Vi som avbrutit 2013

Grattis! Förstår precis, för mig var tiden fram till rul hemsk. Nu när det börjar närma sig bf börjar jag oroa mig för att det ska hända något på förlossningen, spec eftersom han ligger i säte också.. med första hade jag inga förutfattade meningar alls. Men nu känns det som att det borde hända något bara för att det gick så bra med första. :/

I torsdags på morgonen fick vi en liten, fantastisk pojke och håller fortfarande på att ta in allt. Vår äldsta uttryckte det så fint att när hon inte är med honom så är det så svårt att förstå att han finns.

Vilken tur vi har haft mitt i all sorg.

Hej, ny här...

I morgon ska jag in och föda min lilla pojke som har Trisomi 18.

Är i v.17 och har genomgått både moderkaksprov och fostervattenprov utan att hjärnan vill fatta vad som händer.... Förstår inte hur jag ska klara detta?!

Ni som varit med om liknande- hur gör man för att gå vidare?

Mår så fruktansvärt dåligt och har gråtit i 2 veckor...

Grattis vad underbart!

Skickar styrkekramar har varit i din sits två gånger och kan berätta att floder av tårar fällts och det ska det göra. Låt dom komma! Det är svårt att tro det finns "en vanlig dag" bortom sorgen. Men det finns det, jag lovar. Kom i håg att ta foton och var nära varandra och lilla pojken en stund efteråt. Det måste få ta tid, tillåt er att ta den tiden. Fråga på om du undrar ngt. Vi tog med en fin liten filt att svepa om våra fina flickor i. Kändes också bra att göra. Kram på er

Så otroligt sorgligt, det är sådant som inte ska få hända men som vi alla gått igenom. Det blir lättare med tiden, botten nådde vi när vi skulle hem efter förlossningen och livet skulle gå vidare utan vår lilla flicka. Men efter det kunde vi också börja ta oss uppåt. Vi har pratat jättemycket med varandra även om vi mest ältat samma sak om och om igen. Men det böhövdes.

Vi hade också med en mjuk filt till vår flicka och ett gossedjur som vår flicka valde och som hon fick ett likadant. Det har varit en enorm tröst för henne, skräcken är bara att vi skulle tappa bort det.

Hej!

Fint med en tråd där andra har samma erfarenheter som det jag nu går igenom,

Vi fick veta på RUL igår i v 20 att vårt foster har acrani, dvs. saknar skallben. Nästa vecka ska jag föda fram det. Känns sjukt tungt just nu. Vi har inga andra barn, bara ett missfall från v 10 i bagaget från i våras. Hur kommer man ur det här? Det värsta just nu är också oron för att vi aldrig ska kunna få ett friskt barn...

Hej Filaaa!

Vår tröst var just vårt levande barn som drog upp oss ur mörkret även om det så klart även var tungt att ta hand om henne, leka och busa när man var så ledsen. Det tog tre år för oss att få henne och innan hon föddes hade vi ett missfall, ett utomkvedshavandeskap och var tvungna att göra provrörsbefruktning. Jag var också så rädd för att inte få barn, att leva vårt liv utan att få uppleva att vara förälder.

Jag fann tröst i att det går att adoptera, det är ju på inget sätt ett sämre sätt att få barn men kötiden gjorde att vi valde att fortsätta försöka få ett biologiskt barn och avvakta med adoption.

Vet läkarna varför det här hände? Om det inte ligger något ärftligt bakom så birde det ju inte hända igen.

Och hur tar man sig upp igen. Vi grät och pratade jättemycket. Vi har en grav som vi går till och tänder ljus och det ger en stor tröst.

Hej! Och stort tack för svar! Jag beklagar verkligen att ni också har gått igenom detta sorgliga, det borde egentligen ingen behöva! Jag ber också om ursäkt för att jag inte har svarat är tidigare. Har varit allmänt förvirrad sen vi fick beskedet och gått igenom själva aborten, (det blev en lång och jobbig dag med mycket smärta både kroppsligt och själsligt och vi blev kvar på sjukhuset över natten). 

Jag förstår att det går att finna tröst i ett levande storasyskon, tyvärr har vi ju inte den möjligheten. Vi har dock en liten katt som faktiskt har varit till stor hjälp under de här veckorna, hur banalt det än kan låta. Det är som att hon förstår att vi är ledsna, hon kommer nära nära och kurar ihop sig och spinner. När jag vaknar på morgnarna så ligger hon redan hopkurad bredvid nära nära, och det brukar hon aldrig göra. Djur är verkligen helt fantastiska och jag är så tacksam att den här lilla hittekatten som hamnade hos oss av en ren slump (och som vi först inte tänkt behålla, vi skulle bara rädda henne) har funnits hos oss nu :) 

Läkarna beslutade att obduktion inte behövs göras då det enligt dem inte är genetiskt betingat , och ska inte vara relaterat till det missfall vi fick i våras. På ett sätt vill vi ju bara ha svar ifall det är något fel, men jag har bestämt mig för att tänka positivt och lita på läkarnas omdöme och kunskap. Det låter ju positivt att de inte ser något problem för oss framåt och det blir ju inte bättre för att jag oroar mig för framtida graviditeter redan nu... 

Nu har det gått en vecka sen förlossningen och jag väntar på att avslaget ska sluta så att jag kan känna mig som "mig själv" i kroppen igen. När mensen kommer tillbaka tror jag att vi kommer att försöka direkt igen även om jag hoppas att jag hinner läka lite själsligt innan ett nytt plus. Räknar dock med att det tar ett tag innan det blir ett nytt plus (bara efter missfallet i v 10 blev det lite knas med mina menscyklar några månader, så det är väl rätt troligt att det blir samma nu). Första gången tog det sig på första försöket, och efter missfallet var det på 2:a försöket (men 4 månader efter missfallet). Men jag vågar inte räkna med att ha samma tur igen, att det ska gå så snabbt. Så jag tror vi kör igång direkt och hoppas på ett plus nån gång runt sommaren. 

Hur har ni andra tänkt med nya försök? Väntade ni länge eller försökte ni direkt?

Stor kram till er alla som varit med om det här!

Vi körde i gång direkt efter med 1 mån uppehåll som de oftast rekommenderar.Fick göra en spolning av äggledarna då vi haft svårt att bli gravida. BLev gravid direkt mån efter men fick då tidigt missfall. 4 månader efter avbrytandet plussade vi igen och jag går nu in i v8.Dottern fyller 5 på sön och längtar så efter syskon så vi ville inte skjuta mer på det.Men vi kände oss även redo.Dock är man ju livrädd för att något ska gå fel även denna gång.Men vi har fått extra vul nubi början för att stilla oron och hålla lite koll på utvecklingen.Senast blev vi tillbaka flyttade 12 dagar och fostret hade väldigt bred nacke.Visade sig senare vara Trisomi 18.