Återuppbygga förhållande efter otrohet

Jag säger inte att du har fel i ditt eget sätt att se på din och er kärlek.

Men för min del finns det ingen som skulle kunna övertyga mig att någon kan älska någon till fullo.
Om någon skulle kunna klara att känna och ge absolut helt villkorslös kärlek, vilket jag tycker är positivt och väldigt imponerande, så är det ändå helt otänkbart för mig att tro att den perfekt människan existerar och det existerar inte att någon till 100,0% skulle kunna matcha en annan människa.
För mig är det otänkbart att någon skulle kunna vara 100% rätt.
Om jag skulle inbilla mig det så betraktar jag det som att jag väljer att dölja sanningen för mig själv.
Jag älskar min partner till 80% (eller om det är 85 eller 98%, jag hoppas du förstår tankesättet ändå?) och jag är helt säker på att gräset är inte grönare på andra sidan. Jag är absolut säker på att ingenstans är gräset 100% grönt.
Jag känner mig helt trygg med att min partner har samma syn och motsvarande upplevelse i detta.

Jag är inte det minsta rädd att min partner skulle träffa någon annan. Jag är numera inte en svartsjuk eller avundsjuk person. För mig är det otänkbart gå och känna och bära på sådan rädslor. Det skulle göra mig till en sämre människa, mitt liv skulle vara sämre, och det skulle skada vårt förhållande och vår ömsesidiga kärlek.
Faktum är ju, som det skrivits i många trådar, att man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen eller från att träffa någon annan. Men det är ett självklart faktum som absolut inte skrämmer mig.

Vi investerar båda allt vad vi förmår, vi har en ständig strävan att fortsätta utvecklas och nå nya höjder, mycket mera än något annat par vi känner.
Så vitt vi själva kan bedöma är vi lyckligare, känner djupare ömsesidig kärlek till varandra, har mycket roligare (du skulle bara veta!) än något annat par vi känner. 

Om man klarar en sådan kris som vi en gång gick igenom så går man oerhört stärkt ur krisen.
Jag har denna kris att tacka för väldigt mycket.

Gärna. Hur?

En av de bästa föreläsningar jag varit på i hela mitt liv, delvis för att den kom i precis rätt tidpunkt i mitt liv:
Christer Olsson "Jag älskar dig till 80%"

Jag kämpar också. Försöker få min man att inse att vi måste kämpa mer tillsammans än var och en för sig.

För mig handlade det så mycket om att till en början kunna leva vidare. Att vardagen funkade. Sen bröt jag ihop med jämna mellanrum ändå.

Vi har haft och har fortfarande olika syn på receptet på framgång och har lite svårt att hitta en bra balans. Jag är inte riktigt villig att ge upp. (Har snart gått fem år). Även fast jag ännu inte vet om det är värt det. Men det tänker jag att jag aldrig kommer veta.

Hade jag lämnat direkt hade jag förmodligen haft färre saker att ångra men jag hade varit bitter som tusan på varannan vecka. Att han inte bara svek mig utan att han även tog min barn ifrån mig. Och jag har ännu inte kunnat säga att det är bättre att sluta kämpa. Men jag är uppgiven ganska ofta, arg och ledsen men har även stunder av lycka.

Kommunikation och gärna utomstående hjälp tror jag är den bästa lösningen. Och låt samtalen ta tid. Det gör inget om det går år. Det handlar i slutändan om att om ni skiljs åt. Så ska det vara på ett bra sätt. Även fast orsaken är sveket.

Idag är det 10 veckor sedan jag fick hem ett brev från en tjej som min man varit otrogen med vid två tillfällen under en kort period för länge sedan. Min man och jag har alltid haft en otroligt fin, kärleksfull och stark relation och för mig var det självklart att stanna kvar hos min man och kämpa för vår kärlek och det underbara liv vi byggt upp tillsammans. 

Sedan detta avslöjades har vi såklart haft det väldigt tufft. Vi har båda mått otroligt dåligt men det går framåt och nu känner jag att vi kommer klara detta och komma ut starkare på andra sidan. Vi har pratat väldigt mycket och han har berättat allt som finns att berätta och svarat ärligt och öppet på alla mina frågor. Han tar hand om mig och är uppmärksam på hur jag mår. Han tar fullt ansvar för sina handlingar, erkänner sina fel, är transparent och gör allt för att återskapa förtroende vilket är grundläggande för att jag som bedragen ska kunna läka. Vi är otroligt nära varandra och vårt sexliv har blommat upp och fått en nytändning. På hans initiativ går vi nu på familjerådgivning vilket också hjälpt mycket med att få en förståelse av situationen för oss båda. Anledningen till otroheten har helt och hållet legat hos honom. Otroheten var en chock såklart och han hade själv aldrig sett sig som någon kapabel att vara otrogen. Hans otrohet har påverkat hans självbild och fyllt honom med skam, skuld och självhat. Han är uppriktigt ledsen över hur han fått mig att må.

