• Linkken

    Nygravid med första barnet - någon som vill följas åt?

    Jag plussade för två dagar sedan för första gången och är alldeles vimsig av lycka! Solig Jag är nu i v. 5 + 5 och enligt hälsovårdaren är bebisen beräknad till den 5.3.2016.

    Vore så roligt att följas åt med andra som är i samma sits! Glad

  • Svar på tråden Nygravid med första barnet - någon som vill följas åt?
  • LMG

    Orkade inte citera er alla så skriver här istället. Ja det kom som en riktig chock med tanke på att vi dagen innan låg och pratade om hur mycket vi längtade till RUL med mera.. Har faktiskt inte fått en riktig förklaring till varför han nu i vecka 18 ber mig göra abort mer än att han tycker det är för tidigt och inte vill ha barn (det är inte en planerad graviditet). Är själv i chock och har fått två timmars sömn inatt.. Jag kommer självklart inte avbryta graviditeten nu såhär sent, jag vet ju att det ligger ett nästan fullt utvecklat barn där inne. Mitt barn dessutom som jag redan älskar gränslöst. Är bara så fruktansvärt ledsen och känner mig helt trasig för jag trodde aldrig att det här var nått jag skulle få gå igenom ensam :( och kan inte låta bli att få skuldkänslor för mitt stackars oskyldiga barn som kommer drabbas hårdast av detta i slutändan. Tack för era fina ord och peppning det behövdes verkligen nu i denna mardröm <3

  • Cissi90
    LMG skrev 2015-09-18 08:08:13 följande:

    Orkade inte citera er alla så skriver här istället. Ja det kom som en riktig chock med tanke på att vi dagen innan låg och pratade om hur mycket vi längtade till RUL med mera.. Har faktiskt inte fått en riktig förklaring till varför han nu i vecka 18 ber mig göra abort mer än att han tycker det är för tidigt och inte vill ha barn (det är inte en planerad graviditet). Är själv i chock och har fått två timmars sömn inatt.. Jag kommer självklart inte avbryta graviditeten nu såhär sent, jag vet ju att det ligger ett nästan fullt utvecklat barn där inne. Mitt barn dessutom som jag redan älskar gränslöst. Är bara så fruktansvärt ledsen och känner mig helt trasig för jag trodde aldrig att det här var nått jag skulle få gå igenom ensam :( och kan inte låta bli att få skuldkänslor för mitt stackars oskyldiga barn som kommer drabbas hårdast av detta i slutändan. Tack för era fina ord och peppning det behövdes verkligen nu i denna mardröm <3


    Skickar massor av styrka till dig! Jag känner många ensamstående mammor där pappan helt plötsligt ballat ur och inser att han inte är redo. Du klarar detta! Se till att ni två har en fortsatt fin relation iallafall och att han gör sin del med barnet. Om han inte ens vill det så finns ensamvårdnand. Lycka till!
  • Linkken
    LMG skrev 2015-09-18 08:08:13 följande:

    Orkade inte citera er alla så skriver här istället. Ja det kom som en riktig chock med tanke på att vi dagen innan låg och pratade om hur mycket vi längtade till RUL med mera.. Har faktiskt inte fått en riktig förklaring till varför han nu i vecka 18 ber mig göra abort mer än att han tycker det är för tidigt och inte vill ha barn (det är inte en planerad graviditet). Är själv i chock och har fått två timmars sömn inatt.. Jag kommer självklart inte avbryta graviditeten nu såhär sent, jag vet ju att det ligger ett nästan fullt utvecklat barn där inne. Mitt barn dessutom som jag redan älskar gränslöst. Är bara så fruktansvärt ledsen och känner mig helt trasig för jag trodde aldrig att det här var nått jag skulle få gå igenom ensam :( och kan inte låta bli att få skuldkänslor för mitt stackars oskyldiga barn som kommer drabbas hårdast av detta i slutändan. Tack för era fina ord och peppning det behövdes verkligen nu i denna mardröm <3


    Så behöver det inte alls bli! Ett barn som har EN riktigt vettig och duglig förälder klarar sig oftast alldeles utmärkt. Det enda du kan göra är att vara en så bra förälder som möjligt, dethär är ju faktiskt inte ditt fel! Det är ju din sambo som valt att inte ta sitt ansvar nu helt plötsligt.
    Jag tycker du ska kontakta din bm så att hon kan ordna det stöd du behöver. Din situation är förstås extremt stressande och det kan nog vara bra med extra hjälp just nu så att du orkar igenom det. Jag hoppas verkligen allt ordnar sig för dig!
  • Migas
    LMG skrev 2015-09-17 20:57:39 följande:
    Den brukade komma när jag låg ner i soffan eller sängen och vilade. Men nu börjar jag fundera på om det kan ha varit så att jag bara var väldigt hård i magen, lyckades gå på toa idag och sen dess har jag inte känt nånting förutom vanlig växtvärk bara
    Det är så klart att det kan vara något sådant också, skönt att smärtan verkar har försvunnit nu. 
    LMG skrev 2015-09-18 00:46:31 följande:

