BF Juli 2017 ny

Tänkte uppdatera här lite om vad som hänt/händer för oss.

OBS! Inget för de känsliga..

Den 8/6 fick jag väldiga smärtor i rygg och mage, kunde knappt sova på natten. Bebis sparkade på som vanligt och jag tog några Alvedon för att sova. Lyckades till slut att somna. Dagen efter alltså den 9/6 så fortsatte smärtorna, fast inte lika intensiva. Tänkte att det är förvärkar på gång, jag var ju trots allt i vecka 35+3. 

Dagen flyter på bra och vi blir bjudna på middag hos kompisar på kvällen. Smärtorna fortsätter och vi bestämmer oss för att åka in på sjukhuset.

På parkeringen känner jag att det blir blött i byxan och jag tänker att nu har vattnet gått!

När vi står i hissen på väg upp till förlossningen känner jag med handen på byxan och ser att det kommer blod...

Världens panik och vi springer till en ny hiss som tar oss till målet. Väl framme möter vi sköterskor som genast tar in oss på ett rum. Några sekunder senare kommer fler sköterskor, barnmorskor och läkare.

CTG görs, men ingenting.

En ultraljudsmaskin hämtas för att höra hjärtslagen. Ingenting. Absolut ingenting.

Vi får där och då beskedet att våran pojke inte lever. Känns som att få en käftsmäll och det är sådan chock från att gå från att tro att han lever till att få beskedet.

Ett riktigt ultraljud görs sedan där vi också ser han, han rör sig inte...det är ingen dålig dröm. Det är fan en mardröm som är i högsta grad verklig.

Några timmar senare, den 10/6 föds vår lilla änglason genom kejsarsnitt. De försökte få igång mig på naturlig väg, men det gick för långsamt och jag hade såna smärtor i magen så då togs beslutet om snitt.

Han var så fin och såg så fridfull ut. Orsaken var att moderkakan hade lossnat, så han hade inte en chans. Klandrar mig själv så att jag inte förstod att något var fel...

Vi har precis haft begravning för honom och tagit farväl. Men det gör så ont att han inte lever med oss och scenariot där vi får beskedet spelas upp i mitt huvud..

Detta är min förlossningshistoria, tyvärr med ett olyckligt slut.

Tänkte uppdatera här lite om vad som hänt/händer för oss.

OBS! Inget för de känsliga..

Den 8/6 fick jag väldiga smärtor i rygg och mage, kunde knappt sova på natten. Bebis sparkade på som vanligt och jag tog några Alvedon för att sova. Lyckades till slut att somna. Dagen efter alltså den 9/6 så fortsatte smärtorna, fast inte lika intensiva. Tänkte att det är förvärkar på gång, jag var ju trots allt i vecka 35+3. 

Dagen flyter på bra och vi blir bjudna på middag hos kompisar på kvällen. Smärtorna fortsätter och vi bestämmer oss för att åka in på sjukhuset.

På parkeringen känner jag att det blir blött i byxan och jag tänker att nu har vattnet gått!

När vi står i hissen på väg upp till förlossningen känner jag med handen på byxan och ser att det kommer blod...

Världens panik och vi springer till en ny hiss som tar oss till målet. Väl framme möter vi sköterskor som genast tar in oss på ett rum. Några sekunder senare kommer fler sköterskor, barnmorskor och läkare.

CTG görs, men ingenting.

En ultraljudsmaskin hämtas för att höra hjärtslagen. Ingenting. Absolut ingenting.

Vi får där och då beskedet att våran pojke inte lever. Känns som att få en käftsmäll och det är sådan chock från att gå från att tro att han lever till att få beskedet.

Ett riktigt ultraljud görs sedan där vi också ser han, han rör sig inte...det är ingen dålig dröm. Det är fan en mardröm som är i högsta grad verklig.

Några timmar senare, den 10/6 föds vår lilla änglason genom kejsarsnitt. De försökte få igång mig på naturlig väg, men det gick för långsamt och jag hade såna smärtor i magen så då togs beslutet om snitt.

Han var så fin och såg så fridfull ut. Orsaken var att moderkakan hade lossnat, så han hade inte en chans. Klandrar mig själv så att jag inte förstod att något var fel...

