• Anonym (Barnfri)

    Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

    Jag är barnfri, och har heller aldrig gillat barn. 
    Väldigt många förfasas över det, och kanske är den reaktionen extra stark eftersom jag är en kvinna. 

    Många menade frågor och småleendes blinkningar om den biologiska klockan har stelnat rejält när jag sagt att jag rent ut sagt finner barn motbjudande. Jag är 35 år, och enligt alla konstens regler ska min klocka ha tickat för länge sedan, och jag borde istället ha börjat gå in i ett stadium av depression och skräck över att förbli barnlös. Den reaktionen har blivit ännu starkare nu när jag och min partner börjar titta på hus. Folk har frågat oss rent ut varför vi ska köpa ett hus om vi inte vill skaffa barn.

    Nu, vid 35, vågar jag faktiskt vara mer ärlig än vad jag var tidigare. Jag ser inte längre poängen med att hymla om att jag faktiskt inte gillar barn, och att till och med upplever obehag när jag ser spädbarn och småbarn. Jag klappar hellre en hårig spindel än håller i ett spädbarn. 

    Men jag har förstått att sådan ärlighet icke är önskvärt. Det är okej för andra att säga att de inte gillar hundar eller hästar eller andra levande varelser som många andra människor älskar och inte kan tänka sig ett liv utan. Men när det gäller just barn är det inte längre okej att ha personliga preferenser, utan där ska man tycka lika (eller åtminstone uttrycka lika).

    Dessa åsikter är så starka att jag känner att jag endast som anonym här kan uttrycka rakt ut:

    Jag tycker inte om barn. Och ju yngre de är, desto starkare blir mina obehagsrysningar. 

  • Svar på tråden Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?
  • sextiotalist

    Nu har jag ett barn själv, men rent generellt så tycker jag barn, som fenomen, är ointressanta och pluralis är det bara jobbiga. Att arbeta i en barnrik miljö hade gett mig nervsammanbrott.

    Just det som du tagit upp, man kan inte prata med dom, de är (helt naturligt, det är något som man lär sig med tiden) omedvetna om hur man är mot andra, de bajsar, kissar, rapar, fiser, kladdar, kräks, skriker helt ogenerat inför alla andra.

    Dessutom avskyr jag att leka, det är det tristaste som finns. Gillar inte barnpyssel heller för den delen.

    Jag har nog sällan mött några konstiga reaktioner, men å andra sidan har jag flera, frivilligt, barnlösa vänner

  • sextiotalist
    Anonym (B) skrev 2017-06-01 08:38:05 följande:
    Fast just DÄR har inte en "barnfri" en aning. Det är omöjligt att förstå den kärleken det innebär att vara förälder. Den går inte att jämföra med något. Vad du än tror om saken.

    Sen att man är nöjd ändå är ju toppen.
    Jag som har barn delar inte alls din uppfattning, självklart älskar jag min son, men jag lever inte genom mitt barn och är väldigt säker på att jag hade haft ett lika bra och meningsfullt liv även om jag inte hade haft barn.
  • Regndamen
    Anonym (Inte konstigt.) skrev 2017-06-01 05:39:42 följande:

    Om dom beter sig som barn så är svaret ja.


    Så om någon du älskar blir gammal, dement kanske, så kommer du sluta älska dem och istället tycka illa om dem?
  • Regndamen

    Jag tror att det är just det att du tycker illa om barn som blir problemet. Att tycka vissa beteenden är jobbiga, eller tycka illa om att torka bajs är en annan sak för mig. Det är inte så att torka bajs eller snor är kul, och att jag gillar det. Jag gillar inte att rensa lådorna heller, men jag gillar katter.

  • sextiotalist
    Regndamen skrev 2017-06-01 09:23:00 följande:
    Så om någon du älskar blir gammal, dement kanske, så kommer du sluta älska dem och istället tycka illa om dem?
    Jag tror att om man har en historia (vänskap eller en annan relation) så hanterar man det
  • Anonym (Mamma till 5)

    Jag känner mig aggressiv av ditt inlägg. För din inställning känns som ett hot mot mina barn och jag gör allt för att skydda dom mot potentiella faror.

  • Anonym (Ja!!!)
    Anonym (B) skrev 2017-06-01 08:38:05 följande:

    Fast just DÄR har inte en "barnfri" en aning. Det är omöjligt att förstå den kärleken det innebär att vara förälder. Den går inte att jämföra med något. Vad du än tror om saken.

    Sen att man är nöjd ändå är ju toppen.


    Fast du kan ju vända på det också och säga att någon med barn inte kan säga hur en barnfri känner eller hur

    För för någon frivilligt barnfri är det ju inte den största kärleken/ känslan i världen
  • sextiotalist
    Anonym (Mamma till 5) skrev 2017-06-01 09:36:24 följande:

    Jag känner mig aggressiv av ditt inlägg. För din inställning känns som ett hot mot mina barn och jag gör allt för att skydda dom mot potentiella faror.


    Hur kan detta vara ett hot mot dina barn, ingenstans skriver ts att hon vill skada barn, hon bara inte gillar dom.

    Dina barn kommer under livet möta många som inte gillar dom, som barn och som vuxna, det är en del av livet, men inget farligt.
    Det viktigaste är att man har en krets där man är omtyckt.
  • Anonym (Mamma till 5)
    sextiotalist skrev 2017-06-01 09:39:35 följande:

    Hur kan detta vara ett hot mot dina barn, ingenstans skriver ts att hon vill skada barn, hon bara inte gillar dom.

    Dina barn kommer under livet möta många som inte gillar dom, som barn och som vuxna, det är en del av livet, men inget farligt.

    Det viktigaste är att man har en krets där man är omtyckt.


    Inte skada dom fysiskt men psykiskt med mer eller mindre öppet ogillande.

    Skrev bara ärligt vad jag kände utifrån hennes inlägg. Och tror det är ganska naturligt att man vill skydda sina barn även om man vet att det inte går i alla lägen.
  • Anonym (B)
    sextiotalist skrev 2017-06-01 09:18:43 följande:

    Jag som har barn delar inte alls din uppfattning, självklart älskar jag min son, men jag lever inte genom mitt barn och är väldigt säker på att jag hade haft ett lika bra och meningsfullt liv även om jag inte hade haft barn.


    Visa gärna var jag skrivit att "jag lever genom mina barn". Du får det att låta som att man inte kan ha ett eget liv bara för att man upplever kärleken till barnen som något utöver det vanliga.

    Jag skiter uppriktigt i om folk skaffar barn eller inte eller om någon/några på fl anser att kärleken till sitt barn inte är det största. Har man inte barn kan man ändå omöjligt veta om den kärleken kan jämföras med någonting annat.
Svar på tråden Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?