    Den här dagen tog en väldigt oväntad vändning då min sambo nu helt plötsligt ballat ur och lämnat mig. Han sitter just nu och skriver att jag ska "lösa problemet" alltså göra en abort.. Att jag är dum i huvudet som inte fattade från första början att han inte ville ha barn. Fast han senast igår sa att han älskade barnet och längtade jätte mycket, han har liksom vart och köpt spjälsäng och allt.. Är i vecka 18 och känner mig helt förstörd och vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till :(


    Oj, vad plötsligt beslut från hans sida. Ursäkta om jag frågar men har ni haft något större bråk igår eller senaste tiden som han nu har hunnit fundera på och kommit fram till att förhållandet inte fungerar och det är därför han inte önskar barnet längre? Jag menar han kanske först nu har insett problemet och därför uttryckt positivitet och glädje tidigare. Eller vet du om det hänt något annat i hans liv på sistone som fått honom att fundera kring det just nu?

    Har han på något sätt antytt/sagt tidigare att han inte vill ha barn, eller kom det helt från ingenstans? Anser dock att även om han inte känner att han kan vara tillsammans med dig så borde inte en abort i den veckan vara första tanken heller.  
    LMG skrev 2015-09-18 08:08:13 följande:

    Orkade inte citera er alla så skriver här istället. Ja det kom som en riktig chock med tanke på att vi dagen innan låg och pratade om hur mycket vi längtade till RUL med mera.. Har faktiskt inte fått en riktig förklaring till varför han nu i vecka 18 ber mig göra abort mer än att han tycker det är för tidigt och inte vill ha barn (det är inte en planerad graviditet). Är själv i chock och har fått två timmars sömn inatt.. Jag kommer självklart inte avbryta graviditeten nu såhär sent, jag vet ju att det ligger ett nästan fullt utvecklat barn där inne. Mitt barn dessutom som jag redan älskar gränslöst. Är bara så fruktansvärt ledsen och känner mig helt trasig för jag trodde aldrig att det här var nått jag skulle få gå igenom ensam :( och kan inte låta bli att få skuldkänslor för mitt stackars oskyldiga barn som kommer drabbas hårdast av detta i slutändan. Tack för era fina ord och peppning det behövdes verkligen nu i denna mardröm <3


    Tycker han det är för tidigt på grund av er ålder eller på grund av hur lång tid ni har varit tillsammans? I vilket fall som helst så tycker jag att det låter som en konstig vändning att nu i vecka 18 inte önska ett barn som han tidigare varit helt positivt och längtat efter.  

    Förstår att du är chockad och inte fattar någonting, men det är nog lika bra att ställa in sig på att gå vidare i livet själv och se det som en bonus om han trots allt på något sätt vill delta i barnets liv eller ditt om du själv önskar det efter detta. 

    Är dock övertygad om att du kommer att klara detta galant ensam om det nu blir så. Jag tror att barn till ensamstående i många fall har ett bättre liv än de barnen där båda föräldrarna bor tillsammans men kanske inte borde vara tillsammans. Är du lycklig och mår bra så  är jag övertygad om att ditt barn kommer att göra det  <3
  • Migas
    Linkken skrev 2015-09-18 07:10:42 följande:
    Har också hört en del sådana historier, men så tycks det inte vara här i alla fall. Så länge det inte finns något trauma som kan bearbetas bakom och man bara känner att det är rätt så...

    Ahaa, det är möjligt att kub visar på sådant också. Jag tänkte inte på det så mycket och bm sa bara att testerna visade låg risk, så jag nöjde mig så. Men klart det hade varit bra att veta ifall det funnits något där.
    Jag tror ju inte de som säger så menar något illa, det är klart att alla önskar sig ett friskt barn. Det känns bara ibland som om man ställer en hel massa krav på ett ofött barn, det ska vara friskt, ha ett visst kön osv. Sådant som varken barnet eller vi kan styra över.
    Det kanske är sådana historier man hört men inte fått all bakgrundsfakta så det låtit som beslutet är taget från ingenstans. 

