• Anonym (Barnfri)

    Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

    Jag är barnfri, och har heller aldrig gillat barn. 
    Väldigt många förfasas över det, och kanske är den reaktionen extra stark eftersom jag är en kvinna. 

    Många menade frågor och småleendes blinkningar om den biologiska klockan har stelnat rejält när jag sagt att jag rent ut sagt finner barn motbjudande. Jag är 35 år, och enligt alla konstens regler ska min klocka ha tickat för länge sedan, och jag borde istället ha börjat gå in i ett stadium av depression och skräck över att förbli barnlös. Den reaktionen har blivit ännu starkare nu när jag och min partner börjar titta på hus. Folk har frågat oss rent ut varför vi ska köpa ett hus om vi inte vill skaffa barn.

    Nu, vid 35, vågar jag faktiskt vara mer ärlig än vad jag var tidigare. Jag ser inte längre poängen med att hymla om att jag faktiskt inte gillar barn, och att till och med upplever obehag när jag ser spädbarn och småbarn. Jag klappar hellre en hårig spindel än håller i ett spädbarn. 

    Men jag har förstått att sådan ärlighet icke är önskvärt. Det är okej för andra att säga att de inte gillar hundar eller hästar eller andra levande varelser som många andra människor älskar och inte kan tänka sig ett liv utan. Men när det gäller just barn är det inte längre okej att ha personliga preferenser, utan där ska man tycka lika (eller åtminstone uttrycka lika).

    Dessa åsikter är så starka att jag känner att jag endast som anonym här kan uttrycka rakt ut:

    Jag tycker inte om barn. Och ju yngre de är, desto starkare blir mina obehagsrysningar. 

  • Svar på tråden Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?
  • Anonym (F)

    På något sätt är det onaturligt att inte tycka om barn. Jag skulle fundera på hur du har det med empatin, det är inbyggt i oss att tycka om barn och att vilja ta hand om dem, annars hade arten inte överlevt. Att inte vilja ha är en annan sak dock.

  • Anonym (XYZ)
    Jemp skrev 2017-05-30 22:39:53 följande:

    Det är ju jättebra att ni som inte vill ha barn låter bli. Det tycker jag inte ska ifrågasättas.

    Men det beror ju på hur diskussionen ser ut. På en fråga om varför du inte vill ha barn är det väl fritt fram att vara ärlig såklart, men varför säga något helt apropå?

    Nu vet jag inte om du gör det, men jag har faktiskt varit med om det. En bekant som snabbt förklarade att hon tycker illa om barn när min nyfödda son var med för första gången. Inte så att jag bett om hjälp (eller åsikt). Hon behöver inte vara intresserad av min son (inte den relationen vi har), men varför inte vara tyst?


    Jag kan hålla med om att det är taktlöst att slänga ur sig något sådant, men samtidigt kan jag förstå det. Jag vet inte hur många gånger som personer i min omgivning satt en bebis/småbarn i mitt knä utan att fråga, trots protester. Det är som om föräldrar inte kan respektera att alla inte delar deras förälskelse i det lilla knytet.
  • Anonym (Barnfri)
    Anonym (F) skrev 2017-05-30 22:59:06 följande:

    På något sätt är det onaturligt att inte tycka om barn. Jag skulle fundera på hur du har det med empatin, det är inbyggt i oss att tycka om barn och att vilja ta hand om dem, annars hade arten inte överlevt. Att inte vilja ha är en annan sak dock.


    Det där är ett vanligt, men väldigt okunnigt, argument.

    Vi som inte är förtjusta i barn har sällan eller aldrig problem med empati. Tvärtom, jag bryr mig mycket om människor som jag känner och har  utöver det jobbat ideellt för både människor och djur i övrigt med. Är oftast den som står lojalast kvar, vad du än tror. 

    Många försöker hitta förklaringar till beteenden som de inte förstår. Oftast försöker de hitta nedsättande förklaringar. Var det inte Goethe som skrev att "människor hånar vad de inte förstår"

    Du behöver inte förstå. Men du behöver respektera. Och du bör, liksom alla andra i den här tråden har gjort, kunna hålla en öppen syn utan att hänge dig till ganska låga generaliseringar. 
  • Anonym (Barnfri)
    Jemp skrev 2017-05-30 22:39:53 följande:

    Det är ju jättebra att ni som inte vill ha barn låter bli. Det tycker jag inte ska ifrågasättas.

