LMG skrev 2015-09-17 20:57:39 följande:
Den brukade komma när jag låg ner i soffan eller sängen och vilade. Men nu börjar jag fundera på om det kan ha varit så att jag bara var väldigt hård i magen, lyckades gå på toa idag och sen dess har jag inte känt nånting förutom vanlig växtvärk bara
Det är så klart att det kan vara något sådant också, skönt att smärtan verkar har försvunnit nu.
LMG skrev 2015-09-18 00:46:31 följande:
Den här dagen tog en väldigt oväntad vändning då min sambo nu helt plötsligt ballat ur och lämnat mig. Han sitter just nu och skriver att jag ska "lösa problemet" alltså göra en abort.. Att jag är dum i huvudet som inte fattade från första början att han inte ville ha barn. Fast han senast igår sa att han älskade barnet och längtade jätte mycket, han har liksom vart och köpt spjälsäng och allt.. Är i vecka 18 och känner mig helt förstörd och vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till :(
Oj, vad plötsligt beslut från hans sida. Ursäkta om jag frågar men har ni haft något större bråk igår eller senaste tiden som han nu har hunnit fundera på och kommit fram till att förhållandet inte fungerar och det är därför han inte önskar barnet längre? Jag menar han kanske först nu har insett problemet och därför uttryckt positivitet och glädje tidigare. Eller vet du om det hänt något annat i hans liv på sistone som fått honom att fundera kring det just nu?
Har han på något sätt antytt/sagt tidigare att han inte vill ha barn, eller kom det helt från ingenstans? Anser dock att även om han inte känner att han kan vara tillsammans med dig så borde inte en abort i den veckan vara första tanken heller.
LMG skrev 2015-09-18 08:08:13 följande:
Orkade inte citera er alla så skriver här istället. Ja det kom som en riktig chock med tanke på att vi dagen innan låg och pratade om hur mycket vi längtade till RUL med mera.. Har faktiskt inte fått en riktig förklaring till varför han nu i vecka 18 ber mig göra abort mer än att han tycker det är för tidigt och inte vill ha barn (det är inte en planerad graviditet). Är själv i chock och har fått två timmars sömn inatt.. Jag kommer självklart inte avbryta graviditeten nu såhär sent, jag vet ju att det ligger ett nästan fullt utvecklat barn där inne. Mitt barn dessutom som jag redan älskar gränslöst. Är bara så fruktansvärt ledsen och känner mig helt trasig för jag trodde aldrig att det här var nått jag skulle få gå igenom ensam :( och kan inte låta bli att få skuldkänslor för mitt stackars oskyldiga barn som kommer drabbas hårdast av detta i slutändan. Tack för era fina ord och peppning det behövdes verkligen nu i denna mardröm <3
Tycker han det är för tidigt på grund av er ålder eller på grund av hur lång tid ni har varit tillsammans? I vilket fall som helst så tycker jag att det låter som en konstig vändning att nu i vecka 18 inte önska ett barn som han tidigare varit helt positivt och längtat efter.
Förstår att du är chockad och inte fattar någonting, men det är nog lika bra att ställa in sig på att gå vidare i livet själv och se det som en bonus om han trots allt på något sätt vill delta i barnets liv eller ditt om du själv önskar det efter detta.
Är dock övertygad om att du kommer att klara detta galant ensam om det nu blir så. Jag tror att barn till ensamstående i många fall har ett bättre liv än de barnen där båda föräldrarna bor tillsammans men kanske inte borde vara tillsammans. Är du lycklig och mår bra så är jag övertygad om att ditt barn kommer att göra det <3