dagispersonalen lyfte ut min 5 årige pojke med adhd!

Att bäras ut inför de andra barnen... ja du tror inte de andra lade märke till honom och tittade på honom redan under utbrottet??

Sen håller jag med om att detta borde avhjälpts innan det ens skedde, men nu var det ju olyckligen redan försent

Som mamma till ett barn med särskilda behov blir jag ledsen av att läsa hur de flesta som skriver i tråden tycker att det hör är mammans eller barnets problem att lösa.

Barn som får såna här utbrott gör det för att de lämnas i situationer de inte kan hantera. De BEHÖVER och har laglig rätt till stöd såsom resursperson som stöttar och avleder. Att lägga över ansvaret på ett litet barn med funktionshinder eller en mamma som inte ens är på plats är både okunnigt och tarvligt. Dessa barn har rätt att gå i förskola och skola, och allas våra barn har rätt att vara trygga i den här miljön. Lösningen på problemet med utåtagerande barn är varken hård uppfostran i hemmet eller att lyfta iväg ett redan utflippat barn inför alla kamrater. Lösningen är en resurs som lugnar, läser av och hjälper barnet hantera olika situationer INNAN det går för långt. Npf-barnen har rätt till det stöd som behövs enligt skollagen och även enligt förskolans läroplan. Men den trista verkligheten är att förskolechefer väljer att hålla sig väl med chefer på kommunhuset istället för att be om ökade anslag, så de duckar de sitt ansvar och säger att "inga pengar finns" när föräldrar och pedagoger lyfter fram att ett barn behöver mer stöd.

Pedagoger och förskollärare har självklart också ett ansvar i detta, istället för att ryta ifrån, säga upp sig eller ta kontakt med media eller kommunpolitiker så finner man sig i att budgeten går före både arbetsmiljö, barnens säkerhet och lagen.

Jag förstår att man som lycklig förälder till ett normalt barn inte känner till detta och tycker att det är förälderns ansvar att prata med diagnosungen. Men jag skulle uppriktigt vilja be er att läsa på och istället vända er ilska mot de som faktiskt bär ansvaret för våra barns förskolemiljö.

- Förskolechef, pedagoger och politiker!

Innan någon säger att jag är lat och inte tar mitt ansvar så vill jag gärna berätta att jag och min man gått ner i tid och spenderar varje vaken timme med att försöka träna vår son i bland annat sociala koder, konflikthantering och kommunikation. Men med en autismdiagnos och språkstörning som pojken har så är faktiskt allting oerhört mycket svårare än med storasyster som är "normal"!

Jag menar såklart att förskolan har brustit som skapat den här situationen från första början. Hade han haft ett adekvat resursstöd med strategier för såna här situationer så hade det inte hunnit gå överstyr.

Mitt inlägg är riktat till alla dem som skuldbelägger barnen med diagnos som faktiskt inte fått det stöd de har rätt till. Eller som skuldbelägger föräldrarna till dessa barn. Som inte ens är på plats utan som är på jobbet och försöker tjäna ihop pengar till hyran.

Det är en tuff verklighet vi föräldrar lever i som det är. Mycket frånvaro pga habiliteringsmöten, förskolemöten, kurser. Inget socialt liv för att allt kretsar kring barnet med diagnos. Och jag lovar att det är faktiskt väldigt tungt rent mentalt att hela tiden få höra att det är vårt fel, att det är synd om personalen etc. De kan göra något åt situationen, (eskalera problemet uppåt så att resurser sätts in) det kan faktiskt inte jag.

Barnet ska lyftas bort, det är det inget snack om. Det ska ur situationen både för sin egen skull och för att skydda de andra barnen. Det är vad som hände sedan som jag inte tycker är okej. Att ställa ut ett barn på avkylning är inte nåt som jag som förskollärare ställer mig bakom. Är man utbildad förskollärare eller barnskötare så vet man betydligt bättre sätt att lösa detta på...de flesta gör det i alla fall, men tydligen inte denna personal.

Som mamma till ett barn med särskilda behov blir jag ledsen av att läsa hur de flesta som skriver i tråden tycker att det hör är mammans eller barnets problem att lösa.

Barn som får såna här utbrott gör det för att de lämnas i situationer de inte kan hantera. De BEHÖVER och har laglig rätt till stöd såsom resursperson som stöttar och avleder. Att lägga över ansvaret på ett litet barn med funktionshinder eller en mamma som inte ens är på plats är både okunnigt och tarvligt. Dessa barn har rätt att gå i förskola och skola, och allas våra barn har rätt att vara trygga i den här miljön. Lösningen på problemet med utåtagerande barn är varken hård uppfostran i hemmet eller att lyfta iväg ett redan utflippat barn inför alla kamrater. Lösningen är en resurs som lugnar, läser av och hjälper barnet hantera olika situationer INNAN det går för långt. Npf-barnen har rätt till det stöd som behövs enligt skollagen och även enligt förskolans läroplan. Men den trista verkligheten är att förskolechefer väljer att hålla sig väl med chefer på kommunhuset istället för att be om ökade anslag, så de duckar de sitt ansvar och säger att "inga pengar finns" när föräldrar och pedagoger lyfter fram att ett barn behöver mer stöd.

Pedagoger och förskollärare har självklart också ett ansvar i detta, istället för att ryta ifrån, säga upp sig eller ta kontakt med media eller kommunpolitiker så finner man sig i att budgeten går före både arbetsmiljö, barnens säkerhet och lagen.

Jag förstår att man som lycklig förälder till ett normalt barn inte känner till detta och tycker att det är förälderns ansvar att prata med diagnosungen. Men jag skulle uppriktigt vilja be er att läsa på och istället vända er ilska mot de som faktiskt bär ansvaret för våra barns förskolemiljö.

- Förskolechef, pedagoger och politiker!

Innan någon säger att jag är lat och inte tar mitt ansvar så vill jag gärna berätta att jag och min man gått ner i tid och spenderar varje vaken timme med att försöka träna vår son i bland annat sociala koder, konflikthantering och kommunikation. Men med en autismdiagnos och språkstörning som pojken har så är faktiskt allting oerhört mycket svårare än med storasyster som är "normal"!

Fast det där stämmer inte att "väldigt väldigt många gömmer sig bakom diagnosen". Det skulle aldrig hålla och stämmer inte. Däremot jobbar många lågaffektivt och bemöter barnet på ett helt annat sätt än man gör med barn som bara är "bråkiga", då kan det se ut som föräldern gömmer sig bakom diagnosen för ett icke insatt öga. Att hålla på med "väldigt stränga handlingar" är inget någon expert eller kunnig inom området rekommenderar. Däremot jobbar man stenhårt med sådana saker, men inte alls på det sättet. Det handlar alltså inte om barn som behöver en hårdare uppfostran, däremot mer strukturerad, förtydligad och på ett sätt som gör att barnen klarar av det som man vill uppnå.