Avsaknad av spermier

Igår fick jag reda på att ytterligare ett av våra kompispar är gravida. De ska få sitt första barn i september. Klart jag blir glad för deras skull, men när jag och min man har försökt i över två år känns det så himla orättvist.

Jag pratade med Fertilitetscentrum Göteborg, Carlanderska för någon dag sedan. De var väldigt trevliga och om SLL säger att vi kan få göra micro-tese + IVF trodde hon inte att det var omöjligt att ingreppet istället utfördes hos dem! Tyvärr var kvinnan jag pratade med på Fertilitetscentrum Stockholm inte riktigt lika trevlig. Hon verkade inte ens förstå vad fria vårdvalet är, så hon var mycket tveksam till att vi skulle kunna få göra ingreppen någon annanstans än på Karolinska Huddinge. Hur som så måste vi vänta på läkarbesöket först för att få reda på om det rekommenderar micro-tese + IVF eller donation.

Igår fick jag reda på att ytterligare ett av våra kompispar är gravida. De ska få sitt första barn i september. Klart jag blir glad för deras skull, men när jag och min man har försökt i över två år känns det så himla orättvist.

Jag pratade med Fertilitetscentrum Göteborg, Carlanderska för någon dag sedan. De var väldigt trevliga och om SLL säger att vi kan få göra micro-tese + IVF trodde hon inte att det var omöjligt att ingreppet istället utfördes hos dem! Tyvärr var kvinnan jag pratade med på Fertilitetscentrum Stockholm inte riktigt lika trevlig. Hon verkade inte ens förstå vad fria vårdvalet är, så hon var mycket tveksam till att vi skulle kunna få göra ingreppen någon annanstans än på Karolinska Huddinge. Hur som så måste vi vänta på läkarbesöket först för att få reda på om det rekommenderar micro-tese + IVF eller donation.

Jag förstår vad du menar. Tycker även det känns omständigt att åka till Danmark för varje försök men vill ju gärna att det känns bra för killen också. Skönt att du är öppen för adoption likaså, tyvärr är det inget alternativ för mig just nu av de ovanstående nämnda anledningarna.

Vi skulle få remiss skickad till donationsteamet (måndagsbesöket), så vet inte vad vi väntar på nu..? Att de ska godkänna oss?

Borde väl vara att ni sätts upp på deras kö hos dem då?Har ni gått på samtal hos terapeut än?

igår fick min man och jag besked på hans spermaprov, på vårt första utredningssamtal. Visade sig att det hittats 0 spermier i hans sädesvätska! Känns som att vi har hamnat i en mardröm som vi inte lyckas vakna upp ur... 

Nu vill jag höra om det finns fler som fått det beskedet och vad som hände sen? Hur gick det? 

Min man fick lämna blodprov igår för att se om orsaken är pga. kromosomfel eller hormoner samt så kände läkaren på hans pung och konstaterade att den är något mindre än "normalt". 

Kan ni som varit eller är med om detta dela med er? Jag behöver känna att vi inte är ensamma i hela världen om detta! Även om jag såklart inte önskar någon denna mardröm! 

Skönt ändå. Då får ni ju sova på nätterna

Jag kan lova att man inte bryr sig det minsta när barnet väl är här. Jag gick igenom en krasch när jag väl blev gravid med hjälp av donation... För det var inte alls så jag hade tänkt mitt liv. Men idag är jag så glad att möjligheten finns och jag har aldrig varit så tacksam som jag är för vår son. Så ofta som jag tänker på att det inte var en självklarhet att jag hade fått vara med på babysimet, att jag fått vara med på familjecentralen, att jag fått sitta där med vår son i knäet och sjunga de där fåniga sångerna och se hans glädje.... Det är värt så jäkla mycket att inga ord kan beskriva. Jag tror inte att jag hade känt samma tacksamhet om vår väg till barn inte hade varit lika tung som den blev. Så oavsett vad man måste ta sig igenom för att få lyckan så är det värt det i slutändan. Barn ger så mycket glädje och livskvalitet och är det barn man vill ha i sitt liv så är det värt varenda minut av kämpande för att till slut lyckas. Jag håller mina tummar för att ni också får barn till slut, på vilket sätt det än blir!

Jag har läst dina inlägg från början-då du skrev saker såsom att du inte alls ville ta emot donerade spermier till detta inlägg. Vad underbart! Jag är så rädd jag med.

Rädd att min kille ej tar till sig barnet osv. Hur är din man i föräldraskapet?

Ja från att vara så emot det, sedan tvinga sig själv att göra det, gå igenom en krasch och till det här. Det kan jag knappt förstå själv. Men jag vill verkligen att folk som har svårt för att acceptera tanken på donerade spermier ska se ett litet hopp och förstå att jag verkligen inte heller kunde tänka mig det från början. Inte ens när jag gjorde inseminationen så kunde jag förstå att jag låg där och ändå gjorde det. Jag fick tvinga mig själv för att jag så gärna ville ha en familj. Och idag är jag så glad och stolt över mig själv att jag gjorde det och att jag idag får vara lycklig rakt igenom.

Det har aldrig varit ett problem för min man. Han tänkte tanken ibland innan vår son var här. Idag kan han även ibland känna att han så gärna skulle vilja att vår son också var hans biologiska. Men det har aldrig varit någon tvekan om att han älskar sin son mer än allt annat. Han sa att han släppte alla funderingar vid förlossningen och allt blev så självklart. Precis så kände jag också. När man väl har den lilla här så finns inga funderingar. Allt blir en självklarhet. Det var vår graviditet och vår förlossning så hur skulle det kunna vara någon annans?

Vad är det för dum kommentar?