Jag är 35 år och plussade på nyårsafton. Är i vecka 5 nu (4+4) enligt mina beräkningar. Har gjort IVF så det borde stämma ganska bra. Det är mitt första barn och första graviditet. Har väldigt svårt att förstå att jag är gravid och för min sambo är det nog ännu svårare. Men såklart är vi väldigt glada och förväntansfulla.
Någon som vill följas åt och dela tankar, glädje och oro?
Jag får ta blodprov här hemma, de skickar en remiss, det ska jag ta om ca 2 v och så blir det vul om 4 v. Ja 4 h är långt... Och det är enkel väg!!!! Så 8 timmar tur och retur. Då hoppas man på bra resultat iaf. Det kändes så konstigt på inskrivningen idag för min bm är yngre än mig och har barn på samma dagis, så vi kommer ses där varje dag. Hmm. Men det funkar väl. Bara konstigt när hon ställer frågor om hur man mår/ mått och alkohol-vanor etc. Jag berättade ju att jag mått jätte dåligt senaste året pga syrrans självmord och det kändes egentligen för "privat" att ta med ngn sim man möter i hallen på dagis. Samtidigt måste ju min bm veta att det HAR varit tufft... OM jag skulle få någon värre svacka senare. Hon har ju tystnadsplikt men det kändes ändå utlämnande,
När har ni börjat berätta för familj och vänner att ni väntar barn? Jag har bara berättat för två av mina närmsta vänner ännu. Inte ens familjerna vet nått. Från början ville jag berätta för alla på en gång men nu börjar jag känna att det är ganska skönt att ingen vet.
Jag har berättat för mina två närmaste vänner och för mamma, syrran och en kusin, samt två kollegor. Jag är i v. 8. På något sätt känns det som om jag fill få vara ledsen om det går åt skogen. Jag har haft tre missfall och alltid varit relativt tidig med att berätta för supportsystemet. Dessutom får jag med mig mamma på mitt VUL på tisdag för mannen kan varken komma ifrån jobbet eller logistiken kring de andra två barnen.
Jag mår ff ganska bra. Tycker att symptomen kommer och går. Hoppas så att det är något därinne på VUL:et.
Hej curlingmorsan! Vi verkar vara i väldigt liknande situation. Är 36 år och är i v 12 med mitt andra barn. Fick sent missfall tidigare i år. Nu sjukskriven sedan 4 v pga kräkningar och konstant illamående. Mår så jävla kasst alltså! Lergigan hjälper sisådär. Också kub nästa måndag, visst hade du det med?
Hej curlingmorsan! Vi verkar vara i väldigt liknande situation. Är 36 år och är i v 12 med mitt andra barn. Fick sent missfall tidigare i år. Nu sjukskriven sedan 4 v pga kräkningar och konstant illamående. Mår så jävla kasst alltså! Lergigan hjälper sisådär. Också kub nästa måndag, visst hade du det med?
Stackars er som kräks så... Jag mår illa men inte SÅ illa. Det går upp och ner över dagen men jag har hållet mig från att spy- fast det är nära flera ggr/dag. Jag somnar förd åtta på kvällarna för att jag är då trött och illamående. I morgon går jag in i v 10. Det känns som att tiden går fort nu,
Stackars er som kräks så... Jag mår illa men inte SÅ illa. Det går upp och ner över dagen men jag har hållet mig från att spy- fast det är nära flera ggr/dag. Jag somnar förd åtta på kvällarna för att jag är då trött och illamående. I morgon går jag in i v 10. Det känns som att tiden går fort nu,
Jag har bara lergigan, har inte fått något annat. Har kollat sköldkörteln och en del
Annat pga mitt sena missfall (som ju såklart var 2015, inte i år), och allt ser bra ut. Mitt kub är den 22. Också supernervös, även om allt verkar gå bättre denna gång, vill bara att tiden för när den dog sist ska passera. Min strategi är att jättesnabbt äta frukost och genast somna efteråt. Sova ett par timmar, sen spyr jag oftast medan jag gör lunch. Vila direkt efter lunch igen. Ja, så håller jag på. Mitt andra barn vill knappt veta av mig eftersom jag är så trött och orkeslös :( jättehemskt. Hoppas det blir lite lättare snart. Var ditt kub nu på måndag curlingmorsan? Massa lycka till i så fall!
Stackars alla er som kräks och är sängliggande. Jag hoppas att ni mår bättre snart!
Försöker förklara för min man som är orolig för att jag är ovanligt trött att vi verkligen har haft tur, bara lite mindre tur denna graviditet än förra då jag mådde nästan som vanligt. Men han ser bara skillnaden att jag mår sämre nu än då. Får känslan av att han tror att jag överdriver tröttheten för att få vila och det känns ju sådär. Men kanske bara inbillning...
Han är ju så klart också trött som får ta mer ansvar hemma och för sonen och fler tidiga morgnar men det går ju inte riktigt att jämföra.