BF Juli 2017 ny

Igår var jag med om något hemskt! Stod och hängde tvätt hemma när jag känner hur det rinner efter benen. Ser att det är blod! Så vart förlossningen nästa. Dom hittar fortfarande inte något som ser ut att vara fel så nu är jag inlagd på obestämd framtid på förlossningen. Den danska läkaren vill hitta varför innan jag släpps hem. Kan bli med eller utan bebis, men dom förbereder mig på att det kan bli snitt lika gärna.

Barnmorskan tror dock fortfarande det är teckenblödningar.

Ibland känns det som det är bättre att bebisen kommer så jag slipper ligga här. Den är ju endå färdig.

Tänkte uppdatera här lite om vad som hänt/händer för oss.
OBS! Inget för de känsliga..

Den 8/6 fick jag väldiga smärtor i rygg och mage, kunde knappt sova på natten. Bebis sparkade på som vanligt och jag tog några Alvedon för att sova. Lyckades till slut att somna. Dagen efter alltså den 9/6 så fortsatte smärtorna, fast inte lika intensiva. Tänkte att det är förvärkar på gång, jag var ju trots allt i vecka 35+3. 

Dagen flyter på bra och vi blir bjudna på middag hos kompisar på kvällen. Smärtorna fortsätter och vi bestämmer oss för att åka in på sjukhuset.
På parkeringen känner jag att det blir blött i byxan och jag tänker att nu har vattnet gått!

När vi står i hissen på väg upp till förlossningen känner jag med handen på byxan och ser att det kommer blod...
Världens panik och vi springer till en ny hiss som tar oss till målet. Väl framme möter vi sköterskor som genast tar in oss på ett rum. Några sekunder senare kommer fler sköterskor, barnmorskor och läkare.
CTG görs, men ingenting.

En ultraljudsmaskin hämtas för att höra hjärtslagen. Ingenting. Absolut ingenting.
Vi får där och då beskedet att våran pojke inte lever. Känns som att få en käftsmäll och det är sådan chock från att gå från att tro att han lever till att få beskedet.
Ett riktigt ultraljud görs sedan där vi också ser han, han rör sig inte...det är ingen dålig dröm. Det är fan en mardröm som är i högsta grad verklig.

Några timmar senare, den 10/6 föds vår lilla änglason genom kejsarsnitt. De försökte få igång mig på naturlig väg, men det gick för långsamt och jag hade såna smärtor i magen så då togs beslutet om snitt.
Han var så fin och såg så fridfull ut. Orsaken var att moderkakan hade lossnat, så han hade inte en chans. Klandrar mig själv så att jag inte förstod att något var fel...

Vi har precis haft begravning för honom och tagit farväl. Men det gör så ont att han inte lever med oss och scenariot där vi får beskedet spelas upp i mitt huvud..

Detta är min förlossningshistoria, tyvärr med ett olyckligt slut.

Tänkte uppdatera här lite om vad som hänt/händer för oss.

OBS! Inget för de känsliga..

Den 8/6 fick jag väldiga smärtor i rygg och mage, kunde knappt sova på natten. Bebis sparkade på som vanligt och jag tog några Alvedon för att sova. Lyckades till slut att somna. Dagen efter alltså den 9/6 så fortsatte smärtorna, fast inte lika intensiva. Tänkte att det är förvärkar på gång, jag var ju trots allt i vecka 35+3. 

Dagen flyter på bra och vi blir bjudna på middag hos kompisar på kvällen. Smärtorna fortsätter och vi bestämmer oss för att åka in på sjukhuset.

På parkeringen känner jag att det blir blött i byxan och jag tänker att nu har vattnet gått!

När vi står i hissen på väg upp till förlossningen känner jag med handen på byxan och ser att det kommer blod...

Världens panik och vi springer till en ny hiss som tar oss till målet. Väl framme möter vi sköterskor som genast tar in oss på ett rum. Några sekunder senare kommer fler sköterskor, barnmorskor och läkare.

CTG görs, men ingenting.

En ultraljudsmaskin hämtas för att höra hjärtslagen. Ingenting. Absolut ingenting.

Vi får där och då beskedet att våran pojke inte lever. Känns som att få en käftsmäll och det är sådan chock från att gå från att tro att han lever till att få beskedet.

Ett riktigt ultraljud görs sedan där vi också ser han, han rör sig inte...det är ingen dålig dröm. Det är fan en mardröm som är i högsta grad verklig.

Några timmar senare, den 10/6 föds vår lilla änglason genom kejsarsnitt. De försökte få igång mig på naturlig väg, men det gick för långsamt och jag hade såna smärtor i magen så då togs beslutet om snitt.

Han var så fin och såg så fridfull ut. Orsaken var att moderkakan hade lossnat, så han hade inte en chans. Klandrar mig själv så att jag inte förstod att något var fel...

Vi har precis haft begravning för honom och tagit farväl. Men det gör så ont att han inte lever med oss och scenariot där vi får beskedet spelas upp i mitt huvud..

Detta är min förlossningshistoria, tyvärr med ett olyckligt slut.

