Söte härligt!!! Stort grattis, och så fint att läkaren och sköterskan blev berörda!
Zinfandel, det känns fint att du tyckte att det var bra att jag valde att posta mitt inlägg. Jag tror appropå det där med önskan att få ett syskon att det är en lite annorlunda längtan. Jag försöker vara noga med att man aldrig kan jämföra olika sorters sorg, olyckor eller livshändelser. En del säger att det vi varit med om är det värsta som kan hända, och det var det -för oss! Men det betyder ju inte att någon annans olycka inte kan vara lika livsomvälvande. Jag tänker att den sorg det är att inte ha fått något barn innebär saker som att inte vara med i prat om familjerelationer på samma villkor, något jag upplevde som väldigt jobbigt den tiden efter vi hade förlorat vårt första barn, innan vi fick vår E, när vi inte visste om vi skulle kunna få fler barn. Även en sådan sak som att inte ha den rollen i samhället som det innebär att vara förälder och många sådana saker kan man ju också sörja, Att inte veta om vi kan få syskon innehåller ju inte den delen alls, det är för mig en annan sorts sorg, som handlar mer om att inte få se relationen mellan två barn i samma familj, oro att barnet när det blir äldre och inte har det självklara familjebandet med någon annan (det tror jag dock att många enda barn kan få på annat håll), men också förstås att vilja vara med om det fina att få se ett till barn växa upp. Men för mig känns det lite mer som ett "lyxproblem" fast den sorgen och oron kan käännas avgrundsdjup.
En sak till, ursäkta mina extrem långa inlägg, är att jag nog inte skulle säga att vi har gått stärkta ur detta, för vi är jättesköra, men jag tror att jag förstår hur du menar, vi har kunnat gå igenom smärtan och krisen tillsammans och vi kan se ljust på framtiden igen, även om sorgen och saknaden är där vare dag.
Skytten, tack för dina väldigt fina ord! Jag blir väldigt glad om mina ord kunde vara någon hjälp på vägen i dina funderingar. Jag tycker inte alls du ska känna dig "hemsk" för att du har sådana tankar, jag tänker att det är klokt att tänka på vad man känner att man klarar av. Det är stora beslut. Jag tror precis som du skriver till Zin att det också handlar om att det med if blir ett så väldigt tydligt ställningstagande, annars kan man nog mer tänka, att det blev som det blev och därmed uppleva ett mindre ansvar (även om det ju inte är mindre eg.). Jag tänker för övrigt väldigt likt dig om detta med att få ett sjukt barn och vill också helst undvika det, just som du säger att de ofta behöver oss färldrar ändå längre i livet osv.
Det där med att skydda sina barn får allt som kan hända känner jag också väldigt väl igen. Jag var faktiskt lika orolig, nästan mer orolig tom, med första barnet (konstigt nog) och är väldigt överbeskyddande somp person, men jag tror att jag gör E en björntjänst om jag inte backar lite nu när han börjar bli större. Och jag tror ibland att bästa sättet att skydda sina barn och att få dem att gå starka är att lära dem/hjälpa dem att ta motgångar. Sedan behöver man ju inte utsätta dem för det, livet är fullt av utmaningar i sig självt. Men att skydda dem från allt (som ju inte ens går) tror jag stjälper mer än hjälper. Fast jag är som sagt verkligen ingen förebild när det gällar att låta bli att överbeskydda. Lite fler tankar från mig till kloka dig!
Vet ni jag har fått enormt glädjande besked idag, mitt AMH-värde är upphittat och jag har 1.3. Fatta, hon som trodde att de skulle vara så dåliga att vi inte ens skulle få försöka pga dem. Jag är så glad nu! (Och låter bli att tänka på att hon sett ganska få ägg...)
