Äntligen plus efter IVF, BF hösten/vintern 2011

Gloxi: Tack för din berättelse. Vilken pärs du gick igenom. Jag känner en till person som råkade ut för något liknande med moderkakan. Den gick sönder om jag inte minns fel så dom bara slet bort henne också från pappan och barnet (till operation). Det var ett trauma för dom båda. För mig blir det lättare att hantera saken om jag vet olika skeenden. Från det bästa till det värsta, för då är jag mentalt förberedd och slipper ha någon bomullsfluffig bild av hur en förlossning ska vara. Man kan hoppas, men man får också ta med sig att det kan gå hur som helst - men att man får lita på att personalen gör det dom ska. 

Jag går ju hos Aurorabarnmorska på samtal, så vi pratar om allt från det bästa till det värsta, och vad dom gör och inte. 

Och jag tänker INTE be dom skruva upp droppet med andra ord. Ett mycket bra tips. 

Jag har gått en kurs i tillämpad avspänning tidigare (mot mina kroniska smärtor) så jag tänker ta till den avslappningen, för den passar mig bra. Den verkar påminna en del om profylax utifrån de samtal jag har haft med specialistmödravården. Jag har slarvat det sista men tänkte börja med en stund varje dag snart så att jag kommer in i tänket igen. Vi får också se vad vi ska göra på föräldrautbildningen. Den är sex tillfällen.  

Hur känns det att få ryggmärgsbedövning? Förlåt om jag TJATAR.

Dom ska kolla moderkakans placering om 2-3 v så får vi se vad dom säger. :)

Jag tycker om att få läsa era erfarenheter och upplevelser. Mest för att jag vet att ni är ärliga. Antingen blir förlossningsberättelser ofta så hysteriska.

Tusen tack för att ni delat med er. 

Det känns bra att det står i min journal att studenter inte får vara med. Jag hade blivit stressad av det.

Jag har fått ett förlossningsbrev/förlossningsönskemålsblankett att fylla i av Aurorabarnmorskan. Den är redan ifylld och vissa saker står i journalen. Sedan vet man ju aldrig om dom hinner läsa. Det beror väl på hur akut det blir. Men då har jag gjort det jag kan.

Det är okej. Jag blir inte räddare än vad jag har varit hela vägen. Jag har betydligt värre berättelser i huvudet.

Vi har gått igenom det mesta i samtalsväg hos Aurora-BM, t o m värstascenarior om att spricka, halvt förblöda och annat. Så jag känner mig relativt lugn. Efter mina besök på förlossningen förra helgen då jag var inne på undersökningar så känner jag mig ännu lugnare. För mig är det viktigt att personalen är närvarande, och det var dom tusenfalt. Jag lämnar mig gärna i deras händer. Det får bli hur det blir. Bara jag och bebisen överlever är jag glad. 

Och på jobbet har jag blivit matad med berättelser om folk som varit säkra på att partnern skulle dö vid förlossningen, akutteam, förblödningar och IVA och diverse annat (folk älskar att berätta om allt hemskt när man träffas i verkliga livet - vilket är jättepsykologiskt när jag har berättat för dom om min rädsla) så jag börjar bli immun tror jag. Och det är nog bra. 

För ett tag sedan blev jag galet irriterad på alla skräckberättelser, men BM lugnade mig med att det ofta är dom som man hör om. Det gör att man tror att alla genomgår en skräckupplevelse, men i de allra flesta fall går det betydligt lugnare till. Nu känner jag mig immun för era berättelser är milda mot det folk har pepprat mig med sedan jag blev gravid.

Och oavsett vilken kategori jag hamnar i så kan jag omöjligt göra något åt det. Jag kan välja att försöka vara lugn och tänka på att andas, eftersom det för de allra flesta gör förlossningen mindre traumatisk. Men det är det enda jag kan försöka påverka själv och träna på.

Allt annat får jag ta som det kommer. 

 Ja, i mitt fall kommer personalens beteende i mångt och mycket vara avgörande för min upplevelse OM jag inte klarar av att slappna av. Det är tur att det är över någon gång, att man vet att det förhoppningsvis kommer något gott av det.

Vad härligt! :) Jag längtar verkligen tills han kommer. Det är lååångt kvar. Börjar känna mig fången i min kropp. Samtidigt vill jag inte att han kommer för tidigt. Men vissa dagar är lite tyngre än andra. Idag är en sån dag. Jag känner mig lite fånge i min egen kropp. Jag rör mig nästan ingenting för det fungerar inte, så timmarna på helgerna släpar sig fram. Jag känner mig som en unghäst som vill ut på grönbete ungefär. Men den dagen kommer.