    Men det beror ju på hur diskussionen ser ut. På en fråga om varför du inte vill ha barn är det väl fritt fram att vara ärlig såklart, men varför säga något helt apropå?

    Nu vet jag inte om du gör det, men jag har faktiskt varit med om det. En bekant som snabbt förklarade att hon tycker illa om barn när min nyfödda son var med för första gången. Inte så att jag bett om hjälp (eller åsikt). Hon behöver inte vara intresserad av min son (inte den relationen vi har), men varför inte vara tyst?



    Nej, har aldrig sagt att jag inte tycker om barn helt spontant. 

    Det är alltid som svar på frågan varför jag inte vill ha barn, och då också bara ifall frågan är rätt "oförskämt" ställd. Svårt att förklara vad jag menar med det, men en del frågor ifall man har barn på ett förutsättslöst och icke menande sätt, och då svarar jag oftast bara ett nej, och ibland kanske lägger till att det inte heller är planen.
    Men om folk envisas med att fråga om varför, eller om de ställer frågan på ett lite nedlåtande sätt kan jag vara brutalt ärlig med mina anledningar.
  • Anonym (F)
    Anonym (Barnfri) skrev 2017-05-30 23:13:09 följande:
    Det där är ett vanligt, men väldigt okunnigt, argument.

    Vi som inte är förtjusta i barn har sällan eller aldrig problem med empati. Tvärtom, jag bryr mig mycket om människor som jag känner och har  utöver det jobbat ideellt för både människor och djur i övrigt med. Är oftast den som står lojalast kvar, vad du än tror. 

    Många försöker hitta förklaringar till beteenden som de inte förstår. Oftast försöker de hitta nedsättande förklaringar. Var det inte Goethe som skrev att "människor hånar vad de inte förstår"

    Du behöver inte förstå. Men du behöver respektera. Och du bör, liksom alla andra i den här tråden har gjort, kunna hålla en öppen syn utan att hänge dig till ganska låga generaliseringar. 
    Det är man ju ofta inte bäst på att bedöma själv dock....

    Jag har aldrig hånat dig och jag känner inte mindre respekt för dig heller. Vad du än tror.
  • Anonym (Barnfri)
    LionQueen88 skrev 2017-05-30 21:57:12 följande:
    Sorgligt med människor som inte kan unna andra att ha det bra. 
    Vadå prioriterar inte rätt? Du och jag prioriterar att må bra och vara lyckliga, det kan väl inte bli mer rätt än så? 
    Vårt eget bästa är inte skrik, blöjbyten, dreggel, snoriga näsor, spyor, ännu mera gallskrik för att ungen ramlat utan att ens få ett skrapsår(slutar såklart skrika så fort den fått uppmärksamhet. Smärtan borta på 1 sek) Hade det varit det hade vi längtat efter det.

    Sen läste jag någonstans att 1/3 av alla förhållanden spricker under småbarnsåren. Gjorde mig om möjligt ännu mer övertygad att jag valt rätt väg.  
    Ja du, kan jag också ha svårt att förstå.

    Men jag tycker mig märka att en del av de som klagar på sina småbarnsår vill ändå få höra hur duktiga de är och hur avundsvärda deras liv är med sina barn. Och om man helt ärligt inte delar den synen kan det bli provokativt. 
    Många verkar ha ett behov av att antingen inför sig själv eller andra rättfärdiga sina beslut, och bevisa för omvärlden att de ändå är "vinnarna" och har gjort rätt. 

    Hade varit så mycket enklare ifall folk kunde förstå att olika saker kan vara rätt för olika människor. Jag tar inte ifrån dem deras babylycka, men önskar att de inte kunde försöka ta ifrån mig den lycka jag känner över att inte ha barn. 
  • Anonym (Barnfri)
    Anonym (F) skrev 2017-05-30 23:21:16 följande:
    Det är man ju ofta inte bäst på att bedöma själv dock....

    Jag har aldrig hånat dig och jag känner inte mindre respekt för dig heller. Vad du än tror.
    Det handlar inte bara om mig, utan det handlar om att du ger dig själv rätten att döma en hel grupp på hemsnickrade och ogrundade teser.

