Hej, jag ska om nån månad gå igenom min första förlossning. För att inte bara vara nervös så tänkte jag hitta så mycket positivt som möjligt..förutom den sjäålvklaraste :) ett litet underverk..
Läste i en tidning där folk skickat in roliga historier från deras förlossningar. Är det nån som har nån att dela med sig?:)
Glömde en rolig sak till.
När jag kom in på förlossningen så blev jag undersökt och man konstaterade att jag hade spruckit 2-3 cm. Bm som sydde ihop mig, sydde ihop hudflikar över såret för att skydda det. Det gjorde därför inte ens ont att gå på toa direkt efteråt. Blev både glad och uppriktigt imponerad.
Självklart ville jag dela glädjen med min man, men utan några ingående detaljer (vill ju att han inte ska få nån skräckbild på näthinnan).. Så när jag berättar för honom så lindar jag in det och säger "jag fick sy för jag sprack lite lite". Han svarar "Jag vet, jag förlöste dig och såg när det hände"....
Ja just det....
Så mycket för att göra det lite mindre äckligt...
EQ85: Tack, det värmde!
Skrev ju min historia här efter min dotter föddes 2010... Ja, det var jag som kallade mitt nyfödda barn äcklig och fick mina rättigheter upplästa av den bm som jag kallade både det ena och det andra när jag hade ont (man får inte byta barnet men om 15 år kunde jag bli mormor). Vi kan kalla det karma, men nu är jag gravid igen och tror ni inte hon har slutat på förlossningen och istället börjat jobba på mvc. "men här kommer ett känt ansikte! Ja, ditt urgrundsvrål glömmer man inte..." :) jaja, kul att tråden lever iaf, får se om jag lyckas med något nytt med det kommande barnet så jag kan bidra med något mer. Tack för mycket skratt här, tjejer! Det känns alltid bättre efter att ha läst lite här :)
Favvar.
Favoritar :)
Puffar!
Haha klockren tråd!!
Rolig händelse med första barnet:
Jag hade BESTÄMT att det minsann inte skulle användas någon himla epidural, efter noggrannt övervägande. Men när man kommer in och är 21 år gammal (och ser ut som 16) så är det ibland svårt att sätta sig i respekt hos personalen. En äldre barnmorska bestämde sig för att utmana mig i envishet och deklarerade att "ALLA förstföderskor vill ha epidural." Trots mina högljudda protester så gav hon sig ut genom dörren med orden "Nu kallar jag på narkosläkaren innan det är för sent att sätta in den...för DÅ kommer du ångra dig, det lovar jag!"
Turligt nog för mig (som inte alls tyckte att värkarna var så dryga, utan satt och mumsade min mans hembakta chocolate chip cookies), var narkosläkaren upptagen på annat håll i nästan trekvart innan barnmorskan lyckades släpa in honom på mitt rum. Som ni kanske vet, så fäster man en liten krok i huvudet på barnet för att kunna hålla koll på barnets tillstånd när epidural sätts in. Där kom hon med den hemska kroken i högsta hugg medan jag försökte vrida mig undan som en liten metmask (lycka till i det tillståndet, haha!)...men så hindrade hon sig plötsligt. Med världens suraste min tittade hon upp på mig och sa: "Det var till att vara envis! Du är nog den enda som lyckats öppna sig till 9 cm bara på pin kiv! Jaja, här behövs ingen narkosläkare, här ska det krystas snart."
Gissa om jag var hemligt skadeglad ;)
Rolig händelse med andra barnet:
Jag var alldeles FÖR cool när värkarna satte igång, så jag tittade på lite Simpsons och Seinfeld mitt i natten istället för att väcka mannen. När jag väl bestämde mig för att väcka honom så ringde vi dit min mormor för att passa barn nummer ett. När hon kommit så var det så roligt att stå och prata med henne i hallen att jag glömde bort att ringa taxi. Till slut var det mormor som kom på att jag ju faktiskt skulle föda barn och borde ta och åka någon gång. En ganska behaglig taxitur senare var vi framme, men på väg in i det anvisade rummet fick jag plötsligt för mig att jag var kissnödig. Jag räckte över min kappa till mannen och sa att han kunde gå före mig medan jag avvek till toaletten. "Neeeej!", ropade personalen, "Du är inte kissnödig, du ska föda barn! Det går inte att få ut något annat än en bebis i det här läget!" (Det hade ju gått rätt fort första gången...)
Men, Fröken Envis slog till igen och jag fick tillstånd att åtminstone försöka kissa, med olåst dörr. Där satt jag och försöööökte verkligen, men inget ville komma ut. Sur som ättika gav jag upp, gick ut från toaletten...och hann PRECIS bli fångad av mannen när jag ramlade framlänges av att bebisen var på väg ut! Han fick släpa mig de sista stegen in på rummet, där jag bara precis hann få av byxorna medan personalen vänligt skällde ut mig för att jag hade väntat så länge innan jag kom in. Barn nummer två, ute på ett par krystvärkar! Jag var så pigg att jag lämpade över bebisen på mannen så de fick sova tillsammans i en fåtölj medan jag tog på skorna och gick och ringde släkt och vänner :)
Nu har jag 11 dagar kvar till BF med tredje barnet...och hoppas på en enkel förlossning med någon ny, rolig historia att berätta. Men jag kanske redan fått ha lite för roligt?
Hahaha!!