Hej, jag ska om nån månad gå igenom min första förlossning. För att inte bara vara nervös så tänkte jag hitta så mycket positivt som möjligt..förutom den sjäålvklaraste :) ett litet underverk..
Läste i en tidning där folk skickat in roliga historier från deras förlossningar. Är det nån som har nån att dela med sig?:)
Dom blockerade vägen ska det stå...
Favoritar från iPhone jag med:)
Mer historier tack 
.
Jag sitter på sängkanten med ryggen bar för att jag skulle strax få epudral. Så in genom dörren kommer läkaren och jag säger, innan han hinner pressentera sig..
- Ursäkta skulle du kunna skära ut ungen ?
Läkaren: Jag är bara narkosläkare, det får du prata med en kirug om..
- DU, skär ut ungjävlen NU..
Läkaren: Nä det går ju inte, Nä det får du ta med kirurgen.. :)
_________________________________________________________________________
Efter några timmar var det dags för skiftbyte av barnmorskorna.
När vår nya barnmorska kommer in och ska pressentera sig så ligger jag med lustgasen i högsta hugg.. Jag släpper då lustgasen från ansiktet och säger.. "Trevligt att råkas"...
Sedan fort tillbaka med masken ;P
när jag skulle börja krysta så fick jag inte riktigt bra kraft som jag skulle få genom att hålla i handtagen. så ena barnmorska säger att jag ska hålla i ett lakan i ena änden och en sjuksköterska i andra änden så jag ska dra åt mig lakanet när värken kommer. men den sköterskan som stod i andra änden var inte så stark å tung så när jag börjar dra så tappa sköterskan balansen och ramlar framlängsen rak på barnmorskan som sitter mellan mina ben och ska ta emot sonen som är på väg ut. så de blev att sköterskan med lakanet tryckte till hon som satt å titta mellan mina ben. så de blev han hon nästan stack sin ansikte i de lilla håll som sonen skullle komma ut igenom... de blev helt plötsligt helt tyst och alla skötersker runt mig började as garva och vi fick byta sköterska till en bra mycket tyngre som orkade stå emot. dom bad om ursäkt sedan efteråt att dom skratta...
Haha, oväntat besök 
Härliga historier!
Läste denna när jag var gravid för andra gången och tänkte att jag skulle ge nåt tillbaka. Liten varning, detta kan bli långt!
Värkarna kom igång natten mellan lördag och söndag och vi ringde till förlossningenoch BM sa att hon inte trodde det var på g, eftersom värkarna inte kändes. Då vi har 6 mil till bb och det var snöstorm fick vi komma in iaf. Väl inne så stannar allt av och jag var då öppen 1 cm och skickades hem igen. Ett dygn senare var det dags igen. Värkar utan smärta. Då bestämde vi att vi minsann inte skulle åka in och bli hemskickade. Men vi beslutar oss att lämna vår dotter på dagis och sen åka in för bedömning och sen äta frukost på stan och ta en lång promenad i stan och ha det mysigit.
Min man låker ca 6:20 och då pussar och kramar jag vår dotter. Han ämnar vår dotter 6:25 och är hemma igen ca 6:30. Han går lugnt in och ropar "Hej": Jag skriker hysteriskt tillbaka "du måste ringa ambulans, jag tror huvudet är ute": Han skrattar och tänker (har han sagt efteråt) att jag var döende när jag födde vår dotter och att jag återigen bara överdriver. Han ringer dock förlossningen som säger åt honom att ringa 112. Efter att han har rabblat vår adress så hör jag honom säga "nu kan jag se huvudet" Förstår då att ambulansen aldrig skulle hinna fram och de gjorde de inte heller.
Efter ett par värkar så kommer sonen odh min man säger till BM (som han har i telefon) att nu kommer han. När min man tar emot sonen tappar han telefonen och jag satt i badkaret (skulle ju duscha innan vi åkte in för vår mysdag i stan) och telefonen landar i vattnet och går sönder. BM ringer då våra mobiler massor av gånger, men vi är så glada att vi struntar i dem. 
När ambulanspersonalen väl kom, klipptes navelsträngen, men moderkakan lossnar inte. Den manliga personalen står kvar och pratar med mig, medan kvinnan går iväg och ringer förlossningen. Ligger då i badkaret, spritt språngande naken (min man hade lagt en handduk över mig och sonen, men den fick personalen när de tog sonen, skakade så mycket (av chock) att jag inte vågade ha honom), med navelsträngen hängande ut. Kommer då på att bjöjpåsen är full och skäms nåt enormt över detta (men inte över att jag är naken...)
Då moderkakan inte lossnar får jag åka med ambulansen in. Rycker åt mig glasögonen och mobilen och sen åker vi. Det är inte förens jag är framme på sjukhuset som jag inser att jag är naken och inte har något med mig. Lite roligt (och pinsamt) när jag fick byta avdelning (BB var fullt när vi kom in) och jag bara hade nättrosorna och en kort och vid sjukhusrock och ska gå genom sjukhuset, förbi män och kvinnor som ska till helt andra avdelningar.... Kan även säga att värkarna som jag fick när moderkakan skulle ut inte var att leka med och ambulanskvinnan tyckte synd om mig så hon gav mig en massa lustgas (lite för sent, men ack så trevligt).