Efter två tidiga missfall har jag nu plussat igen och jag är såå orolig, förstår inte hur jag ska orka med denna oron ända till vecka 12 när risken iallafall minskat lite. Någon som vart i samma sits och har några tips hur man ska tänka eller någon solskenshistoria? Har en liten kille sen innan där allt gick bra.
Det är nog ingen fara har läst att det är vanligt att det kommer och går själv är jag orolig för att jag har fått lite molvärk idag och igår och inte haft det sen innan bim.
kan det kännas svagt i ryggen också?
Jag tycker det är så plågsamt med dessa veckor. Deppar ihop totalt & börjar intala mig att jag bör räkna med ett missfall för att inte bli besviken :/
Tack för ditt svar kan det kännas svagt i ryggen också?
Jag tycker det är så plågsamt med dessa veckor. Deppar ihop totalt & börjar intala mig att jag bör räkna med ett missfall för att inte bli besviken :/
Men! Jag förstår dina tankar, tänker ibland likadant för att slippa bli besviken om det skulle skita sig.. Samtidigt kan jag komma på mig själv att fundera på barnvagn och andra barnprylar, redan liksom?! Jag tror allt kommer gå jättebra för dig, mig också och alla andra i tråden :) styrkekramar
Ja, förhoppningsvis går det ju bra men finns ju allt annat än garantier på det. :-/ När min sambo säger det till mig så brukar jag säga "Det vet inte du, jag vill inte höra det!" Då säger han "Nähä, okej då. Det kommer inte gå bra!" Sen skrattar man åt sin egen överdrivna oro, men den finns ju där ändå. Jag läser solskenshistorier och hoppas, men när oron väl väller över så är den svårhanterlig. Det värsta är nog att man har så få att prata med, i vardagen. Min sambo är den enda som träffar mig dagligen som vet om det. Jag hatar hemligheter. Det ligger inte i min natur att bära saker i tystnad. Föredrar att vara öppen om saker. Men inte ens min familj får veta förrän vi har fått nått sorts kvitto på att det ser bra ut. .
Känner igen det där så väl. Min sambo säger bara att det blir som det blir, känns lite jobbigt att han klarar av att bry sig så lite, känns så iaf. Jag har berättat för min syster att jag är gravid, ingen annan. Har inte heller nån att bolla alla känslor med känner jag, är skönt att kunna skriva här :) vi väntar tills v 12 innan vi säger något, har ju som sagt vul inbokat den 11:e juni, tö kan boka in ett till i vecka tolv också för att vara helt säker. Så länge inga färgade flytningar/blod kommer är jag lugn. Längtar med blandade känslor till ultraljudet om några veckor. När hade du ditt?
Jag tänker att det kan dö ändå, utan att det märks. Inte för att jag upplevt det direkt då jag fick ett MF inte MA men ändå. Jag hatar att man är nästan symptom fri, hade känts bättre att verkligen känna av att man är gravid!
Är nästan mest orolig för att det ska dö har dött men att det inte ska märkas förrän på vul. Men jag tror att vi alla har goda chanser ändå