Ännu en tråd om god ton

Generellt och ganska grovt tillyxat finns det ju två typer av människor på ett diskussionsforum.
Den ena vill förklara hur "saker ligger till", fastslå, göra uttalanden, känna att den kan vinna diskussionen. Språkbruket är hårt, men bygger till stor del på känslor.
Den andra diskuterar  för att lära sig mer, utvecklas och stimuleras. 
När diskussioner blir dåliga så är det ofta när två eller flera ur de grupperna hamnar i meningsutbytet, eftersom det finns en så diametralt stor skillnad mellan avsikten på de två.
Första gruppen tycker nog den andra är rätt mesig och menlös med sitt resonerande sätt där man heller inte är främmande för att erkänna sina fel.
Den andra gruppen stångar sig blodig mot en oresonabel mur av tvärsäkra uttalanden, mansplainingar och blir bara mest frustrerad över att de inte kan se nyanser.

Tack för förtydligandet.
När det gäller JP?S uttalanden om SD så är det nog ingen hemlighet vad han tycker om SD.
Men L har efter en ständig identitetskris identifierat sig som tillhörande borgerligheten. Givet det och möjligheten att faktiskt göra en skillnad genom att ingå i regeringen så förstår man också både hans offentliga som hans interna hållning.
Han hade inte varit särskilt långlivad som ledare för Liberalerna om han brustit ut i en lovsång till Åkesson och samtidigt finns nu en reel möjlighet att få genom vissa hjärtefrågor.

Jag känner igen din beskrivning. Samtidigt finns ju det manipulativa sättet också när man låter saker handla om något annat för att flytta fokus. För mig personligen är detta en ständig källa till frustration även i vanliga livet. Det är som att jag för mitt liv inte vill acceptera att det är så människor fungerar. Johan Pehrson är ett så tacksamt exempel, eftersom han ville ha makten så gick han med på den bruna sörjan, sen kallar han den för skit. Sådant fungerar aldrig på mig. Jag blir alldeles matt och drar mig undan bara när det händer. Men aldrig att jag ändrar uppfattning av att någon manipulerar samtalet eller dominerar. Jag bara omvärderar personen som olika varianter på dum ca. För att jag ska ändra uppfattning krävs ett bra argument och/eller en tydlig förklaring. Men det finns säkert personer som blir nöjda och glada över att deras tilltänkta fiende ser på dem som dum eller ännu mer dum. 

Samtidigt är det ju så att om man sitter på läktaren så ser saker väldigt annorlunda ut. Då ser man två lag mot varandra. Rätt eller fel. Svart eller vitt.
Nere på själva "banan" så ser saker ofta rätt annorlunda ut. 
Så jag kan i bland tycka det är lite svårt vara kategorisk.

Det är inte riktigt det jag menar. Jag menar folk som blandar bort korten. Svarar på en mening. Misstolkar. Drar iväg nästan för nöjes skull. Förstör helt enkelt. Victor Malm är expert på det där. Han har skrivit många texter om ingenting, och det visar sig att han inte bryr sig om frågorna han skriver om. Han bryr sig om sig själv och om hur han framstår.
När man ser två lag utkristallisera sig så finns oftast två tydliga ställningstaganden som står emot varandra. De som deltar är övertygade om sin egen orubbliga kompetens. 
En person som Johan Pehrson är intressant, för han har inte den där orubbliga tron på sig själv. Han vet att det när som helst kan gå åt helvete och det är därför han försöker blanda bort korten istället för att erkänna det. 
Om de får igenom sin politik kommer liberalerna att bli mer stabila och växa. Får de det inte så kommer han att gå ut på ett bananskal. Han är tillräckligt gammal för att ställa sig vid grillen på en skärgårdsö någonstans för resten av sitt liv, och skrocka åt barnbarnen. Då dör liberalerna med honom möjligen. 

Victor Malm har jag ingen direkt åsikt om. Visste inte vem han var, för ens jag googlade. Så där har jag inget att tillföra.
Fast när man ser "två lag utkristallisera sig", så ser man i regel det lagen vill man ska se. Rakt enkelt och lättköpt.
Men lagen och deras situation är ofta mer komplext än så. Precis som Pehrson. Hans ställningstaganden avväger, som du också är inne på, Liberalernas fortsatta existens, liberal politik som kan vara både liberal och nyliberal, det är SD, procentspärrar.
Så självklart så är han en mer komplex person, än den som inte behöver navigera så mycket.

Lagen ser till att vi ser det vi vill att de ska se, ja, kanske? Eller tvärtom, som publik lockas man att se bakom och bortom det som lagen vill visa oss?
Det är nog så enkelt att om det passar en att tro på exempelvis den goda tonen så gör man det, och om det inte passar så vill man slå sönder den.
Om Johan Pehrson genomgår en komplex personlighetsutveckling på grund av den inte plättlätta position han valt att ha i politiken eller om han alltid har varit lite knepig får kanske vara osagt. 

Det där handlar ju också en del om var man ser saker ske också.
Bedömer man debatterna på teve så får man ju en bild av person och parti. Men skulle man sitta av partiets egna "årsstämma" så får man förmodligen en betydligt bredare bild av alla de tankar och åsikter som genomsyrar partiet.
Lite som skillnaden med diskussion och debatt. En del tycks ju blanda i hop dessa, och kanske därför de diskuterar som de gör.

Det stämmer att människor debatterar istället för diskuterar. Debattformatet som är avgränsat tål talepunkter och hård ton. Långa diskussionstrådar på internet eller hemma vid köksbordet gör det inte.
Jag har aldrig bevistat en partistämma. Har du, (undrar jag nyfiket) . 

Nej, har sluppit partistämmor. Men jag har vänner som är aktiva och brukar ofta intressera mig (lite) mer för det som kommer ut från stämmorna, än de vanliga slumpvisa utspelen. Det är ofta mer intressant med vägval och liknande.
Och ofta kommer det ju upp en rad olika förslag, i bland av rätt exotisk art, men som visar på komplexiteten i ett parti.