Vi har precis haft begravning för honom och tagit farväl. Men det gör så ont att han inte lever med oss och scenariot där vi får beskedet spelas upp i mitt huvud..

Detta är min förlossningshistoria, tyvärr med ett olyckligt slut.

Tänkte uppdatera här lite om vad som hänt/händer för oss.
OBS! Inget för de känsliga..

Den 8/6 fick jag väldiga smärtor i rygg och mage, kunde knappt sova på natten. Bebis sparkade på som vanligt och jag tog några Alvedon för att sova. Lyckades till slut att somna. Dagen efter alltså den 9/6 så fortsatte smärtorna, fast inte lika intensiva. Tänkte att det är förvärkar på gång, jag var ju trots allt i vecka 35+3. 

Dagen flyter på bra och vi blir bjudna på middag hos kompisar på kvällen. Smärtorna fortsätter och vi bestämmer oss för att åka in på sjukhuset.
På parkeringen känner jag att det blir blött i byxan och jag tänker att nu har vattnet gått!

När vi står i hissen på väg upp till förlossningen känner jag med handen på byxan och ser att det kommer blod...
Världens panik och vi springer till en ny hiss som tar oss till målet. Väl framme möter vi sköterskor som genast tar in oss på ett rum. Några sekunder senare kommer fler sköterskor, barnmorskor och läkare.
CTG görs, men ingenting.

En ultraljudsmaskin hämtas för att höra hjärtslagen. Ingenting. Absolut ingenting.
Vi får där och då beskedet att våran pojke inte lever. Känns som att få en käftsmäll och det är sådan chock från att gå från att tro att han lever till att få beskedet.
Ett riktigt ultraljud görs sedan där vi också ser han, han rör sig inte...det är ingen dålig dröm. Det är fan en mardröm som är i högsta grad verklig.

Några timmar senare, den 10/6 föds vår lilla änglason genom kejsarsnitt. De försökte få igång mig på naturlig väg, men det gick för långsamt och jag hade såna smärtor i magen så då togs beslutet om snitt.
Han var så fin och såg så fridfull ut. Orsaken var att moderkakan hade lossnat, så han hade inte en chans. Klandrar mig själv så att jag inte förstod att något var fel...

Vi har precis haft begravning för honom och tagit farväl. Men det gör så ont att han inte lever med oss och scenariot där vi får beskedet spelas upp i mitt huvud..

Detta är min förlossningshistoria, tyvärr med ett olyckligt slut.

Gud!!! Fruktansvärt! Lider med er, finns ju inga ord man kan säga, men klandra dig själv kan du inte. Det går ju inte veta eller känna skillnaden förvärkar eller nånting annat. :(

Jag beklagar verkligen! Vet att det är jättetufft att gå igenom en förlust och framför allt en förlust av sitt barn. Men du ska inte klandra dig själv, jag vet att man går igenom varenda scenario och tänker vad man hade kunnat gjort annorlunda men du hade inte kunnat göra något. Jag lider verkligen med er <3

Usch, jag beklagar verkligen sorgen! Kan inte ens tänka mig vad ni måste gå igenom ;(. Vet inte vad mer jag ska säga men skickar styrkekramar till er :)

Tack för omtanken. Och vi har inte heller ord för att beskriva detta som måste gå igenom detta. Ofattbart och overkligt kan man lugnt säga :(

Tack <3

Ja man gör ju det. Och tankarna tänk om går varm i huvudet. Tänk om jag hade gjort si eller så. Nä det är verkligen ett mörker :(

Neej Åh stackars er <3 Men klandra inte dig själv, det är absolut inte ditt fel. Sånt händer ju även om det inte "ska" få hända en Åh så sorgligt... Styrke kramar!

Åh herregud...har inga ord...så tragiskt.

Hoppas ni får bra stöttning i detta.

Beklagar verkligen från djupet av mitt hjärta.

Jag har varit så extremt ledsen idag. Ledsen på allt. Ledsen på att inte känna att jag räcker till, att jag inte har ork till något, att jag är trött och grinig. Suttit och gråtit på altanen och går in och läser detta...då får man perspektiv på saker. Jag har ju inget att vara ledsen för egentligen...

Blir så otroligt ledsen av att läsa vad ni gått igenom. Det ska ingen behöva uppleva.