Jag har haft ett förhållande med samma person i ca 1,5 år. Jag blev kär i denna person. Nu finns det risk för att allt kommer fram och jag har valt att lämna min älskarinna, vill inte separera från min fru. Vad är bäst att säga:
- jag har varit otrogen i 1,5 år, men hon betydde inget. Jag vill leva med dig.
Eller
- jag har varit otrogen i 1,5 år, jag blev kär i henne. Men jag vill leva med dig.
Jag hade nog helst hört ljudet av ditt avhuggna huvud när det studsar mot golvet.
Ja, många val vi vuxna gör är inte det bästa för barnen. Att röka, dricka alkohol, hoppa fallskärm, köra bil whatever. Det enda rätta är väl att försöka gottgöra då. Vilket jag har tänkt nu.
Ett gott råd i all välmening:
din sanning är inte nödvändigtvis den korrekta sanningen. Ha det i åtanke innan du trasslar in dig i vita lögner och bortförklaringar.
En förbannad fru vill ha hela den obekväma sanningen och kommer förmodligen att ställa många obekväma följdfrågor. Med risk för att även vilja prata med älskarinnan.
Så tänk dig noga för när du berättar.
Så om samma sak hände med pappan till dina barn, det vet du att det kan, då skulle du lämna på två röda? Inte ge en ny chans? Inte ens fundera på det, för barnens skull?
För barnens skull kan det aldrig vara bra att leva med en ledsen och besviken mamma och en pappa som stannar kvar av bekväma skäl.
Tänk ett steg längre nu. För inte kan du vara så naiv och tro att allt ska bli som vanligt?
Varje gång ni tjafsar eller är oense om något kommer självklart din otrohet att komma upp, gång på gång.
Nu lämnar jag tråden. Jag ställde en fråga och har kommit fram till vad som ska göras.
Nu lämnar jag tråden. Jag ställde en fråga och har kommit fram till vad som ska göras.
Nu lämnar jag tråden. Jag ställde en fråga och har kommit fram till vad som ska göras.