Några/någon runt 35 år som vill följas åt på vägen mot ett plus?

Tack, känns ju positivt att det visade så iaf helt klart. Ska försöka njuta av helgen nu.

Hur går det för dig Sunshine1979?

Jag försöker hålla koll på min ÄL och jag har tre olika appar för det. En visar 16 de en 18 en 25??? Jag får kolla hela den veckan antar jag. Det är så jobbigt detta, jag önskar att jag varit mogen för barn 10 år sedan så att jag inte behövt känna sån stress pga ålder. Men nu är det som det är och detta kämpande är inte kul. Speciellt när det känns som om min sambo inte alls är lika stressad. Visst, han är 6 år yngre så åldern är inget problem för honom men han ska ju ha barnet med mig så ja, ni fattar. Det är som om problemet inte ens existerar för honom. Jag fick bara en puss på pannan när jag började blöda och så sa han att det är bara att kämpa på. That's it? Vi har en dotter på 3 år och jag försöker tänka att om det inte går så har jag ju henne men åååå va jag vill att hon ska få ett syskon.

Förstår dig helt å fullt. Har velat ha barn länge, över 10 år men inte träffat rätt förrän för ca 2 år sedan så känt mig stressad ett tag. Ff.a sedan mitt förra förhållande tog slut för ca 5,5 år sedan strax inban jag skulle fylla 30. Firade inte min 30 års dag utan var på gymmet då och körde ett hårt pass istället. Min nuvarande sambo är dessutom 12 år äldre och har inte några barn sedan innan så tiden är ju knapp...särskilt om man ska få hjälp...

Förstår dig också att du kan tycka det är lika jobbigt som en som inte har några barn eftersom du gärna vill ge din dotter ett syskon. Många är ju snabba med just kommentarer som "du får vara glad över att du har ett barn redan"...men som sagt, sorgen kan vara lika stor i detta fall.

Kan även förstå att det är lite jobbigt då din sambo tar lite lättare på det hela. Samtidigt kanske han vill peppa dig och inte visa alla sina känslor?! Lite så är min sambo. Tror vi kvinnor i allmänhet är lite mer oroliga och pessimistiska i dessa lägen....tyvärr.

Ja det är säkert så. Han försöker nog bara ta ner mig på jorden.

Ja, det spelar ingen roll om man har ett barn sedan innan, MF och att man har svårt att bli gravid är inte lätt vilken situation man än befinner sig i. Vissa kanske har lättare att hantera sorgen än andra.

Nu vill jag inte vänta längre, nu vill jag ha en liten...(en gång till). Såklart är det för att jag längtar så efter bebismys igen men det är ju också så att jag vill att min lilla tjej ska ha någon att ty sig till i vått och torrt när jag och sambon inte är kvar. Visst, alla syskonförhållanden är inte på det sättet jag vet men det är min tanke att hon inte ska känna sig ensam.

Här är en till som som har en sambo som tar lika lätt på saken och inte verkar fatta att åldern på kvinnan kan bli ett problem. Det ordnar sig säger han bara. Och jag blir stressad...män o kvinnor fungerar ofta olika så är det nog bara. Men jobbigt är det! Lycka till tjejer!

Jag känner också igen mig i det ni skriver. Har längtat efter barn i 10 år men träffade kärleken först för drygt 2 år sen. De förhållanden jag hade innan var det aldrig tal om barn. Och det där med stressen, känner mig så stressad, är 36 och drömmen är ju att få 2-3 barn och ja det går ju att räkna ut att möjligheten att hinna med syskon minskar när man inte ens lyckats få första vid min ålder. Sambon är 2 år äldre och säger att det finns en massa tid kvar, men så känner inte jag. Men killar har ju mer tid till sånt här. Jag känner mig mest drivande i det här också men han följer med på resan och jag känner ändå att han är ett stort stöd i detta. Men skönt att skriva av sig här också.

Vi får se, kommer nog kännas väldigt annorlunda om det inte funkar så lätt.... Men jag fick mens idag så första steget är väl att räkna ut när jag har ägglossning i nästa cykel. Av preventiva skäl har jag haft koll på menscykeln de senaste tre åren så det kan jag i alla fall! :)

Jag har alltid haft regelbunden mens och aldrig ätit p-piller eller andra hormoner så jag hoppas det underlättar. Men man vet ju aldrig.

Min man  var också rätt avslappnad till det här i början (vi försöker med vårt första barn, 33 och 38 år) men efter 12 försök börjar han också förstå allvaret och hur svårt det faktiskt är trots att vi båda är friska. Era partners kanske får den insikten med tiden?

Jag börjar själv oroa mig för att jag har drabbats av en lätt depression; har inte alls mått så som jag brukar de senaste 2 månaderna. Det är ju lätt att skylla på hösten, barnplaneringen och kanske jobbet men vad gör man åt saken? I dag för första gången någonsin orkade jag inte gå till jobbet, vaknade och grät och pallade inte med det helt enkelt.

Nästa ägglossning är min man bortrest så jag ska ta in på hotell i närheten av där han är så kanske vi får till en snabbis. Desperat försök minst sagt.

Åh MrsLowlife, du behöver styrkekramar. Här kommer en S T O R från mig. 
Din tur kommer, jag lovar. 

UpplandsKubb, önskar dig verkligen lycka till och hoppas ni inte behöver kämpa så länge.

Mrs Lowlife, jag lider med dig, det är lätt att komma in i en negativ cirkel när man har ett mål som man inte riktigt kan göra så mycket åt än att ge det tid. Jag trodde verkligen inte att det skulle ta så här lång tid. Sen får man små indikationer på att det kanske är något positivt som sedan visat sig vara fel. Det tar mycket energi att hoppet går upp och ner hela tiden. Igen, alla lyckokramar som finns till oss alla!!!