Tänkte uppdatera här lite om vad som hänt/händer för oss.

OBS! Inget för de känsliga..

Den 8/6 fick jag väldiga smärtor i rygg och mage, kunde knappt sova på natten. Bebis sparkade på som vanligt och jag tog några Alvedon för att sova. Lyckades till slut att somna. Dagen efter alltså den 9/6 så fortsatte smärtorna, fast inte lika intensiva. Tänkte att det är förvärkar på gång, jag var ju trots allt i vecka 35+3. 

Dagen flyter på bra och vi blir bjudna på middag hos kompisar på kvällen. Smärtorna fortsätter och vi bestämmer oss för att åka in på sjukhuset.

På parkeringen känner jag att det blir blött i byxan och jag tänker att nu har vattnet gått!

När vi står i hissen på väg upp till förlossningen känner jag med handen på byxan och ser att det kommer blod...

Världens panik och vi springer till en ny hiss som tar oss till målet. Väl framme möter vi sköterskor som genast tar in oss på ett rum. Några sekunder senare kommer fler sköterskor, barnmorskor och läkare.

CTG görs, men ingenting.

En ultraljudsmaskin hämtas för att höra hjärtslagen. Ingenting. Absolut ingenting.

Vi får där och då beskedet att våran pojke inte lever. Känns som att få en käftsmäll och det är sådan chock från att gå från att tro att han lever till att få beskedet.

Ett riktigt ultraljud görs sedan där vi också ser han, han rör sig inte...det är ingen dålig dröm. Det är fan en mardröm som är i högsta grad verklig.

Några timmar senare, den 10/6 föds vår lilla änglason genom kejsarsnitt. De försökte få igång mig på naturlig väg, men det gick för långsamt och jag hade såna smärtor i magen så då togs beslutet om snitt.

Han var så fin och såg så fridfull ut. Orsaken var att moderkakan hade lossnat, så han hade inte en chans. Klandrar mig själv så att jag inte förstod att något var fel...

Vi har precis haft begravning för honom och tagit farväl. Men det gör så ont att han inte lever med oss och scenariot där vi får beskedet spelas upp i mitt huvud..

Detta är min förlossningshistoria, tyvärr med ett olyckligt slut.

Tänkte uppdatera här lite om vad som hänt/händer för oss.

OBS! Inget för de känsliga..

Den 8/6 fick jag väldiga smärtor i rygg och mage, kunde knappt sova på natten. Bebis sparkade på som vanligt och jag tog några Alvedon för att sova. Lyckades till slut att somna. Dagen efter alltså den 9/6 så fortsatte smärtorna, fast inte lika intensiva. Tänkte att det är förvärkar på gång, jag var ju trots allt i vecka 35+3. 

Dagen flyter på bra och vi blir bjudna på middag hos kompisar på kvällen. Smärtorna fortsätter och vi bestämmer oss för att åka in på sjukhuset.

På parkeringen känner jag att det blir blött i byxan och jag tänker att nu har vattnet gått!

När vi står i hissen på väg upp till förlossningen känner jag med handen på byxan och ser att det kommer blod...

Världens panik och vi springer till en ny hiss som tar oss till målet. Väl framme möter vi sköterskor som genast tar in oss på ett rum. Några sekunder senare kommer fler sköterskor, barnmorskor och läkare.

CTG görs, men ingenting.

En ultraljudsmaskin hämtas för att höra hjärtslagen. Ingenting. Absolut ingenting.

Vi får där och då beskedet att våran pojke inte lever. Känns som att få en käftsmäll och det är sådan chock från att gå från att tro att han lever till att få beskedet.

Ett riktigt ultraljud görs sedan där vi också ser han, han rör sig inte...det är ingen dålig dröm. Det är fan en mardröm som är i högsta grad verklig.

Några timmar senare, den 10/6 föds vår lilla änglason genom kejsarsnitt. De försökte få igång mig på naturlig väg, men det gick för långsamt och jag hade såna smärtor i magen så då togs beslutet om snitt.

Han var så fin och såg så fridfull ut. Orsaken var att moderkakan hade lossnat, så han hade inte en chans. Klandrar mig själv så att jag inte förstod att något var fel...

Vi har precis haft begravning för honom och tagit farväl. Men det gör så ont att han inte lever med oss och scenariot där vi får beskedet spelas upp i mitt huvud..

Detta är min förlossningshistoria, tyvärr med ett olyckligt slut.

Tänkte uppdatera här lite om vad som hänt/händer för oss.
OBS! Inget för de känsliga..

Den 8/6 fick jag väldiga smärtor i rygg och mage, kunde knappt sova på natten. Bebis sparkade på som vanligt och jag tog några Alvedon för att sova. Lyckades till slut att somna. Dagen efter alltså den 9/6 så fortsatte smärtorna, fast inte lika intensiva. Tänkte att det är förvärkar på gång, jag var ju trots allt i vecka 35+3. 

Dagen flyter på bra och vi blir bjudna på middag hos kompisar på kvällen. Smärtorna fortsätter och vi bestämmer oss för att åka in på sjukhuset.
På parkeringen känner jag att det blir blött i byxan och jag tänker att nu har vattnet gått!

