Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Jag kan ha svårt att förklara varför.

Det är nog så enkelt som att jag inte har den spontana moderskänslan kring framförallt spädbarn, och då ser på dem lite mer "nyktert", dvs. som varelser som jag inte kan kommunicera med eller få kontakt med, som faktiskt göra många saker som jag kan finna motbjudande, såsom att kräkas, dregla, kissa och bajsa på sig. Det är så klart inte barnens fel, och jag dömer dem inte för det, men jag finner det motbjudande egenskaper.

Det är ungefär som med djur. Jag är uppvuxen med hundar. När jag träffar en hund (de flesta, inte ouppfostrade) så känner jag glädje. Jag kan relatera till dem, kommunicera med dem, och jag tycker det är mysigt att klappa och gosa med dem.

Men jag vet att personer som inte har de spontana relationen med hundar ser på dem lite mer "nyktert" än vad jag gör. De ser dem som smutsiga i pälsen, luktar illa, en del dreglar, och de finner det motbjudande att plocka upp bajset efter dem. 

Om man saknar känslan för att "connecta" med något som gör att man har vilja se bortom det värsta, och istället spontant älska det bästa, så finns det mycket i vår värld som vi kanske inte gillar, men som andra älskar.

Skillnaden är att när det gäller barn är det inte längre okej. Det mesta annat kan man säga att man har svårt för, att det där är inte min "cup of tea", utan att bli lika hårt dömd som en kvinna blir ifall hon har svårt för barn. 

Jag tycker det är så totalt gränslöst med alla dessa dumma frågor och kommentarer frivilligt barnfria får. Det är snudd på kvinnohat, eller åtminstone förakt. Sen ska jag erkänna att jag har svårt att relatera till oviljan att ha barn - men jag respekterar den till hundra procent. Att ha barn är det bästa som hänt mig, men jag förväntar mig inte att alla andra ska känna så.

Däremot så har jag ingen större respekt för detta med att generellt ogilla barn. Min dotter får följa med mig överallt, och jag bryr mig inte det minsta om ifall nån ogillar det. Hon är en person, en människa, som har rätt att finnas till och ta plats som alla andra. Sen är det viktigt för mig att visa hänsyn, vilket jag lär min 2-åring att göra, och förväntar mig också att andra ska visa tillbaka. Det finns alltid nåt eller nån att störa sig på, tobaksrök, skräniga tonåringar, fulla vuxna, folk som går långsamt, folk som trängs osv. Ska man vistas i det offentliga rummet är det bara att acceptera.

Självklart får barn ta plats och det är fantastiskt med föräldrar som du som lär barnet att visa hänsyn och respekt

Däremot kan jag bli lite irriterad på utvecklingen dom senaste åren att precis allt ska barnanpassas och barn ska fram i alla lägen. Dåligt uppförande och att störa andra slätas över med att barn måste få vara barn osv

Sist vi var på restaurang var det två barn som lekte gömme under borden, for runt, gapade och skrek föräldrarna gjorde inte ett skit utan blev istället jättekränkta när dom blev tillsagda.

Jag kan stå ut med släktingars och vänners barn en stund men annars är mitt intresse för barn 0. 

Skulle aldrig skaffa barn men det ar många människor svårt att acceptera, brukar få höra "Du hinner ändra dig" eller t.o.m "Du kommer ändra dig."

Tycker det är störande att min åsikt inte tas på allvar. Det är för vissa människor otänktbart att jag och min kille inte vill byta ut ostörda myskvällar mot en unge som gråter för precis allt. 

Jag har inte heller vart speciellt förtjust i andras barn utan mest tyckt många vart gapiga och gnälliga varelser. Ville inte ha barn så länge jag levde med min förra sambo men när jag träffade min blivande man föll allt på plats. Allt kändes självklart och jag började längta efter att bilda min egen familj. Är ff inte förtjust i alla ungar, många ÄR jobbiga som fan så man har lust att be de hålla tyst. Men sen jag fick barn så blev toleransen ändå större för andras ungar. Den helt otroliga kärlek jag känner till mina nu tonåringar är större än något annat.

De är det absolut viktigaste i mitt liv. Hade lätt kunnat dö för deras skull. Känslan när man får en go kram av dem går inte beskriva... När man får ett " mamma jag älskar dig så mycket" ...

Men visst är småbarnsåren tuffa många gånger. Absolut. Men det är så värt det. Självklart respekterar jag de som inte vill ha barn. Upp till var och en.

Men det är synd att ni inte får känna bästa känslan i världen.. Och lite synd att det finns de som kämpar och inget hellre vill än att få barn. Men men, ibland är livet inte rättvist.

Ni missar något stort...