BF december 2015 :-)

Flödet i navelsträngen var påverkat så efter de två sprutorna för lungmognad valde de att plocka ut henne då hon skulle må bättre på utsidan än i magen. Navelsträngen skulle aldrig klarat av att fungera hela grav. ut, det handlade bara om dagar så därför togs det beslutet att låta henne möta oss :)

Alltså jag är ett vrak ikväll..

Inte ätit sen lunch. Verkligen noll sug på mat. När vi nattade barnen kom illamåendet och den hemska ilande skärande smärtan som kommer i underlivet om det är någon jäkla nerv eller något hon trycker på..

Så jag somnade för att slippa ha ont och må dåligt men vaknar ju bara någon blinkar så sambon råkade väcka mig efter en stund..

Tänkte jag skulle försöka äta något men ju mer jag tänkte på vad ju argare blev jag för jag var verkligen inte sugen på något. Absolut inte macka eller Yoggi. Detta är inte alls likt mig. Jag älskar mat! Speciellt smörgås alla tider på dygnet.

Ville ha middag och värmde till sist rester från gårdagens lunch. Sätter mig i soffan och ska äta och maten är inte så varm som jag vill ha den så jag börjar gråta?! Hallå vad händer liksom?

Nu har jag tryckt i mig mat halvt motvilligt så nu kan jag förhoppningsvis sova lite åtminstone. Ordentligt hormonpåslag denna veckan kanske..

Har med varit helt knäpp idag. Vaknade sju, kollade på morrontv, bara stensomnade igen. Inte varit sugen på mat heller. Ätit lite bara för att jag måste. O nu på eftermiddagen börja jag nysa som en dåre, tappa humöret helt o blev ledsen. Legat me myskläder o filt i sängen hela kvällen o sambon har eldat i kaminen som en tok för jag fryser. Han kom in förut o skulle titta till mig, då börja jag stortjuta. Jösses, har inte haft en sånhär konstig dag innan. Är i v36+3, kanske e lite förkylning på G plus att jag nog börjar bli nervös inför förlossningen. Många tankar o känslor.

Hej! Jag hoppar in här igen, var med i tråden för några månader sen. På tisdag går jag in i v 35 och just nu känns allting faktiskt bara rätt så skit. Det höll inte mellan mig och pappan under graviditeten, det var ett gemensamt beslut som vi tog för att det helt enkelt inte funkade längre. Men nu till saken... Jag känner en sån oerhörd press och stress från hans familj, eller vissa i hans familj. Det är mycket åsikter om vad som är bäst, vad mitt barn ska äta, var hon ska sova, hur hon ska uppfostras mm. Jag tar gärna emot råd, men jag vill liksom upptäcka själv hur det är att vara mamma. Och lära känna min dotter, hur just hon är.

Det största problemet just nu är nog ändå pappan till barnet och hans brors sambo. Sambon och jag kände varandra innan jag träffade pappan men har sen nått år tillbaka inte haft någon kontakt. Det uppstod en konflikt och där och då klippte vi bandet, vilket var jätteskönt. I våras hamnade vi i diskussion per telefon efter att hon återigen försökt splittra på mig och pappan. Hon skickar då x antal sms där hon gör allt i sin makt för att trycka ner mig. Ca en vecka senare får hon reda på att jag är gravid och då blir det ett jäkla tjoande. Då ska hon helt plötsligt bli faster, hon ska ut med pappan och handla barnkläder, hon tipsar om olika vitaminer och folsyra, hon ska lära pappan hur man håller ett barn och att hon kräver en ul-bild. Fullkomligt hysterisk.

Hur som helst, just nu är jag och pappan lite på kant med varandra. Han har under större delen av graviditeten varit fruktansvärt nedlåtande mot mig, påpekat hur jag ser ut och haft en allmänt kränkande attityd gentemot mig. Detta har såklart byggt upp en massa ilska hos mig och detta är en stor del till varför vi ej har kontakt just nu. Nu har alltså han och sambon gaddat ihop sig och hon är fly förbannad för hur jag beter mig mot honom (jag sa att jag inte ville ha honom i förlossningsrummet om han ska ge pikar om mitt utseende, tex att jag gått väldigt sakta och försiktigt när jag haft foglossning så att det känts som ryggen gått av, eller att jag gått upp i vikt.) Han har alltså gått till henne och berättat halva sanningen för att få medhåll och empati. Jag anser att det är jag och pappan som ska ta beslut gällande vårat barn men där tar hon sig friheten att styra och ställa lite som hon känner för. Detta gör ju såklart att jag känner mig helt överkörd och har någonstans tappat förmågan att kunna njuta av detta. Eftersom att han också bestämt sig för att inte följa den planen vi bestämt om hur saker och ting ska se ut (med tanke på att vi varken bor tillsammans eller är ett par) så tänker jag att nästa steg är familjerätten och jag tänkte ringa dem imorgon. Är det någon som har erfarenhet av dem? Vad kan dem hjälpa till med? Hur gör jag om pappan absolut inte vill gå dit?

Känner en sån enorm skuld mot bebis i magen när jag går runt och mår dåligt och känner oro hela tiden. Innan såg jag verkligen fram emot fl, vilket jag gör nu också innerst inne, men nu känns det för det mesta som att allt kommer bli en kamp efteråt. Pappan förstår inte riktigt att man inte bara kan ta barnet under armen och gå hem, och att när man väl kommit hem så krävs lugn och ro. Utan här ska vi åka runt och visa upp bebisen som en rolig docka, helst samma dag.

Nu blev det ett väldigt långt och rörigt inlägg men jag hoppas någon av er orkade läsa :p kände bara att jag var tvungen att skriva av mig!