När vi står i hissen på väg upp till förlossningen känner jag med handen på byxan och ser att det kommer blod...
Världens panik och vi springer till en ny hiss som tar oss till målet. Väl framme möter vi sköterskor som genast tar in oss på ett rum. Några sekunder senare kommer fler sköterskor, barnmorskor och läkare.
CTG görs, men ingenting.

En ultraljudsmaskin hämtas för att höra hjärtslagen. Ingenting. Absolut ingenting.
Vi får där och då beskedet att våran pojke inte lever. Känns som att få en käftsmäll och det är sådan chock från att gå från att tro att han lever till att få beskedet.
Ett riktigt ultraljud görs sedan där vi också ser han, han rör sig inte...det är ingen dålig dröm. Det är fan en mardröm som är i högsta grad verklig.

Några timmar senare, den 10/6 föds vår lilla änglason genom kejsarsnitt. De försökte få igång mig på naturlig väg, men det gick för långsamt och jag hade såna smärtor i magen så då togs beslutet om snitt.
Han var så fin och såg så fridfull ut. Orsaken var att moderkakan hade lossnat, så han hade inte en chans. Klandrar mig själv så att jag inte förstod att något var fel...

Vi har precis haft begravning för honom och tagit farväl. Men det gör så ont att han inte lever med oss och scenariot där vi får beskedet spelas upp i mitt huvud..

Detta är min förlossningshistoria, tyvärr med ett olyckligt slut.

Usch, jag börjar dra mig för att visa mig ute bland folk nu. Ska till Ikea och stan med sambon, och vet inte vad jag ska ha på mig.

Har gått upp 5 kg(!) senaste tre veckorna, hur är det ens möjligt??? Inget passar, gravidkläderna sitter åt och jag ser ut som en elefant. Testade min svarta favorit gravidklänning. Ser ut som Barbamama. Jättefult!

Ni får berätta hur det går i värmen med era små bebisar. Kortärmad och skjorts lr ska det va lång? Nån som har ett helvete med värmen inne? Ac? Vi vet inte om vi måste köpa fläkt lr så? Nu har värmen ännu inte riktigt slagit till men det kommer nog snart. Bekymrad :(

Åh herregud...har inga ord...så tragiskt.

Hoppas ni får bra stöttning i detta.

Beklagar verkligen från djupet av mitt hjärta.

Jag har varit så extremt ledsen idag. Ledsen på allt. Ledsen på att inte känna att jag räcker till, att jag inte har ork till något, att jag är trött och grinig. Suttit och gråtit på altanen och går in och läser detta...då får man perspektiv på saker. Jag har ju inget att vara ledsen för egentligen...

Blir så otroligt ledsen av att läsa vad ni gått igenom. Det ska ingen behöva uppleva.

Tänkte uppdatera här lite om vad som hänt/händer för oss.

OBS! Inget för de känsliga..

Den 8/6 fick jag väldiga smärtor i rygg och mage, kunde knappt sova på natten. Bebis sparkade på som vanligt och jag tog några Alvedon för att sova. Lyckades till slut att somna. Dagen efter alltså den 9/6 så fortsatte smärtorna, fast inte lika intensiva. Tänkte att det är förvärkar på gång, jag var ju trots allt i vecka 35+3. 

Dagen flyter på bra och vi blir bjudna på middag hos kompisar på kvällen. Smärtorna fortsätter och vi bestämmer oss för att åka in på sjukhuset.

På parkeringen känner jag att det blir blött i byxan och jag tänker att nu har vattnet gått!

När vi står i hissen på väg upp till förlossningen känner jag med handen på byxan och ser att det kommer blod...

Världens panik och vi springer till en ny hiss som tar oss till målet. Väl framme möter vi sköterskor som genast tar in oss på ett rum. Några sekunder senare kommer fler sköterskor, barnmorskor och läkare.

CTG görs, men ingenting.

En ultraljudsmaskin hämtas för att höra hjärtslagen. Ingenting. Absolut ingenting.

Vi får där och då beskedet att våran pojke inte lever. Känns som att få en käftsmäll och det är sådan chock från att gå från att tro att han lever till att få beskedet.

Ett riktigt ultraljud görs sedan där vi också ser han, han rör sig inte...det är ingen dålig dröm. Det är fan en mardröm som är i högsta grad verklig.

Några timmar senare, den 10/6 föds vår lilla änglason genom kejsarsnitt. De försökte få igång mig på naturlig väg, men det gick för långsamt och jag hade såna smärtor i magen så då togs beslutet om snitt.

Han var så fin och såg så fridfull ut. Orsaken var att moderkakan hade lossnat, så han hade inte en chans. Klandrar mig själv så att jag inte förstod att något var fel...

Vi har precis haft begravning för honom och tagit farväl. Men det gör så ont att han inte lever med oss och scenariot där vi får beskedet spelas upp i mitt huvud..

Detta är min förlossningshistoria, tyvärr med ett olyckligt slut.