Hej!
Testade positivt igår kväll med nummer 4! Känns galet, kul, läskigt!
En fyra är ändå en för mycket enligt normen. Det är inte så att jag väntar mig massa glädjerop från min omvärld.
Här kan vi dela frågor, tankar och känslor.
Jag har pojke född -06, pojke född -07 och flicka född -12.
Killarna har en annan pappa och bor bara hos oss varannan vecka. Så varannan vecka är vi fem och varannan tre. Nu sex st! ???? 
Hej, får jag hoppa med här? Väntar oxå nr fyra. Är i vecka 16.
Vissa dagar är jag dock så osäker på om det verkligen var rätt beslut att skaffa en fyra. Maken var ju med på det, men när graviditeten väl var ett faktum så var han inte direkt glad... Just idag är jag mer osäker/nervös/mår dåligt/funderande än vanligt. 
Jag vill bara snabbspola så bebisen är här. För vem kan låta bli att tycka om en bebis?!
Är så orolig över vad vissa i omgivningen kommer tycka (har bara berättat för ett par nära vänner än). Och hur det kommer gå. Det blir i mina ögon verkligen en stor familj... Praktiska saker som får vi plats i huset, ryms inte i en vanlig bil, kommer vi orka skjutsa till allas aktiviteter, hur hinna med allt?
Var/är ni helt säkra på att det var rätt beslut att få fyra barn? Har ni känt er osäkra på ert beslut?
Hej, får jag hoppa med här? Väntar oxå nr fyra. Är i vecka 16.
Vissa dagar är jag dock så osäker på om det verkligen var rätt beslut att skaffa en fyra. Maken var ju med på det, men när graviditeten väl var ett faktum så var han inte direkt glad... Just idag är jag mer osäker/nervös/mår dåligt/funderande än vanligt. Jag vill bara snabbspola så bebisen är här. För vem kan låta bli att tycka om en bebis?!
Är så orolig över vad vissa i omgivningen kommer tycka (har bara berättat för ett par nära vänner än). Och hur det kommer gå. Det blir i mina ögon verkligen en stor familj... Praktiska saker som får vi plats i huset, ryms inte i en vanlig bil, kommer vi orka skjutsa till allas aktiviteter, hur hinna med allt?
Var/är ni helt säkra på att det var rätt beslut att få fyra barn? Har ni känt er osäkra på ert beslut?
Hej, får jag hoppa med här? Väntar oxå nr fyra. Är i vecka 16.
Vissa dagar är jag dock så osäker på om det verkligen var rätt beslut att skaffa en fyra. Maken var ju med på det, men när graviditeten väl var ett faktum så var han inte direkt glad... Just idag är jag mer osäker/nervös/mår dåligt/funderande än vanligt. Jag vill bara snabbspola så bebisen är här. För vem kan låta bli att tycka om en bebis?!
Är så orolig över vad vissa i omgivningen kommer tycka (har bara berättat för ett par nära vänner än). Och hur det kommer gå. Det blir i mina ögon verkligen en stor familj... Praktiska saker som får vi plats i huset, ryms inte i en vanlig bil, kommer vi orka skjutsa till allas aktiviteter, hur hinna med allt?
Var/är ni helt säkra på att det var rätt beslut att få fyra barn? Har ni känt er osäkra på ert beslut?
Greifing - så skönt att höra, & förstår lättnaden av att äntligen ha fått svar på vart blödningarna kommer ifrån!
Lizz83 - gjorde inte läkaren några foglossningstest på dig? Finns många orsaker till smärta! Så behöver inte vara foglossning, men låter ju onekligen som det.. Hoppas du får bättre bemötande och även hjälp, vid denna graviditet!
Greifing - så skönt att höra, & förstår lättnaden av att äntligen ha fått svar på vart blödningarna kommer ifrån!
Lizz83 - gjorde inte läkaren några foglossningstest på dig? Finns många orsaker till smärta! Så behöver inte vara foglossning, men låter ju onekligen som det.. Hoppas du får bättre bemötande och även hjälp, vid denna graviditet!
Hej, får jag hoppa med här? Väntar oxå nr fyra. Är i vecka 16.
Vissa dagar är jag dock så osäker på om det verkligen var rätt beslut att skaffa en fyra. Maken var ju med på det, men när graviditeten väl var ett faktum så var han inte direkt glad... Just idag är jag mer osäker/nervös/mår dåligt/funderande än vanligt. Jag vill bara snabbspola så bebisen är här. För vem kan låta bli att tycka om en bebis?!
Är så orolig över vad vissa i omgivningen kommer tycka (har bara berättat för ett par nära vänner än). Och hur det kommer gå. Det blir i mina ögon verkligen en stor familj... Praktiska saker som får vi plats i huset, ryms inte i en vanlig bil, kommer vi orka skjutsa till allas aktiviteter, hur hinna med allt?
