Chockad mor!

Ni är helt fantastiska allihop vilken fin och ärlig respons ni gett mig. 

Som det ser ut nu försöker sambon helt klart undvika ALLT som rör sig om bebisen i magen och alla dess frågor runt om.
Jag vill inte heller tjata (vilket jag tyvärr har lätt för att göra) det uppstår redan där bara en massa konflikter och bråk.
Har även lagt mina kort på bordet och sagt att jag INTE kommer klara av att göra en abort.  Så i skrivande stund lutar det mycket mer åt att jag kommer behålla barnet och tro mig, detta barn kommer vara precis lika mycket älskad som våra andra två. Annars skulle jag inte grinat skiten ur mig när jag såg den kommande bebisen på VUL och tänkte på aborten. Jag pratade även med min bästa vän igår som egentligen inte kunde säga så mycket då hon själv inte varit gravid och även hon ifrågesatte tiden. Hon visste inte heller hur jag skulle göra...Men vi båda kom ändå fram till att skulle jag nu göra en abort så skulle jag må så psykiskt dåligt, jag skulle troligen få antideppresiva (stavning?) mot att jag skulle ångra att jag gjorde detta. Sedan skulle jag påminnas varje dag också när jag ser mina andra barn och tänka "Ja tänk om dom var tre nu..:" 

Det min sambo HAR försökt att prata om är att det kommer kosta. Men jag har kläder,sängar,vagnar, ja ALLT förutom blöjor. Visst blöjor är inte billigt men jag som många andra är medlem på libero klubben och får såklart en hel del rabatter från dom. Han försöker även prata om, "kommer tiden att finnas!" Det blir såklart JAG som får försöka hitta tiden IGEN och börja om på 0. Men man lyckas väl alltid finna tiden någonstans ändå eller hur? Den äldsta kommer såklart gå på dagis och det kommer bli 40 timmar i veckan. (Får köpa till dig) Då har jag dom två "minsta" hemma vilket jag vet kommer klara av. Sedan kan jag alltid sätta när nu den yngsta fyller 1 år på dagis. Eller är jag helt "paj" i huvudet som tänker så? 

Jag tycker att du ska se det an. För mig har det varit lättare att ha alla tre hemma än bara två. Syskonen leker med varandra så jag har kunnat amma och söva minstingen rätt obehindrat. När jag har haft bara de två minsta hemma så har det krävts mer av mig.

Jag är född i januari, min bror i slutet på december. Utöver att min bror gnällde över att vara sist med att fylla 18 och 20 har det inte varit någon som helst skillnad mellan våra uppväxter. Det blir bara ett problem om man LÅTER det bli ett problem. 

Okej... Jag har till 99 % valt att behålla barnet... Sambon vill INTE ha barn igen och definitivt inte såhär tätt..Har lagt upp orden att han inte behöver bry sig ett skit om detta!! Och inte heller hans släkt och varken min. Jag har INTE mage eller psyke till att göra en abort. När jag sa detta såg han väldigt chockad ut och säger "aha....... okej......"
Folk får helt enkelt tycka jag är dum i huvudet eller allmänt modig... I dont care!

Kanske jag låter mina graviditets hormoner tala nu men jag kan klara detta!! JAg är beredd att tappa tålamodet för en kort stund, för att sedan ta mig upp och sätta mig i sadeln igen..

Men "aha.... okej" låter som en ev. insikt att du menar vad du säger? Kan det ta ett tag för honom att sjunka in och acceptera?

Jag funderade på om det inte vore bra om du ändå pratade med tex en kurator eller liknande via kvinnokliniken eller MVC? Inte för att övertalas till abort, utan för att få stöd i ditt resonemang.

Kanske kan du och sambon gemensamt göra ett nytt vul? Så han får se samma som du och delaktigt vara med från början om du nu beslutat at behålla.

Läs mitt inlägg/svar, #61.

Du är gravid och ganska långt gången. Du har inte "lurat" dig till en graviditet, utan det har skett utan det har skett trots skydd. Bebisen är ett faktum, och inte något man förhandlar bort. Din man beter sig omoget.

Fråga om han bryr sig om er relation? Vill han att ni ska ha det bra tillsammans?

Om han svarar ja, erbjud honom att följa med till barnmorskan, eller ännu bättre manlig gynekolog för ett samtal. Jag tror det är viktigt att han får höra från expertis att ett barn är på väg och då tar man sitt ansvar. Att man blir gravid oplanerat är sådant som ibland händer. Din man måste parera situationen moget för hela familjens bästa. Det är inte han som ska vara bebis.

Har bara läst TS men vill tipsa om en blogg om att få barn tätt. Inte vet jag hur hon får ihop det men de verkar klara det och gilla det.
mybabydolls.se

Gör det som du känner att du mår bäst av i längden. Vill man så kan man oavsett vilket du/ni väljer

Han vill inte ha ett till barn och han vill troligen inte heller komma med och se bebisen på ett nytt VUL..

Ska boka tid hos min BM på månad och ventilera med henne. Men som jag säger och skriver, detta blir hemskt vilket fall som.. Jag har inte hans support vad jag än bestämmer mig för.

Jämför du missfall med ett medvetet avbrutet fosterliv?

Galet.

Inga fler kommentarer.