    Om jag inte minns fel så berättade hon vilka tre avvikelser det var man kunde upptäcka på KUB när vi var på samtal angående fosterdiagnostik innan och jag har för mig att det var någon riktig allvarlig.  

    Jag kanske formulerade mig otydligt, men jag håller absolut med dig och samma sak med folk som i efterhand "ångrar" eller är besvikna över att de inte blev det könet det vill ha. Jag förstår att man kan önska sig och vilja ha ett barn av varje kön och bli lite ledsen om det inte blir så, men just hur man uttrycker det kan jag ibland reagera på eftersom det inte är något man kan styra över. Men återigen så vet jag att de flesta av dessa älskar sitt barn iaf även om det inte blev det könet de innerst inne önskade. 
  • LMG
    Migas skrev 2015-09-18 10:46:49 följande:
    Det är så klart att det kan vara något sådant också, skönt att smärtan verkar har försvunnit nu. 
    LMG skrev 2015-09-18 00:46:31 följande:

    Den här dagen tog en väldigt oväntad vändning då min sambo nu helt plötsligt ballat ur och lämnat mig. Han sitter just nu och skriver att jag ska "lösa problemet" alltså göra en abort.. Att jag är dum i huvudet som inte fattade från första början att han inte ville ha barn. Fast han senast igår sa att han älskade barnet och längtade jätte mycket, han har liksom vart och köpt spjälsäng och allt.. Är i vecka 18 och känner mig helt förstörd och vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till :(


    Oj, vad plötsligt beslut från hans sida. Ursäkta om jag frågar men har ni haft något större bråk igår eller senaste tiden som han nu har hunnit fundera på och kommit fram till att förhållandet inte fungerar och det är därför han inte önskar barnet längre? Jag menar han kanske först nu har insett problemet och därför uttryckt positivitet och glädje tidigare. Eller vet du om det hänt något annat i hans liv på sistone som fått honom att fundera kring det just nu?

    Har han på något sätt antytt/sagt tidigare att han inte vill ha barn, eller kom det helt från ingenstans? Anser dock att även om han inte känner att han kan vara tillsammans med dig så borde inte en abort i den veckan vara första tanken heller.  Tycker han det är för tidigt på grund av er ålder eller på grund av hur lång tid ni har varit tillsammans? I vilket fall som helst så tycker jag att det låter som en konstig vändning att nu i vecka 18 inte önska ett barn som han tidigare varit helt positivt och längtat efter.  

    Förstår att du är chockad och inte fattar någonting, men det är nog lika bra att ställa in sig på att gå vidare i livet själv och se det som en bonus om han trots allt på något sätt vill delta i barnets liv eller ditt om du själv önskar det efter detta. 

    Är dock övertygad om att du kommer att klara detta galant ensam om det nu blir så. Jag tror att barn till ensamstående i många fall har ett bättre liv än de barnen där båda föräldrarna bor tillsammans men kanske inte borde vara tillsammans. Är du lycklig och mår bra så  är jag övertygad om att ditt barn kommer att göra det  <3
    Vi har inte haft nått riktigt bråk den senaste tiden. Han tycker det är för tidigt pågrund av ålder och för att vi inte hunnit vara tillsammans så jätte länge. Förstår bara inte varför han inte kom med detta tidigare istället för när jag redan hunnit gått till vecka 18.. Och när jag frågar honom det så säger han bara att det är jag som är dum i huvudet som inte fattat tidigare att han inte alls ville ha det här barnet från första början. Men om han känt så hela graviditeten hittills så förstår jag bara inte hur han kan ligga och pussa på magen, säga att han älskar barnet och aldrig skulle kunna lämna oss, han har varit med och bestämt namn, typ nästan gråtit av oro när jag fick blödningar under graviditeten för vi trodde det va missfall, han har suttit och sagt hur glad han är att det är jag som kommer bli mamman till hans barn och en massa mer saker.. Sen kommer det här som en riktig käftsmäll liksom. Har bara så svårt att förstå hur man kan göra såhär mot en annan människa och sen låtsas som ingenting och fortsätta leva sitt egna liv utan att ena bry sig om oss, är så ledsen och stressad så vill bara lägga mig i sängen hela helgen :(
  • Linkken
    Migas skrev 2015-09-18 10:59:07 följande:
    Det kanske är sådana historier man hört men inte fått all bakgrundsfakta så det låtit som beslutet är taget från ingenstans. 

