dagispersonalen lyfte ut min 5 årige pojke med adhd!

Att skydda dom andra barnen är en nödvändighet i en sådan situation.

Oavsett vad som orsakat utbrottet som gör en 5 åring så arg så han blir en risk för dom andra barnen, så måste den hotfulla situationen först komma under kontroll.

Och att bära ut ett barn som skriker, sparkar, spottar och svär är inte en kränkning.

Och eftersom de krävdes två för att avlägsna pojken så utgår jag från att han är en ganska stark 5 åring. Och ett dagis är ofta konstruerat så att det finns barn i alla rum när någon får ett sådant utbrott. Och då är trappan nog inte så dum. 

Och jag tvivlar på att dom lämnat honom sitta där ensam. 
Dom avlägsnade barnet dit dom hade möjlighet, för att säkra dom andra barnen.

Men du kanske menar att han borde ha fått sparka, skrika, kasta saker, vara aggressiv runt dom andra mindre barnen? Eller att man skulle "talat honom tillrätta" på plats? Då vet du inte hur barn fungerar, eller ADHD. Ett barn som blir så aggressivt behöver tid för att lugna ner sig. Och det kan inte ske runt småbarnen på dagis.

Vad menar du att de skulle göra? Skulle han få slå och sparka de andra barnen menar du? Hur illa tycker du att han ska få göra de andra barnen innan någon reagerar, räcker en blåtira eller vill du att barnet får en hjärnskakning först? Givetvis hade det varit bäst om de hade haft ett rum inomhus, men finns inte det är det inte mycket att göra.

Finns det inget tomt rum och jag måste ha ett, ja då tömmer jag ett. Jag ställer inte ut ett barn utanför avdelningen om vi inte är på väg ut. Det medför vissa risker som jag inte är villig att ta. Dels kan barnet sticka iväg, är barnet i affekt så vill jag begränsa rummet för att minska på störningar. Sedan vill jag av integritetsskäl isolera barnet från andra. Dessutom så ställer man ut ett utsatt barn till allmän beskådan om man tar ut det. 

Att bära iväg ett barn på det viset är kränkande om man inte fångar upp barnet efteråt. Det är barnets upplevelse av hela situationen som avgör om det är kränkande eller inte.

Har man lite erfarenhet av barns om kan sticka iväg, så sätter man sig för dörren. Sedan sitter man tyst och väntar in barnet tills det lugnat ner sig. Innan det är lugnt så spelar det ingen roll vad man säger till det, det kan inte ta in nåt så länge som det är i affekt. Försöker det på nåt sätt skada en så säger man bara klart och tydligt stopp och håller fast om det krävs.
Jag är utbildad förskollärare och har både kunskap och erfarenhet av utåtagerande barn. Jag har hanterat barn som krävt två personal, jag har skyddat andra barn från barn i affekt. Jag vet vad jag pratar om och jag hade aldrig satt ut ett barn på det sättet. Det är kränkande och utlämnade! Barnet i affekt behöver hjälp och stöttning, det klarar det inte av att ta in ute på trappan. Barnet behöver en vuxen som gör en time-in i en lugn och trygg miljö
Personalens uppgift är att skydda och hjälpa ALLA barn, även det stökiga! En eloge ska den personal ha som klarar att lösa den här situationen utan att nån skadas vare sig fysiskt eller psykiskt. Det går, men då får man inte ta sådana här genvägar och bara lyfta bort den som stökar.

Tror du verkligen att det finns personal som låter ett barn puckla på de andra utan att reagera? Klart som fan att man ingriper och skyddar de andra barnen. Nej elogen går till den personal som vågar möta detta barn och hjälpa det.

Jag hade önskat denna handling av pedagogerna om det varit mitt barn. Faktiskt.

Hade det kännts bättre TS att komma till förskolan och få höra att han gjort ett litet barn allvarligt illa istället tex??

Alla dessa diagnoser och skyddande av och curlande med diagnosticerade barn kommer ställa till STORA problem i samhället om 10-20 år när dessa barn är vuxna.

Visst har gossen ett handikap och behöver mer hjälp och stöd. Men vissa saker är bara INTE OKEJ och det måste även han lära sig omän det innebär kraftigt ingripande av en vuxen.

Barnet ska lyftas bort, det är det inget snack om. Det ska ur situationen både för sin egen skull och för att skydda de andra barnen. Det är vad som hände sedan som jag inte tycker är okej. Att ställa ut ett barn på avkylning är inte nåt som jag som förskollärare ställer mig bakom. Är man utbildad förskollärare eller barnskötare så vet man betydligt bättre sätt att lösa detta på...de flesta gör det i alla fall, men tydligen inte denna personal.

Hade det gällt min unge, skulle jag tackat personalen. Jag hade varit väldigt tacksam och glad över att även de satt gränser.

Jag har mycket svårt att tro att detta uttalande om avkylning menades ordagrant att han skulle och och bli kall.

Nu blev det ute,och det var kallt,men själva handlingen i sig hade nog kallats samma sak omän man satt in honom i ett varmt rum

Som mamma till ett barn med särskilda behov blir jag ledsen av att läsa hur de flesta som skriver i tråden tycker att det hör är mammans eller barnets problem att lösa.

Barn som får såna här utbrott gör det för att de lämnas i situationer de inte kan hantera. De BEHÖVER och har laglig rätt till stöd såsom resursperson som stöttar och avleder. Att lägga över ansvaret på ett litet barn med funktionshinder eller en mamma som inte ens är på plats är både okunnigt och tarvligt. Dessa barn har rätt att gå i förskola och skola, och allas våra barn har rätt att vara trygga i den här miljön. Lösningen på problemet med utåtagerande barn är varken hård uppfostran i hemmet eller att lyfta iväg ett redan utflippat barn inför alla kamrater. Lösningen är en resurs som lugnar, läser av och hjälper barnet hantera olika situationer INNAN det går för långt. Npf-barnen har rätt till det stöd som behövs enligt skollagen och även enligt förskolans läroplan. Men den trista verkligheten är att förskolechefer väljer att hålla sig väl med chefer på kommunhuset istället för att be om ökade anslag, så de duckar de sitt ansvar och säger att "inga pengar finns" när föräldrar och pedagoger lyfter fram att ett barn behöver mer stöd.

Pedagoger och förskollärare har självklart också ett ansvar i detta, istället för att ryta ifrån, säga upp sig eller ta kontakt med media eller kommunpolitiker så finner man sig i att budgeten går före både arbetsmiljö, barnens säkerhet och lagen.

Jag förstår att man som lycklig förälder till ett normalt barn inte känner till detta och tycker att det är förälderns ansvar att prata med diagnosungen. Men jag skulle uppriktigt vilja be er att läsa på och istället vända er ilska mot de som faktiskt bär ansvaret för våra barns förskolemiljö.

- Förskolechef, pedagoger och politiker!

Innan någon säger att jag är lat och inte tar mitt ansvar så vill jag gärna berätta att jag och min man gått ner i tid och spenderar varje vaken timme med att försöka träna vår son i bland annat sociala koder, konflikthantering och kommunikation. Men med en autismdiagnos och språkstörning som pojken har så är faktiskt allting oerhört mycket svårare än med storasyster som är "normal"!

Att bäras ut inför de andra barnen... ja du tror inte de andra lade märke till honom och tittade på honom redan under utbrottet??

Sen håller jag med om att detta borde avhjälpts innan det ens skedde, men nu var det ju olyckligen redan försent