Vi med BF i slutet av nov/början av dec!

Usch vad hemskt. Hur känner du nu, vill du helst göra vf eller ks? Hur klarar sog psyket efter en sån händelse? Mådde du bra o kunde njuta av bebisens första tid?(Lite väl privat kanske, svara inte om du inte vill!)

Jag tror det är rätt vanligt att man spricker lite. Det var ingenting jag tänkte eller märkte under själva förlossningen, då ville jag bara ha ut ungen :)

På BB hade jag lite svårt för att sitta efteråt, var väldigt öm och svullen, vågade inte kissa för tänkte att det kommer svida väldigt mycket. Tillslut visade dom mig hur underlivet såg ut efteråt, det såg verkligen inte så farligt ut så då vågade jag slappna av och kissa. Haha.

Första tiden efter så tog jag en handduk och rullade ihop och formade som en ring och satt på, det gick mycket lättare att sitta då.

Jag var rätt allmänt öm och helt slut i hela kroppen. Det är ett ordentligt träningspass och jag tränar inte i vanliga fall.

Jag fick ju två sfinkter rupturer med första och andra. Hade dubbla sittringar i en vecka men har inte haft några som helst problem efteråt. Trots det vill de inte att jag föder vaginalt igen. 

Håller med, det är ett ordentligt träningspass. Efter snittet var jag mer groggy, illamående och allmänt risig. Så återhämtningen har gått mycket segare med snitt. 

Men, så får det bli även nu.

Jag känner mig jätterädd för ks, det var det värsta jag varit med om. Efter jag repat mig och fått blodtransfusioner och så upplevde jag inte mycket besvär efter ks. Tycker återhämtning därefter var enkel. Och bebisen var så himla efterlängtad så jag lärde mig nog direkt att skilja på besvikelsen över förlossningen och glädjen för mitt nya barn. Hade inga svårigheter alls men anknytningen.

Nästa gång hoppas jag på vf. Men jag vet att jag ska ha öppet sinne iaf.. Eftersom bebisen var stor vid födseln så rekommenderade läkaren mig igångsättning v 38 ca denna gång.

Efter rul kommer jag gå till ofeliamottagning där man kan prata om sin rädsla och bearbeta det!

Men då var det akut ks? Vad jag förstått o läst mig till kan det bli lite rörigt, dom tar ju beslutet av en orsak liksom. Planerat brukar nog gå lugnare till.

Hoppas såklart du får göra en vf som du vill :) Bra att dom sätter igång det så tidigt då, 5 kg är ju en hel del! Min sambos mamma berättade att han vägde 4,5, hoppas inte det går i arv :p

Jo det är lite besvärligt då också. Men det tar jag gärna, om alternativet är att det finns risker för att gå med stomipåse resten av mitt liv. 

Tack för ditt svar. Tror vi alla är överrens om att det värsta som kan hända är när det händer något oväntat och läkare bara gör utan att vi vet vad som händer . Kanske är därför så många som vill göra planerat snitt, känns som det är mycket mer oväntat som kan hända vid vf. Personligen har jag dessutom svårt att lita på läkare o vårdpersonal. Känns svårt att lämna ut sig så totalt till en bm i en så svår situation, vid ks är allt inplanerat och vanliga vf-komplikationer gör inget. Visst är en normal, komplikationsfri förlossning det bästa, men ärligttlat verkar de ganska sällsynta...

Hur gick återhämtning för dig?

Jag är ju själv väldigt nervös inför fl o vaginalt födande o ingen förstår mig, "du har ju ett barn, du vet vad som väntar" klassisk kommentar o trött på att höra den :( men jag siktar iaf på vaginal förlossning.