Avsaknad av spermier

Tack <3

Från att vi bestämde oss att skaffa barn: 8 år

Utredning: ca 2 år

När vi bestämt oss för donator: mindre än 6 månader

Från IVF info mötet: ca 2 månader

Tyvärr fick vi inget till frysen, så just nu njuter vi av vår tös, i framtiden får vi se hur det blir med syskon. Kan tillägga att vårt bästa beslut någonsin var att använda oss av donator när det inte gick för oss, ibland funderar man självklart på hennes ursprung men då med tacksamhet, för utan donatorn skulle denna perfekta människa inte finnas. Men donatorn är just bara donator, på alla sätt och vis är min man hennes pappa, hon är en riktig pappig tjej <3

Vad fantastiskt!!

Hade du några fertilitetsproblem? Hur gammal är du? :)

Vet inte om du läst tråden, men är i samma sits du en gång var i. Manlig faktor (noll spermier).

Inga fertilitesproblem, hos mig, endast manlig faktor här med! Jag är idag 29. Jag beklagar er situation, vår situation gjorde mig deprimerad så jag förstår att ni inte har det lätt alla dagar! Jag önskar att alla skulle få slippa att få gå igenom det ni går igenom nu! Hur långt är ni i processen? Har du inga fertilitesproblem finns det stora chanser att ni är föräldrar snart och då betyder ursprung ingenting, men det tog mig ett tag att komma till den insikten!

Vi står i kö för donation (2 års kö). Jag har inga kända fertilitetsproblem, så jag hoppas att det kommer gå smidigt till. Jag kluvar inför om jag ska välja insemination eller ivf - precis som dig, så orkar jag inte tråkiga besked. Har likaså blivit deprimerad och orolig. Ett tag har jag funderat på att lämna honom, men då skulle sorgen bli tusen gånger starkare för jag älskar honom från hela hjärtat. Vill bara slippa fundera på det här. Blev det lättare när du fick ditt positiva grav-test? Hade du liknande (hemska) tankar?

Vad jobbigt att vänta så lång tid, hur gamla är ni? När det kommer till metod är det bara du som kan besluta! Jag beklagar att du mår dåligt, våga prata om det och sök hjälp! Det var det enda som hjälpte lite grann! Livet man hade tänkt sig vänds upp och ner så det är inte konstigt att du mår dåligt! Jag skrev en tråd här på familjeliv 2015, tror den heter min resa eller något liknande och finns under manlig infertilitet, där försökte jag sätta ord på mina känslor (att skriva hjälpte mig).

Jag var deprimerad fram till v 18 i graviditeten sen efter rul då vi fick veta kön blev hon vår tjej och jag tog henne till mig, för min man var det plusset som avgjorde och han har varit världens lyckligaste sen dess. Kom också fram till att smärtan skulle bli värre om jag lämnade min man, är ju honom jag vill leva med och få barn med!

Jag är 27, fyller 28 snart. Han är 30. Jag har en gemensam (med killen) psykolog på reproduktionsmottagningen och en egen på VC. Men jag kommer inte ifrån känslan av att samtliga psykologer inte tycker donation är en stor sak. De hänvisar mig till att det är så vanligt och många homosexuella/ensamstående gör detta hela tiden. Det vet jag, men jag känner inte att jag tillhör de kategorierna. Jag lever i ett heterosexuellt förhållande där detta "ska" funka. Hade jag känt till fler par som går genom samma resa hade det kanske känts lättare. Kunde du känna efteråt att det inte är en "big deal"? Att vi inte är igång och försöker med donation är jobbigt likaså, nu väntar jag på....något som känns så långt borta. Jag vill så gärna bli gravid nu. Och jag har kommit över tröskeln att det inte blir min killes genetiska barn, nu känner jag mest oro över om det blir barn överhuvudtaget.

Hittade inte din tråd.

www.familjeliv.se/forum/thread/75166489-min-resa-soker-manniskor-med-liknande-erfarenheter

Känner igen allt du säger och lite det min text handlar om, den är två år gammal, men jag var där du är, trodde aldrig att jag skulle bli förälder! Det som är positivt är att du är ung och då är chansen mycket större!

Läste hela tråden och blev tårögd av ert fina slut. Jag hoppas verkligen att jag kan tilldela ett sådant inlägg inom snar framtid <3 tack!

Efter en massa sörjande och ältande så väcktes en inombordlig kraft inom mig till liv. Precis som min älskling sade så kommer det inte hända något av att vi "borde" göra det och det utan nu är det dags att agera. Vi båda är överens om att vi vill bli föräldrar ihop och jag har accepterat att det här är vårt sätt att bli föräldrar på. Jag har skickat in den digitala journalen till Storkkliniken och idag har jag varit på SU och tagit alla prover som kliniken behöver inför behandlingen. Ikväll ska jag även skicka ett mail med bilder på min blivande man så att de kan hitta en matchande donator åt oss, att sitta själva och kika på donatorer online bidrog till beslutsångest så jag överlämnar det till kliniken (tror jag).

Folsyra har jag ätit i snart 100 dagar, har laddat hem Natural Cycles för att börja tracka min ÄL och ska även köpa hem ett gäng ÄL-stickor från Apoteket senare idag. Vad mer behöver jag tänka på? :)