Var/är ni helt säkra på att det var rätt beslut att få fyra barn? Har ni känt er osäkra på ert beslut?
Jag har lite tankar som man kanske inte direkt pratar om så.
Jag blev gravid ganska fort efter mitt första barn. Förste sonen har alltid varit väldigt mammig och behövt så mycket närhet. Sen var han mitt första och han var liksom min bebis, även om han hann bli 1 år och 10 mån innan lillebror kom. Jag mådde rätt dåligt i början av den graviditeten. Kräktes osv. Vilket gjorde att jag trodde att det skulle bli en tjej. Och alla sa nu är det dags för en lillasyster osv osv. Jag blev väldigt inställd på detta och RUL blev en chock. Det låter konstigt nu, även i mina öron. Men det var det verkligen. Jag blev ledsen oxkså för dottern jag "förlorat" och det tog några dagar för mig att svälja.
Sen blev jag så inställd på att eftersom det är en pojke kommer jag att få en likadan som jag redan har. Jag mådde sämre, fick mycket sammandragningar. GBS konstaterades och det sattes in antibiotika. Men när en kur var slut började det igen. Fler SD. Det ökade o ökade. Så höll det på mellan v 20-30. Sen i vwcka 31 satte det igång. Jag hade varit hos gyn dagen innan för att kolla upp en ev avampinfektion. Då var tappen stängd och oförändrad. Efter den natten med onda SD fixk vi åka in. Jag var nu öppen 4 cm. Jag blev inlagd fick sprutor osv.
Det lugnade sig oxh SD han med sig. Men jag fixk stanna på sjukhuset.
UTAN min lille kille hemma som var så mammasjuk. Det var så jobbigt.
Allt detta gjorde att jag liksom inte tog till mig bebisen i magen som jag hade gjort med ettan. De lyckades hålla honom kvar ända fram till vecka 36, då kom han. HELT olik sin bror. Liksom inte lik någon. Jättesmal med stora ögon stor näsa och mun. Prematurt utseende. Storebror var så söt när han kom ut. Såhär liksom inte ut som bebisar brukar utan var så slät i hyn osv. Eller vad man ska säga. Det tog mig flera dagar att liksom förstår att det också var mitt barn. Och kärleken fick växa fram. Vilket den gjorde. Och han är den som har mest charm av alla mina tre.
Men det var en hemsk graviditet och en hemsk början. Jag vill aldrig mer känna så.
Nu är jag rädd att det ska bli så igen. Yngsta barnet hinner visserligen bli nästan 4 år när bebis kommer. Men jag är hennes allt och har varit sen hon föddes. Hon går inte till andra gärna. Hemma här är det bara jag som gäller. Och jag tror det blev annorlunda då eftersom då var mellersta 4,5 år och störste 6,5 år. Sen var det en flicka vilket var nytt.
Men jag är så rädd att det ska bli så igen. Att jag inte har mer kärlek och tid. Att kärleken inte känns självklar direkt.
Jag har lite svårt nu att ta till mig graviditeten. Tror det ör för all spänning runt om vad jag trodde att folk skulle säga osv.
Förlåt det blev jättelångt. Behövde nog bara skriva av mig...
Jag har lite tankar som man kanske inte direkt pratar om så.
Jag blev gravid ganska fort efter mitt första barn. Förste sonen har alltid varit väldigt mammig och behövt så mycket närhet. Sen var han mitt första och han var liksom min bebis, även om han hann bli 1 år och 10 mån innan lillebror kom. Jag mådde rätt dåligt i början av den graviditeten. Kräktes osv. Vilket gjorde att jag trodde att det skulle bli en tjej. Och alla sa nu är det dags för en lillasyster osv osv. Jag blev väldigt inställd på detta och RUL blev en chock. Det låter konstigt nu, även i mina öron. Men det var det verkligen. Jag blev ledsen oxkså för dottern jag "förlorat" och det tog några dagar för mig att svälja.
Sen blev jag så inställd på att eftersom det är en pojke kommer jag att få en likadan som jag redan har. Jag mådde sämre, fick mycket sammandragningar. GBS konstaterades och det sattes in antibiotika. Men när en kur var slut började det igen. Fler SD. Det ökade o ökade. Så höll det på mellan v 20-30. Sen i vwcka 31 satte det igång. Jag hade varit hos gyn dagen innan för att kolla upp en ev avampinfektion. Då var tappen stängd och oförändrad. Efter den natten med onda SD fixk vi åka in. Jag var nu öppen 4 cm. Jag blev inlagd fick sprutor osv.
