Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Jag är kvinna, 27 år, snart. Har fast förhållande sedan 3 år.

Är inte det minsta sugen på barn. Det känns som en för stor uppoffring av min frihet, sömn och spontanitet. Och på senare år har jag utvecklat lite av en irritation gentemot (ouppfostrade) barn. Finns särskilt ett sådant i släkten som jag inte orkar med. Vet ju att det är föräldrarna som är orsaken och det egentliga problemet men jag står bara inte ut med en kladdig och klåfingrig unge som är toralt respektlös. Dessutom känner jag inte att min sambo är den ultimata papan...

Men huvudsakligen är det det enorma tidskrävande och rutinkrävande ansvaret som jag absout inte vill ta på mig. Jag vill inte sätta någon annan först. Jag har inte ork till det. Min energi räcker knappt till som det är nu.

En person som jag, som tycker att småbarn generellt är väldigt ointressanta och rätt besvärliga om de är i pluralis är någon som du inte umgås med, även om ditt barn inte är med?

När jag var utan barn, så umgicks jag med flera som hade barn, men utan deras barn. De gjorde vuxensaker ihop med mig. Jag tror det var flera som hade barn, vars barn jag aldrig träffade, för vi umgicks inte på det sättet.

Samma sak när jag hade småbarn, jag hade vänner som jag aldrig tog med mig sonen när jag träffade dom, och andra gick det utmärkt att ta med sig sonen när man umgicks.

Att människor uttrycker att de inte vill ha barn tycker jag inte är nåt konstigt, däremot skulle jag reagera och undra lite över en person som säger sig ogilla och känner obehag för barn, rent generellt. Vad har hänt där liksom? Aldrig trevligt med den sortens generaliseringar och inte heller kul med människor som ogillar andra utan någon direkt orsak. Lägg därtill att många du pratar med troligen har barn som de tycker mycket om så då är det ju inte så konstigt att du stöter på motstånd och blir ifrågasatt.

Kanske ska du prata om att du inte vill ha barn men ligga lågt med barnhatet? Att säga att det verkar jobbigt med barn är ju inte lika provocerande som att tycka illa om andras barn.

Eller är det så att din irritation över att bli ifrågasatt kanaliseras mot barn som fenomen istället för att bli irriterad på de som ifrågasätter?

Men bara en fråga:

Kan du inte göra det med exempelvis barnets pappa eller andra av barnets närstående?

Jag har som sagt många vänner med barn, och blir rätt ofta förvånad över att de pratar barn med mig så pass frekvent. Visst kan man göra det ibland, när något speciellt har hänt, men ofta handlar det om vardagliga grejer.

Jag pratar ju sällan om mina specialintressen med vänner i allmänhet, eftersom jag vet att det inte intresserar dem, utan sparar det till andra som har samma intresse.

Med mina vänner pratar jag om saker som kan vara intressant för båda, så att kommunikationen blir ömsesidig.

Att människor uttrycker att de inte vill ha barn tycker jag inte är nåt konstigt, däremot skulle jag reagera och undra lite över en person som säger sig ogilla och känner obehag för barn, rent generellt. Vad har hänt där liksom? Aldrig trevligt med den sortens generaliseringar och inte heller kul med människor som ogillar andra utan någon direkt orsak. Lägg därtill att många du pratar med troligen har barn som de tycker mycket om så då är det ju inte så konstigt att du stöter på motstånd och blir ifrågasatt.

Kanske ska du prata om att du inte vill ha barn men ligga lågt med barnhatet? Att säga att det verkar jobbigt med barn är ju inte lika provocerande som att tycka illa om andras barn.

Eller är det så att din irritation över att bli ifrågasatt kanaliseras mot barn som fenomen istället för att bli irriterad på de som ifrågasätter?