    Om jag inte minns fel så berättade hon vilka tre avvikelser det var man kunde upptäcka på KUB när vi var på samtal angående fosterdiagnostik innan och jag har för mig att det var någon riktig allvarlig.  

    Jag kanske formulerade mig otydligt, men jag håller absolut med dig och samma sak med folk som i efterhand "ångrar" eller är besvikna över att de inte blev det könet det vill ha. Jag förstår att man kan önska sig och vilja ha ett barn av varje kön och bli lite ledsen om det inte blir så, men just hur man uttrycker det kan jag ibland reagera på eftersom det inte är något man kan styra över. Men återigen så vet jag att de flesta av dessa älskar sitt barn iaf även om det inte blev det könet de innerst inne önskade. 
    Jo, knepigt detdär med kön. För oss spelar det absolut ingen roll och vi har ju som sagt till och med bestämt att inte ta reda på innan barnet föds. Men jag har tagit väldigt illa upp då folk runtomkring har sagt saker som "Ni hoppas väl att det blir en pojke?" eller "Nu ska vi nog önska att det blir en pojke" bara för att sambon har flickor sedan tidigare. Det retar mig något vansinnigt!! Skulle kännas fruktansvärt om det blir en flicka och så är folk på något sätt besvikna över det.
  • LovisaC1982
    Migas skrev 2015-09-17 20:02:49 följande:

    Tack, tänkte att det inte kunde skada så mycket att skriva hur vi hade resonerat och tänkt angående det, speciellt inte eftersom ni verkar vela så mycket fram och tillbaka. 

    Får inte ni ha något frejasamtal, dvs information om vad fosterdiagnostik är och vad det innebär och därmed chans att diskutera med bm innan ni bokar? Här var vi rekommenderades vi, eller kändes som vi var tvungna, att gå på det samtalet innan vi fick boka KUB just för att ha mer på vad det innebar innan man boka.

    Jag tror ju att i de flesta fall känns det skönt att ha gjort det och ha så mycket kunskap man kan innan, än att eventuellt upptäcka allvarliga avviker mycket senare. Då har man tid och förberedda sig och fundera kring hur man ställer sig till saker och ting.  


    Jag ska på inskrivning på tisdag, det är mitt första besök hos barnmorskan så då får jag säkert svar på massor av frågor.

    En av anledningarna till att jag har varit så säker på KUB är att jag är ensamstående och det kommer säkert bli tufft som det är. Om det skulle vara något fel så vill jag kunna ta ställning till det och isf kunna förbereda mig mentalt. Jag ska fundera en vända till och diskutera det med barnmorskan. I slutänden är det mitt beslut och därför är det väldigt skönt att bolla tankar med andra
  • becka1989

    Jobbat 3dagar är helt slut när jag kommer hem från jobbet. Jobbar som städare vilket innebär mycket stress men har försökt att ta det så lugnt jag kan. Dock har jag ont i låren och svanken har två dagar till innan jag är ledig 2dagar. Hoppas att det bara är att jag är otränad nu när man inte jobbat på 3veckor innan. Lägger mig och sover 1timme efter jobbet eftersom jag är helt slut i kroppen och huvudet då.

  • Obsession89
    LMG skrev 2015-09-18 11:41:49 följande:
    Vi har inte haft nått riktigt bråk den senaste tiden. Han tycker det är för tidigt pågrund av ålder och för att vi inte hunnit vara tillsammans så jätte länge. Förstår bara inte varför han inte kom med detta tidigare istället för när jag redan hunnit gått till vecka 18.. Och när jag frågar honom det så säger han bara att det är jag som är dum i huvudet som inte fattat tidigare att han inte alls ville ha det här barnet från första början. Men om han känt så hela graviditeten hittills så förstår jag bara inte hur han kan ligga och pussa på magen, säga att han älskar barnet och aldrig skulle kunna lämna oss, han har varit med och bestämt namn, typ nästan gråtit av oro när jag fick blödningar under graviditeten för vi trodde det va missfall, han har suttit och sagt hur glad han är att det är jag som kommer bli mamman till hans barn och en massa mer saker.. Sen kommer det här som en riktig käftsmäll liksom. Har bara så svårt att förstå hur man kan göra såhär mot en annan människa och sen låtsas som ingenting och fortsätta leva sitt egna liv utan att ena bry sig om oss, är så ledsen och stressad så vill bara lägga mig i sängen hela helgen :(
    Skickar massa styrkekramar till dig! Ser att alla har redan peppat dig och tänker precis som de andra i tråden att detta fixar du ensam!
Svar på tråden Nygravid med första barnet - någon som vill följas åt?