Det lugnade sig oxh SD han med sig. Men jag fixk stanna på sjukhuset.
UTAN min lille kille hemma som var så mammasjuk. Det var så jobbigt.
Allt detta gjorde att jag liksom inte tog till mig bebisen i magen som jag hade gjort med ettan. De lyckades hålla honom kvar ända fram till vecka 36, då kom han. HELT olik sin bror. Liksom inte lik någon. Jättesmal med stora ögon stor näsa och mun. Prematurt utseende. Storebror var så söt när han kom ut. Såhär liksom inte ut som bebisar brukar utan var så slät i hyn osv. Eller vad man ska säga. Det tog mig flera dagar att liksom förstår att det också var mitt barn. Och kärleken fick växa fram. Vilket den gjorde. Och han är den som har mest charm av alla mina tre.
Men det var en hemsk graviditet och en hemsk början. Jag vill aldrig mer känna så.
Nu är jag rädd att det ska bli så igen. Yngsta barnet hinner visserligen bli nästan 4 år när bebis kommer. Men jag är hennes allt och har varit sen hon föddes. Hon går inte till andra gärna. Hemma här är det bara jag som gäller. Och jag tror det blev annorlunda då eftersom då var mellersta 4,5 år och störste 6,5 år. Sen var det en flicka vilket var nytt.
Men jag är så rädd att det ska bli så igen. Att jag inte har mer kärlek och tid. Att kärleken inte känns självklar direkt.
Jag har lite svårt nu att ta till mig graviditeten. Tror det ör för all spänning runt om vad jag trodde att folk skulle säga osv.
Förlåt det blev jättelångt. Behövde nog bara skriva av mig...
Jag har lite tankar som man kanske inte direkt pratar om så.
Jag blev gravid ganska fort efter mitt första barn. Förste sonen har alltid varit väldigt mammig och behövt så mycket närhet. Sen var han mitt första och han var liksom min bebis, även om han hann bli 1 år och 10 mån innan lillebror kom. Jag mådde rätt dåligt i början av den graviditeten. Kräktes osv. Vilket gjorde att jag trodde att det skulle bli en tjej. Och alla sa nu är det dags för en lillasyster osv osv. Jag blev väldigt inställd på detta och RUL blev en chock. Det låter konstigt nu, även i mina öron. Men det var det verkligen. Jag blev ledsen oxkså för dottern jag "förlorat" och det tog några dagar för mig att svälja.
Sen blev jag så inställd på att eftersom det är en pojke kommer jag att få en likadan som jag redan har. Jag mådde sämre, fick mycket sammandragningar. GBS konstaterades och det sattes in antibiotika. Men när en kur var slut började det igen. Fler SD. Det ökade o ökade. Så höll det på mellan v 20-30. Sen i vwcka 31 satte det igång. Jag hade varit hos gyn dagen innan för att kolla upp en ev avampinfektion. Då var tappen stängd och oförändrad. Efter den natten med onda SD fixk vi åka in. Jag var nu öppen 4 cm. Jag blev inlagd fick sprutor osv.
Det lugnade sig oxh SD han med sig. Men jag fixk stanna på sjukhuset.
UTAN min lille kille hemma som var så mammasjuk. Det var så jobbigt.
Allt detta gjorde att jag liksom inte tog till mig bebisen i magen som jag hade gjort med ettan. De lyckades hålla honom kvar ända fram till vecka 36, då kom han. HELT olik sin bror. Liksom inte lik någon. Jättesmal med stora ögon stor näsa och mun. Prematurt utseende. Storebror var så söt när han kom ut. Såhär liksom inte ut som bebisar brukar utan var så slät i hyn osv. Eller vad man ska säga. Det tog mig flera dagar att liksom förstår att det också var mitt barn. Och kärleken fick växa fram. Vilket den gjorde. Och han är den som har mest charm av alla mina tre.
Men det var en hemsk graviditet och en hemsk början. Jag vill aldrig mer känna så.
Nu är jag rädd att det ska bli så igen. Yngsta barnet hinner visserligen bli nästan 4 år när bebis kommer. Men jag är hennes allt och har varit sen hon föddes. Hon går inte till andra gärna. Hemma här är det bara jag som gäller. Och jag tror det blev annorlunda då eftersom då var mellersta 4,5 år och störste 6,5 år. Sen var det en flicka vilket var nytt.
Men jag är så rädd att det ska bli så igen. Att jag inte har mer kärlek och tid. Att kärleken inte känns självklar direkt.
Jag har lite svårt nu att ta till mig graviditeten. Tror det ör för all spänning runt om vad jag trodde att folk skulle säga osv.
Förlåt det blev jättelångt. Behövde nog bara skriva av mig...