    Jag skulle lika gärna kunna säga att alla som inte väljer att skaffa och älska husdjur saknar empati, men inser att det är ett dumt påstående. 
  • Det tar tid
    Anonym (F) skrev 2017-05-30 22:59:06 följande:

    På något sätt är det onaturligt att inte tycka om barn. Jag skulle fundera på hur du har det med empatin, det är inbyggt i oss att tycka om barn och att vilja ta hand om dem, annars hade arten inte överlevt. Att inte vilja ha är en annan sak dock.


    Ska jag vara helt ärlig ser jag motsatsen om jag studerar min omgivning.

    De som väljer att skaffa barn blir mer själviska och självcentrerade än de som lever som barnlösa. 
    Barnlösa ser fortfarande sig själva som en del av världen, och har sällan särskilt grandiosa tankar. De tar sig tid för andra, de lyssnar och de bryr sig. 
    Föräldrar, och då speciellt småbarnsföräldrar, stänger in sig i en bubbla där enbart de själva och deras barn räknas. De pratar om sina barn, och lyssnar inte längre på sina vänners liv. De skulle utan en tanke döda tusen oskyldiga för sitt barns skull, och de tar för givet att omgivningen ska anpassa sig efter dem. De blir grandiosa och utan att veta det ofta hänsynslösa. De försvarar det med att de är empatiska och duktiga för att de bryr sig om en människa (ett barn som är en förlängning av dem själva), men att bry sig om en spegel av sig själv i en värld av miljardärer individer är INTE att vara empatisk. 

    Detta gäller naturligtvis inte alla, men min erfarenhet av vuxna personer med och utan barn är väldigt kategoriskt på detta sätt. 
  • Anonym (B)
    Anonym (Barnfri) skrev 2017-05-30 23:13:09 följande:

    Det där är ett vanligt, men väldigt okunnigt, argument.

    Vi som inte är förtjusta i barn har sällan eller aldrig problem med empati. Tvärtom, jag bryr mig mycket om människor som jag känner och har  utöver det jobbat ideellt för både människor och djur i övrigt med. Är oftast den som står lojalast kvar, vad du än tror. 

    Många försöker hitta förklaringar till beteenden som de inte förstår. Oftast försöker de hitta nedsättande förklaringar. Var det inte Goethe som skrev att "människor hånar vad de inte förstår"

    Du behöver inte förstå. Men du behöver respektera. Och du bör, liksom alla andra i den här tråden har gjort, kunna hålla en öppen syn utan att hänge dig till ganska låga generaliseringar. 


    Fast något är ju "fel" med biologin när en kvinna känner som du. Det kan man ju inte komma ifrån. Och det är helt ok, såklart! Troligen ligger något bakom. En mening att du inte ska föra dina gener vidare. Det är ju tur det funkar så. Synd bara att det inte funkar på fler.

    Att många har svårt att förstå varför man frivilligt väljer bort barn är ju såklart för att man själv inte för någonting i livet skulle vilja leva barnlös. Eller "barnfri" som du kallar det.
  • LionQueen88
    Anonym (Barnfri) skrev 2017-05-30 23:21:41 följande:
    Ja du, kan jag också ha svårt att förstå.

    Men jag tycker mig märka att en del av de som klagar på sina småbarnsår vill ändå få höra hur duktiga de är och hur avundsvärda deras liv är med sina barn. Och om man helt ärligt inte delar den synen kan det bli provokativt. 
    Många verkar ha ett behov av att antingen inför sig själv eller andra rättfärdiga sina beslut, och bevisa för omvärlden att de ändå är "vinnarna" och har gjort rätt. 

    Hade varit så mycket enklare ifall folk kunde förstå att olika saker kan vara rätt för olika människor. Jag tar inte ifrån dem deras babylycka, men önskar att de inte kunde försöka ta ifrån mig den lycka jag känner över att inte ha barn. 
    Jag har hittills inte träffat någon som måste få höra hur avundsjuk jag är på dom och det är tur det. Jag skulle ju inte sanningen, säga att deras liv är min mardröm men jag skulle inte heller ljuga och låtsas vara avundsjuk. 
Svar på tråden Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?