Jag har haft ett förhållande med samma person i ca 1,5 år. Jag blev kär i denna person. Nu finns det risk för att allt kommer fram och jag har valt att lämna min älskarinna, vill inte separera från min fru. Vad är bäst att säga:
- jag har varit otrogen i 1,5 år, men hon betydde inget. Jag vill leva med dig.
Eller
- jag har varit otrogen i 1,5 år, jag blev kär i henne. Men jag vill leva med dig.
Du det tåget har nog gått. Var inte så jävla patetisk. Stå ditt kast och skilj dig. Det finns ju en anledning att det blev såhär och inte fan var det er glödande passion som man och hustru...
Ja. Annars skulle du ha gjort slut för länge sen.
Av de alternativen skulle jag köra på nr 2. Jag själv förmodligen lämna om det kom fram att min man haft ett förhållande i 1,5 år men om jag skulle ens kunna tänka mig att stanna så skulle det krävas 100% ärlighet. "Det betydde inget" och 1,5 års förhållande rimmar ju väldigt illa, vem går på det?
Av de alternativen skulle jag köra på nr 2. Jag själv förmodligen lämna om det kom fram att min man haft ett förhållande i 1,5 år men om jag skulle ens kunna tänka mig att stanna så skulle det krävas 100% ärlighet. "Det betydde inget" och 1,5 års förhållande rimmar ju väldigt illa, vem går på det?
Av de alternativen skulle jag köra på nr 2. Jag själv förmodligen lämna om det kom fram att min man haft ett förhållande i 1,5 år men om jag skulle ens kunna tänka mig att stanna så skulle det krävas 100% ärlighet. "Det betydde inget" och 1,5 års förhållande rimmar ju väldigt illa, vem går på det?
Ja, jag håller med dig där. Detta hade inte hänt om jag trivdes med min fru på det sättet. Men jag vill inte skiljas, vi har små barn. Jag vill prova en gång till. Man hör ju om par som hittar tillbaka till varandra.
Under rätt förutsättning ja.
Du har tyvärr ingen vetorätt i den frågan. Det är din fru som bestämmer här och vill hon inte har du förlorat både fru, älskarinnan och dina barn.
Deal with it.
Men vad är så fel med att ta den enkla vägen, om man verkligen vill ge det ett försök till?
Men vad är så fel med att ta den enkla vägen, om man verkligen vill ge det ett försök till?
Mina barn skulle jag aldrig förlora.
Vad är rätt förutsättningar? Och det är ju just det jag undrar, vilket alternativ tror ni ger mig större chans att min fru väljer att kämpa för oss?