En otrohet är aldrig något bra och försvarbart men det kan komma något gott ur krisen som uppstår om man sköter det rätt. Även människor i lyckliga äktenskap kan vara otrogna och det cyniska talesättet "En gång otrogen alltid otrogen." behöver inte vara sant för alla. Man måste se till person och situation. Det finns faktiskt de som är monogama i åratal men sedan passerar en gräns de aldrig trott de skulle passera och sedan aldrig gör om det igen. Jag vet inte om jag kommer att förlåta det han gjort. Glömma kommer jag definitivt aldrig göra men jag är säker på att det så småningom kommer att bli en del av vår historia. Denna hemska episod av vårt äktenskap ska inte ska få definiera det och förstöra vår framtid. Man kastar inte bara bort ett gemensamt liv lättvindigt.

Jag vill avsluta med att tipsa om Esther Perel, en berömd parterapeut med otrohet som specialitet. Jag blev själv tipsad om henne och det är jag så glad för för det har hjälpt oss enormt och vi har t o m haft egna terapisessioner hemma där vi gått igenom klipp med henne och pausat och pratat. Nedan är en länk till hennes TED- talk. Min man och jag kände igen oss i allt. 

https://www.ted.com/talks/esther_perel_rethinking_infidelity_a_talk_for_anyone_who_has_ever_loved/discussion

Jag önskar er all lycka!

/Från en som själv kämpar för kärleken

Människor som förlåter otrohet och fortsätter leva med avskummet älskar inte sig själva. De tror på riktigt att kräket de är tillsammans med är det bästa de kan hitta. Det är riktigt jävla tragiskt att läsa inlägg som försöker påskina att förhållandet blev bättre efter otroheten. Självförnekelse deluxe säger jag!

När någon säger som du tänker jag alltid: hur länge? För mig funkade det i 18 år. Nu har det gått många år till och helt ärligt är det mycket mindre självutplånande att erkänna att jag älskar min man... ja till 80% låter rimligt. Jag har inte tänkt på det i siffror förr. Jag är inte alls rädd att han ska hitta någon som matchar honom bättre, han vet också om att det är en illusion, det är vad vi intalar oss för att vi vill att det ska vara så, vi vill vara så perfekta att vi kan matcha en annan människa till 100%. Med åren visar det sig i nästan alla fall vara fel. Vi har iallafall det allra mesta gott tillsammans, och inte minst en lång historia, en lycklig familj och ett etablerat, varierat och skönt umgänge. Att börja om allt det för att vi i nyförälskat rus tror att det kommer att klaffa till 100% med en annan person är... korkat.

Tack Sagoflickan för ditt inlägg. 
Jag hoppades att det skulle finnas fler som vågade och ville dela med sig om att det faktiskt alls inte är så himla ovanligt att gå vidare stärkta i kärleken efter otrohet.
Det krävs en hel del av de inblandade personerna för från början är det alls inte enkelt och kanske krävs det mer än att tsa den kortaste enklaste vägen och bara avsluta?
Men jag blir jätteglad och lite upprymd av att läsa att du och ni lyckas gå vidare på ett bra sätt.
Kramar!

Fem år? Du har kämpat så länge och nu har fortfarande olika syn på hur ni ska lyckas?

Det låter tufft!!

Hade inte min man tagit full ansvar och gjort det han gör idag för att vi ska komma starkare ur det här så hade jag aldrig försökt ens!

Det är faktiskt inte alls så himla ovanligt att gå vidare stärkta i kärleken efter otrohet. Undersökningar visar nästan alltid att de flesta förhållande faktiskt överlever en otrohet.

Dock krävs det en hel del av de inblandade personerna för från början är det alls inte enkelt och kanske krävs det mer än att ta den kortaste enklaste vägen och bara avsluta.

Jag har som sagt gjort det egna valet att gå vidare i livet, jag har valt att älska både mig själv och min partner, valt att vara en lyckligare människa,
men utan att behöva glömma eller förlåta min partners handlingar.

Jag är i dag mycket lycklig för att jag valde den vägen.
Aldrig att jag skulle uttrycka det så att det blivit bättre tack vare otroheten men för mig är det helt sant att allt är bättre nu för tiden än vad det var vid tiden före vår kris. Om du vill välja att tolka det negativt så är det din sak.
Utan att ha gått igenom den här krisen hade jag och vi inte kunnat utvecklas som människor på samma sätt och jag tror att mitt och vårt liv skulle vara sämre på många sätt.
I dag är jag och vi mycket lyckligare och har mycket roligare. Vårt kärleksliv och vårt sexliv är aktivt, omväxlande och helt underbart, kanske så som även Sagoflickan vittnar om i sitt fina inlägg.

Du väljer att använda de ord som du gör och du väljer att uttrycka dig om mig på det sätt som du gör.
Förlåt mig, men du ger inte intryck av att du lever ett lyckligt liv och inte heller av du skulle vara en utpräglat lycklig eller kärleksfull person. 
Jag är ledsen för din skull men det får mig tyvärr känna tvivel att du älskar dig själv?