IVF med start i september 2016

Nu tänker du nog ganska normativt. Det behöver inte alls vara lika jobbigt för båda parter. Har ett kompispar som gjort IVF (de har en son nu). Det var mest han som ville ja barn, hon var ganska ok med att det inte blev några barn på den "traditionella" sängkammarvägen, men eftersom hans barnönskan var så stark så gick hon med på IVF. Hon berättade att han tog deras misslyckade försök så mycket värre än henne. Det var tufft för dem att mötas i varandras olika reaktioner. Men sen lyckades de i alla fall på andra FET-försöket och de fick sin son. Hon är nu helnöjd över att vara mamma och är jätteglad att hennes man puschade på att de skulle göra IVF.

Tänker att det faktiskt kan vara så att man kan göra IVF med olika förutsättningar relationellt och känslomässigt. Att det inte är "tragiskt", utan kanske bara mänskligt..? Alla reagerar olika i den kris det innebär med barnlöshet, och jag tycker inte man behöver döma någon bara för att man inte är en tillräckligt bra partner under den press IVF är. Inte bara "perfekta par" som stödjer varandra by the book är kvalificerade för IVF. Men visst är det mest optimala ett par med lika stark barnönskan som båda två kan stödja varandra jättefint. (OBS! Menar inte detta inlägg som ett påhopp! ).

Och PS. Vissa har inte ens en partner, utan kör IVF på egen maskin i Danmark

Som jag :D Fast det är bara för jag är över 40 samt inte vill stå i kö. Annars hade jag gjort det i Sverige där det sen 1 april är lagligt och på samma villkor som par. Än så länge finns dock inte donatorsperma på privatkliniker.

Donatorsperma finns på privatkliniker. Däremot kan man inte göra IVF med donatorsperma där. Bara insemination. Det är bara landstinget som har IVF med donator än så länge. Tyvärr. Jobbigt när man behöver både och. Vilket det är i vårt fall också. Donator för att vi är två kvinnor. Och IVF för att jag har dålig äggproduktion.

Kram och lycka till till dig!

Självklart kan man reagera olika. Det är absolut inget märkligt. Det jag mest reagerar över är att så många verkar tycka att det är så himla fantastiskt när den andra parten "bryr sig" eller "finns där". Som om det vore mer regel än undantag att hen inte är engagerad alls. Det gör mig ledsen när jag ser det, gång på gång. Är man två så är det ju liksom en parbehandling. Då är väl det där stöttandet en självklarhet.

Jaha jag har fått uppfattningen att ensamstående inte får behandlas privat än, klinikerna säger själva att det beror på att de inte har donatorsperma. Men jag skulle inte bli förvånad om det inte är hela sanningen. Låter knepigt att man får göra insemination men inte ivf, det är ju samma könsceller involverade? Jaja, nu gör jag i Danmark iaf. Hoppas att jag får fortsätta vara gravid denna gången så behöver jag inte åka dit mer :D

Kram och lycka till ni med, och hoppas att andra i framtiden kan få göra ivf med donatorsperma även privat.

Aha, då förstår jag hur du tänkte Ungefär som att tack sin partner för självklarheter liksom. Förstår hur du menar!

Det är möjligt att du har rätt att de inte har hunnit komma till ensamstående än. Det har ju blivit lagligt i Sverige, men är säkert massa byråkrati som ändå inte är klart. För donatorsperma finns på privata kliniker. Vi hade kunnat gå dit om vi kunnat göra insemination, men nu är ju tyvärr inte fallet så.

Jag hoppas att vi båda lyckas nu. Så du slipper åka till Danmark och så att vi slipper göra fler försök här. Jag tror på fjärde gången gillt för oss

Idag har jag inte ont i brösten längre. Tog ett test som var planerat, för att se att det var starkare än tre dagar sedan. Det var jättesvagt... Så nu börjar jag förbereds mig mentalt på att det kan bli missfall :( Kanske blir fler ivf-trådar i framtiden....

Idag har jag inte ont i brösten längre. Tog ett test som var planerat, för att se att det var starkare än tre dagar sedan. Det var jättesvagt... Så nu börjar jag förbereds mig mentalt på att det kan bli missfall :( Kanske blir fler ivf-trådar i framtiden....