är bortrest dessutom.

    Jag hade sagt till mig själv att börja fundera på när jag ska sätta stopp, men jag visste att det skulle bli svårt. Det är så lätt att tänka att "nästa gång, DÅ..."


  • Fsake

    Vi har bar fått till det innan äl för att männen varit bortrest i jobbet. Nästa äl räntan hemma så då ska vi banne mig få till det även efter äl. Kanske hjälper det

  • Iskristall
    VeronikaK skrev 2015-08-25 11:28:07 följande:

    Börjar tappa hoppet. Tror egentligen inte alls på det här. Känns som om vi försökt jättelänge. Det blir ett år nu, men jag jag ju haft ett missfall i v.14 emellan iofs. Men jag är 39 år och jag vet inte hur länge jag orkar fortsätta. Väntar på mens och känner verkligen i kroppen att det inte blivit något den här gången heller... :(


    Usch, jag vet hur det är. Är precis på samma ställe som du. De ända som håller kvar mitt hopp är ivf behandling i vinter, annars känns allt hopplöst! Har bim på lördag. Känner som mensvärk redan, vill inte ha mens alls men inte före bim heller egentligen för det säger isf att min lutealfas blir kortare o kortare och det känns inte heller bra
  • Lectin
    VeronikaK skrev 2015-08-26 13:56:10 följande:
    Tack för tummen! Tyvärr var det inget, testade i morse. Det är ju så ändå, att man har lite pytte hopp i alla fall trots att det skriker PMS om en lång väg! ;)

    Blir ni inte stressade av det eviga pusslandet? Nästa gång verkar det som att äl infaller under några dagar då mannen är bortrest dessutom.

    Jag hade sagt till mig själv att börja fundera på när jag ska sätta stopp, men jag visste att det skulle bli svårt. Det är så lätt att tänka att "nästa gång, DÅ..."

    Här kommer en stor varm minuskram!
    Men det är ju inte helt kört förrän mensen kommer, eller hur?!

    Ja, visst är det bökigt att få ihop det ibland. Den här gången började jag få äl-känningar en vecka innan jag räknade med det och mannen skulle resa bort dagen efter! Så det var ju bara att starta förförelsen trots packkaos och resnervös man. Nu hann han ju hem igen innan jag faktiskt fick äl men det blir väldigt många extra tankar och funderingar kring om man får till det på "rätt" dag eller inte.

    Jag funderar också mycket på när man ska sätta stopp. Vi har börjat prata lite om det och mannen har väl slängt ur sig att årsskiftet kunde vara en gräns. Jag vet inte alls om jag klarar att sluta försöka. Vi får hålla en tumme att det händer innan dess helt enkelt. Även läjkaren på fertilitetskliniken började prata om hur vi ska gå vidare och om vi vill göra ivf osv. För mig är det blankt nej där. Jag tar gärna hjälp av hormoner nu när jag inte har egen äl men att starta upp ivf-process när vi redan har två barn, det skulle jag inte orka... Tror jag. Jag är uppenbarligen åtminstone inte där än.

    Först och främst är jag ju nu mitt i en cykel och hoppas och tror såklart att det är NU det händer! Tappen var stängd igår och alla äl-flytningar spårlöst borta så nu är det bara att vänta. Planerar redan när jag ska börja testa! Eftersom jag fick äl-spruta i måndags så är det allra tidigast 10 dagar efter sprutan som gäller. Ni minns kanske att jag en gång fick utslag på preg-test ända fram till 13 dagar efter sprutan och sedan kom mensen. Jag frågade läkaren om det och hon sa att så länge ska man inte få utslag av sprutan så hon var rätt säker på att det var ett riktigt plus och tidigt missfall.

    Nå bim den 8 september och tills dess ÄR jag (som vanligt) gravid. Gravid tills motsatsen bevisats är tydligen min paroll!


  • VeronikaK
    Iskristall skrev 2015-08-26 14:15:10 följande:
    Usch, jag vet hur det är. Är precis på samma ställe som du. De ända som håller kvar mitt hopp är ivf behandling i vinter, annars känns allt hopplöst! Har bim på lördag. Känner som mensvärk redan, vill inte ha mens alls men inte före bim heller egentligen för det säger isf att min lutealfas blir kortare o kortare och det känns inte heller bra
    Jag som inte ens genomgår en sådan behandling,det måste ju vara betydligt mer påfrestande än att bara försöka "som vanligt". Det skulle jag nog inte palla. Håller verkligen tummarna för att det funkar på ivf:en för er!
  • VeronikaK
    Lectin skrev 2015-08-27 07:45:25 följande:
    Här kommer en stor varm minuskram!
    Men det är ju inte helt kört förrän mensen kommer, eller hur?!

    Ja, visst är det bökigt att få ihop det ibland. Den här gången började jag få äl-känningar en vecka innan jag räknade med det och mannen skulle resa bort dagen efter! Så det var ju bara att starta förförelsen trots packkaos och resnervös man. Nu hann han ju hem igen innan jag faktiskt fick äl men det blir väldigt många extra tankar och funderingar kring om man får till det på "rätt" dag eller inte.

    Jag funderar också mycket på när man ska sätta stopp. Vi har börjat prata lite om det och mannen har väl slängt ur sig att årsskiftet kunde vara en gräns. Jag vet inte alls om jag klarar att sluta försöka. Vi får hålla en tumme att det händer innan dess helt enkelt. Även läjkaren på fertilitetskliniken började prata om hur vi ska gå vidare och om vi vill göra ivf osv. För mig är det blankt nej där. Jag tar gärna hjälp av hormoner nu när jag inte har egen äl men att starta upp ivf-process när vi redan har två barn, det skulle jag inte orka... Tror jag. Jag är uppenbarligen åtminstone inte där än.

    Först och främst är jag ju nu mitt i en cykel och hoppas och tror såklart att det är NU det händer! Tappen var stängd igår och alla äl-flytningar spårlöst borta så nu är det bara att vänta. Planerar redan när jag ska börja testa! Eftersom jag fick äl-spruta i måndags så är det allra tidigast 10 dagar efter sprutan som gäller. Ni minns kanske att jag en gång fick utslag på preg-test ända fram till 13 dagar efter sprutan och sedan kom mensen. Jag frågade läkaren om det och hon sa att så länge ska man inte få utslag av sprutan så hon var rätt säker på att det var ett riktigt plus och tidigt missfall.

    Nå bim den 8 september och tills dess ÄR jag (som vanligt) gravid. Gravid tills motsatsen bevisats är tydligen min paroll!
    Ja, vi utgår från att du är gravid, det är roligare än motsatsen. :D

    Jag hoppas precis som du att slippa behöva ta beslutet att sluta försöka. Min man har inte sagt något särskilt om det. Jag har nämnt att det är något vi kanske behöver fundera på, men han är ganska obrydd om åldern, det är mer jag som känner att tiden börjar rinna ut.

    Känner som du med IVF, det är jag inte beredd att gå in i, och det var mannen tydlig med från början att han inte ville. Så vi är överens om att blir det inte på "naturlig" väg så låter vi det vara. Det känns åtminstone bra att vi är överens om det. Sedan tror jag inte att han kommer att sörja det barn vi aldrig fick på samma sätt som jag, men så är det väl ofta.
Svar på tråden Pratsjuk 35+ försöker få en trea