Socanmäld pga frukost

Många av er här på familjeliv verkar veta bäst. Men faktum är att barn idag i Sverige mår allt mer psykiskt dåligt. Och en av orsakerna är att barn saknar att få vägledning och gränser. Det anpassas och daltas för mycket. Barn idag klarar inte av att stå emot motgångar och hantera negativa känslor. Diagnoser eller ej. 

Och på vilket sätt ger TS inte vägledning och gränser till sitt barn? Du menar alltså att man inte ska lyssna på dietisters och läkares råd? Alltså att gå emot de som samhället utsett vara experter?

Sen kan det ju i framtiden visa sig att de har fel, men deras professioner baserar sig på den evidens som för tillfället råder. Då ska man alltså inte heller lyssna på kardiologer för behandling av hjärtsjuka barn eller onkologer om barnet drabbas av cancer? 

Och nej, ingen säger att det bästa för TS dotter är att äta massa socker på morgonen. Bara att alternativen är sämre.

Har en släkting med autism. Han är vuxen och har hela sitt liv hävdat att han inte klarar av att tvätta sina kläder osv. Han är sjukpensionär och hans mamma gjorde allt för att underlätta hans vardag. När hon dog försökte han få mina föräldrar att istället hjälpa honom, vilket de inte hade tid med. Idag tvättar han sin tvätt själv, så vitt jag vet utan större svårigheter. 

Diagnoser så som adhd är för övrigt inte att jämföra med cancer. Adhd är inte statiskt, det kan växa bort. Adhd är också kulturellt, adhd i ett land betyder inte att samma individ skulle fått diagnosen i ett annat land. Till skillnad från cancer. 

Ts dotter är inget litet barn. Hon är en ungdom som om några år är vuxen och behöver klara sig själv. Vid det här laget behöver hon själv sätta ett alarm på klockan, kliva upp ur sängen, ta på sig och äta frukost. Ingen vuxen ska behöva göra så mycket egentligen. För det framkommer inte att dottern går på särskola? 

Det är helt rätt att bli socanmäld i det här läget. Men om det endast handlar om detta (vilket jag tvivlar på) så kommer soc inte göra mycket. Jag är för övrigt beteendevetare och jobbar med människor. 

Sen kan man ju hota och skrämma ett barn till lydnad. Men den lydnaden bygger bara på att hotet kvarstår och så snart det försvinner har personen inget hen kan använda sig av för att få det tråkiga gjort. Däremot kan man belöna sig själv, så det är ett sätt som funkar även när man inte har föräldrar som ger en önskefrukost. Då lagar man den till sig själv. 

Att straffa och hota ett barn med npf riskerar alltså att skapa en otrygg person, utan förmåga att själv hantera sina svårigheter. I kombination med dålig impulskontroll är det en bra biljett till tex drogmissbruk. 

Genom att lära barnet hur hen kan motivera sig själv att göra tråkiga saker kan hen som vuxen själv hitta såna strategier vilket minskar behovet av stöd från andra. 

Så du tycker att du som beteendevetare vet bättre om neuropsykologi än forskaren inom neuropsykologi som jag har haft kontakt med? 

Det finns olika perspektiv. Man kan se på ett problem ur ett medicinskt perspektiv men också ur ett socialt. Jag har också läst många år på universitetet, har en kandidat i psykologi. 

Appropå inlägg från (S). Att socionomer och beteendevetare tror sig ha specialistkunskaper om npf är ett stort problem, inte minst inom Socialtjänsten. Ny forskning (Karlstads universitet) visar att Socialtjänsten i utredning av barn inte tar in specialister i särskilt hög utsträckning - de anser sig ha behövliga kunskaper själva. Precis som (S). Detta leder till felaktiga och ibland rent skadliga åtgärder mot barn med npf och deras familjer. 

TS, jag ville inte ta upp det här, för det behöver ju inte alls gå dåligt detta. Men det jag skriver här är orsaken till att jag tipsar dig om att själv förse Soc med info från vårdgivare. Det finns risk att de inte bryr sig om att söka den informationen själva. 

Om du har en tonåring som inte ens väger 30 kilo så tror jag att en dietist skulle be henne att dricka mer eller mindre flytande grädde.

Så varför skulle nu inte redan idag vara inskrivna inom ätstörningsvården? Skolläkaren borde väl larmat för länge sen. 

Ja, men ett medicinskt problem kan knte förklaras med något socialt. Däremot kan stöd ges. Men då ska det vara stöd baserat på det faktiska medicinska problemet som personen har, inte på hur folk i allmänhet fungerar.