Anonym (Viv) skrev 2023-06-05 21:57:41 följande:
Vi.
Vi har.
Jag har gått vidare, vi gifte oss och fick fler barn.
Men jag har aldrig förlåtit. Inte på riktigt och det har hängt över oss som ett mörkt moln.
Om jag fick spola tillbaka tiden (och ändå få behålla mina fina ungar) hade jag inte fortsatt relationen. Det är för svårt och för smärtsamt. Att hata någon under så många år för att försöka komma ut på andra sidan.
vissa lyckas. Jag känner en som blev 100 gånger lyckligare och relationen blommade totalt. fråga mig inte hur. Men de gjorde det.
Vi gick bara vidare. Långsamt långsamt långsamt tills det inte gjorde lika ont längre. Tills det bara blir ett minne av att något hänt någon gång i livet. Men det tog 3 år av smärta, svartsjuka, misstänksamhet, familjerådgivning, kbt och gud vet vad?
Önskar jag hade solskenshistorian du söker. Men att t sig ur en otrohet och komma ut på andra sidan är inte som att förlåta vilket svek som helst.
Det har gått tre år för oss nu. Och vi har gått vidare - tillsammans. Jag ångrar inte att jag valde att stanna och "göra jobbet" och han ångrar inte att han valde att kämpa för oss. Han ångrar djupt det han utsatte mig för. Det är ärr som aldrig kommer att läka - mest hos honom faktiskt. Jag har förlåtit men han har inte förlåtit sig själv.
Det förhållande vi har idag kan jag inte beskriva rättvist. Kommunikationen är så mycket bättre. Det är så mycket som vi har valt att arbeta med för att komma dit där vi är idag. Han har hjälpt mig att bearbeta trauma från min barndom som jag inte har kunnat hantera förr. Han följde med till terapeuten för att jag skulle få det där extra stödet. Det hade aldrig hänt innan.
Jag önskar att jag hade sluppit all smärta och sluppit bli utsatt för det här sveket. Men vi hade nog varit skilda om inte den här jätte skit krisen hade hänt.