Tack allihopa! :) jag hade bf 8 april, men efter 1 veckas förvärkar, så kom han i v 38 (37+1).. Men allt har gått fint, vi mår bra, så vi lämnade sjukhuset vid lunchtid idag. Skönt att det är klart, och vad jag kommer sova gott i natt efter två nätter utan sömn!! :)
Tack allihopa :) Ser fram emot att snart få se lite fler bebisar i tråden ;)
Kanske skriver ihop en liten förlossningshistoria här sen.
Vi mest myser och njuter i nuläget..
De som myser minst just nu är mmina tuttar, Öm, men fick veta redan på förlossningen att han hade hittat rätt sugteknik så vi kämpar på :) och jag personligen återhämtar mig bra jag med efter förlossningen, läker som det ska (fick en bristning på insidan som fick sys), samt blir snabbt trött i magen av att stå längre stund, men njuter av att inte ha en mage ivägen ;)
Lite att växa i.. "köp inte strl 50" Var mångas råd.. Här är 56 ;)
Jag är så himla less på mig själv just nu. Igår fick vi åka in till förlossningen igen för tredje gången på tre veckor eftersom jag hade regelbundna sammandragningar. Tydligen var det bara förvärkar men de kom med en-tre minuters mellanrum, pågick i ca 60 sek per gång och höll i sig konstant i över sju timmar. Däremot gjorde de ju inte direkt ont tyckte jag men när jag väl ringde fl var det för att de ändrade karaktär och började trycka på som bara den nedåt...
Men falskt alarm alltså och väl hemma igen på kvällen så avtog sammandragningarna tillsist helt och plötsligt fick jag istället en brun flytning i trosan. Inatt har jag sedan vaknat med kraftiga sammandragningar vid ett par tillfällen men i allmänhet har det varit lugnt. Flytningen kvarstår dock men i liten mängd.
Hoppas det kommer igång på riktigt snart för jag blir ju tokig av att behöva oroa mig för en massa konstigheter som inte går att googla upp som normalt (förvärkar med en-tre minuters mellanrum verkar tex inte standard). Samtidigt är väl "allt normalt" när man är gravid :/ så tröttsamt!!!
Förstår er som är less! Min lille blir 4 veckor på fredag, var beräknad 8 april så jag hade kunnat vara inne på övertid jag med nu egentligen.. Känns konstigt bara tanken :P Jag var ju trött på det redan innan han kom..
Men jag är glad över att vi myser utanför magen lite tidigare istället ;)
Så mysigt! Så söt också
Här ligger en liten och snarkar för fullt på amningskudden i famnen Jobbigt att vara liten & bara äta, bajsa, sova! Haha.. Typiskt karlar
En son, 5,5 vecka gammal, som bara tyckte han behövde äta 1 gång i natt! 6 timmar i sträck första omgången sömn och sedan 3-4 timmar till, synd att man inte själv sov alla de där 6 timmarna bara ;)
Hur går det för er andra som har fått bebis?
jag har haft en period där jag tyckt amningen varit jobbig och krävande och eftermiddagen/kvällen varit mer eller mindre låst i soffan med en bebis vid bröstet.. Har flera gånger känt för att lägga ner amningen i de lägena, lika så när han på natten skulle ligga och tutta sig till sömns.. Nu tagit till napp (som bara duger dagtid ), och vilken befrielse igår! Fick en hel del gjort hemma och kände mig inte helt slut på kvällen! :)
Jag har en baby björn one - ergonomisk. Och den sitter bra på mig och sonen sitter gärna i den. Idag är en sådan dag då det är väldigt gnälligt, men bärselen fungerar och duger till min stora glädje :)
Och huvudet ligger stabilt..
Från 3,5kg och 53 cm står det på våran med, men vi tog till den när han var 51cm. Han kom väl något lågt då, men det gick..
Jag var en utav de som fick tidigt och i fredags fyllde han 6 veckor och firade in den morgonen med sitt första riktiga svarsleende :) otroligt mysigt!
Han vaknade på bra humör med bredvid mig i morse och log flera gånger så lyckades få det på kort :D
Någon mer som har väldigt blandade känslor efter förlossningen? Jag har alltid varit känslig för stora förändringar i livet, även de allra bästa förändringarna (flytta hemifrån, ta studenten, byta stad osv) och nu har ju den största och BÄSTA skett - jag har blivit mamma. Jag känner mig sentimental och tänker att allting, verkligen ALLT, har förändrats och aldrig kommer bli som förut (så klart!) och det kan skrämma mig så mycket. Jag tänker "för en vecka sedan såg livet helt annorlunda ut" då visste jag hur livet såg ut, nu vet jag ingenting. Jag känner inte igen mig själv och jag tycker till och med att lägenheten ser annorlunda ut. Jag känner mig ensammast i världen, som att jag är den enda som har fått barn och tänker att ingen känt såhär. Jag är varken ledsen eller glad men börjar grina för minsta lilla, men inte för att jag är ledsen. Känner mig mest helt tom men också full av känslor. Samtidigt känner jag hur kärleken för min lilla tjej växer för varje dag, hon är ju det bästa jag har. Gaaaah så mycket tankar i huvudet.