BF Juli 2017 ny

Jag håller med dig....det man klagar över ..tungt ..men så känner jag att det är ingenting helt plötsligt....den här dagen ska jag sörja för det barn som vi läst om.... jag ska vara stark och bara gråta för det lilla barn som gått bort och glädjas över mina barn. En utflykt till stans marknad....inget gnäll idag :( .....för deras !!!

Jag håller med dig....det man klagar över ..tungt ..men så känner jag att det är ingenting helt plötsligt....den här dagen ska jag sörja för det barn som vi läst om.... jag ska vara stark och bara gråta för det lilla barn som gått bort och glädjas över mina barn. En utflykt till stans marknad....inget gnäll idag :( .....för deras !!!

Åh vad jag lider med er! Finns inga ord :(. Hur håller ni ihop nu? Har ni barn sen innan?

Usch, vilken fruktansvärd sorg och upplevelse!! Jag beklagar otroligt mycket att ni inte fick behålla er fina lilla son!! Jag hoppas ni får mycket stöd nu i er vardag och i er sorg. Jag kan inte ens tänka mig hur det måste kännas. Många, många kramar till er.

Jag beklagar verkligen er stora förlust, kan inte föreställa mig vad ni går igenom nu. Många, många kramar till er!

Jag beklagar sorgen, blev väldigt ledsen när jag läste om vad som hade hänt. Jag hoppas ni har bra stöd hos vård, familj och vänner för att ta er igenom denna förlust. 

Tänkte uppdatera här lite om vad som hänt/händer för oss.

OBS! Inget för de känsliga..

Den 8/6 fick jag väldiga smärtor i rygg och mage, kunde knappt sova på natten. Bebis sparkade på som vanligt och jag tog några Alvedon för att sova. Lyckades till slut att somna. Dagen efter alltså den 9/6 så fortsatte smärtorna, fast inte lika intensiva. Tänkte att det är förvärkar på gång, jag var ju trots allt i vecka 35+3. 

Dagen flyter på bra och vi blir bjudna på middag hos kompisar på kvällen. Smärtorna fortsätter och vi bestämmer oss för att åka in på sjukhuset.

På parkeringen känner jag att det blir blött i byxan och jag tänker att nu har vattnet gått!

När vi står i hissen på väg upp till förlossningen känner jag med handen på byxan och ser att det kommer blod...

Världens panik och vi springer till en ny hiss som tar oss till målet. Väl framme möter vi sköterskor som genast tar in oss på ett rum. Några sekunder senare kommer fler sköterskor, barnmorskor och läkare.

CTG görs, men ingenting.

En ultraljudsmaskin hämtas för att höra hjärtslagen. Ingenting. Absolut ingenting.

Vi får där och då beskedet att våran pojke inte lever. Känns som att få en käftsmäll och det är sådan chock från att gå från att tro att han lever till att få beskedet.

Ett riktigt ultraljud görs sedan där vi också ser han, han rör sig inte...det är ingen dålig dröm. Det är fan en mardröm som är i högsta grad verklig.

Några timmar senare, den 10/6 föds vår lilla änglason genom kejsarsnitt. De försökte få igång mig på naturlig väg, men det gick för långsamt och jag hade såna smärtor i magen så då togs beslutet om snitt.

Han var så fin och såg så fridfull ut. Orsaken var att moderkakan hade lossnat, så han hade inte en chans. Klandrar mig själv så att jag inte förstod att något var fel...

Vi har precis haft begravning för honom och tagit farväl. Men det gör så ont att han inte lever med oss och scenariot där vi får beskedet spelas upp i mitt huvud..

Detta är min förlossningshistoria, tyvärr med ett olyckligt slut.

Jag har tur som har en man som är en klippa och funnits där varenda minut för mig när jag behövt gråta eller bara ventilera allt möjligt, samt en familj som har ställt upp till 110% och stöttat oss i allt. Går även i samtal nu och finns även funderingar att gå i psykoterapi för att bearbeta traumat. I övrigt har vi mycket bra chefer på våra jobb som har full förståelse för allt som har hänt. Man är så glad att ens skyddsnät funkar när sånt här tragiskt händer. Vi har en dotter på snart två år som är solstrålen i vårt liv. Utan henne hade vi aldrig orkat ta oss upp på morgonen <3

Tänkte uppdatera här lite om vad som hänt/händer för oss.

OBS! Inget för de känsliga..

Den 8/6 fick jag väldiga smärtor i rygg och mage, kunde knappt sova på natten. Bebis sparkade på som vanligt och jag tog några Alvedon för att sova. Lyckades till slut att somna. Dagen efter alltså den 9/6 så fortsatte smärtorna, fast inte lika intensiva. Tänkte att det är förvärkar på gång, jag var ju trots allt i vecka 35+3. 

Dagen flyter på bra och vi blir bjudna på middag hos kompisar på kvällen. Smärtorna fortsätter och vi bestämmer oss för att åka in på sjukhuset.

På parkeringen känner jag att det blir blött i byxan och jag tänker att nu har vattnet gått!

När vi står i hissen på väg upp till förlossningen känner jag med handen på byxan och ser att det kommer blod...

Världens panik och vi springer till en ny hiss som tar oss till målet. Väl framme möter vi sköterskor som genast tar in oss på ett rum. Några sekunder senare kommer fler sköterskor, barnmorskor och läkare.

CTG görs, men ingenting.

En ultraljudsmaskin hämtas för att höra hjärtslagen. Ingenting. Absolut ingenting.

Vi får där och då beskedet att våran pojke inte lever. Känns som att få en käftsmäll och det är sådan chock från att gå från att tro att han lever till att få beskedet.

Ett riktigt ultraljud görs sedan där vi också ser han, han rör sig inte...det är ingen dålig dröm. Det är fan en mardröm som är i högsta grad verklig.

Några timmar senare, den 10/6 föds vår lilla änglason genom kejsarsnitt. De försökte få igång mig på naturlig väg, men det gick för långsamt och jag hade såna smärtor i magen så då togs beslutet om snitt.

Han var så fin och såg så fridfull ut. Orsaken var att moderkakan hade lossnat, så han hade inte en chans. Klandrar mig själv så att jag inte förstod att något var fel...

Vi har precis haft begravning för honom och tagit farväl. Men det gör så ont att han inte lever med oss och scenariot där vi får beskedet spelas upp i mitt huvud..

Detta är min förlossningshistoria, tyvärr med ett olyckligt slut.