Förvärkarna har inte avtagit under natten, utan sakta blivit något starkare, så jag ringde in till förlossningen för att stämma av. De säger att "det kan vara något på gång" så jag får helt enkelt vänta och se. Hade kännt på mig att jag skulle gå över tiden men det gör inget om bebisen kommer nu. Bara jobbigt om det ska vara falskalarm i upp till tre veckor till.
Nu börjar dom där kvällarna/nätterna när man har svårt att somna. Blir piggare fram på kvällen men supertrött på dagen. Kroppen som håller på att ställa in sig kanske?
Va med om något underligt förut idag med. Åt yoghurt och en banan för jag blev lite skakig, kändes som ett blodsockerfall. Men när jag ätit halva banan fick jag jätteont över magsäcken och va tvungen att bokstavligt talat springa till toa och kaskadspy, spydde flera gånger. Direkt efter sen mådde jag bra igen, någon som varit med om liknande?
Vår lilla tjej ankom för några timmar sen :) vi myser tillsammans i sjukhussängen. Ska berätta lite mer när vi är hemma, men allt har gått bra.
Råkade ut för det med första barnet. Fast middag, vet inte om hon vände sig just då, magen va full eller om hela magpartiet spände sig eller nåt! Men sen kunde jag äta som vanligt igen.
Skönt att man inte är ensam om de där med tröttheten och alla skumma saker man upplever nu på slutet. Sen vill man ju så gärna att det ska hoppa igång så men letar ju lite efter tecken :) här är det i alla fall fortfarande superlugnt och känner inte minsta lilla... ;( 11 dagar kvar till bf, känns som en evighet :D
Vet inte riktigt men känner igen mig lite. Väldigt jobbigt i magen em 4 juni efter fullspäckad helg med en ansvarsposition på ett SM. Sen mådde jag hrlkasdt em och kväll 13 juni också. Jobbigt i magen (ont) och illamående, åt eller drack ingenting alls. Gick över under natten.
Läst om er som känner er trötta och fått tillbaka "första-trimester-symptomen". Tycker synd om er! Hoppas det är tecken på att det snart är dags för er del:)
Själv har jag 7 dagar kvar till bf och känner INGENTING. Jag mår så himla bra så en förlossning känns så himla långt borta nu...:( blir så ledsen. Vill verkligen känna att det gör lite ont nånstans eller nåt men känner ingenting.
Det enda som har känts optimistiskt är att jag blivit dålig i magen och måste göra nummer två ca 2-5 gånger per dag men det har liksom hållt i sig mer än en vecka nu. Sen i förrgår lossnade en liten del av slemmisen men har sen dess inte märkt av att det lossnat mer (om det inte lossnat innan som jag inte märkt) och yttttttterst lite molvärk. Allt känns så hopplöst....
Ja, deg känns jättejobbigt tycker jag att andra har förvärkar hit och dit medan jag bara har sammandragningar. Nu de senaste två dagarna har även sammandragningarna lugnat ner sig och känns även som att bebis är mycket lugnare.. rör sig mindre liksom. Vill bara känna att nåt är på gång...:(
Klockan 00.05 föddes vår dotter. Beräknad 5/7.
Vi mår toppen
Tänkte uppdatera här lite om vad som hänt/händer för oss.
OBS! Inget för de känsliga..
Den 8/6 fick jag väldiga smärtor i rygg och mage, kunde knappt sova på natten. Bebis sparkade på som vanligt och jag tog några Alvedon för att sova. Lyckades till slut att somna. Dagen efter alltså den 9/6 så fortsatte smärtorna, fast inte lika intensiva. Tänkte att det är förvärkar på gång, jag var ju trots allt i vecka 35+3.
Dagen flyter på bra och vi blir bjudna på middag hos kompisar på kvällen. Smärtorna fortsätter och vi bestämmer oss för att åka in på sjukhuset.
På parkeringen känner jag att det blir blött i byxan och jag tänker att nu har vattnet gått!
När vi står i hissen på väg upp till förlossningen känner jag med handen på byxan och ser att det kommer blod...
Världens panik och vi springer till en ny hiss som tar oss till målet. Väl framme möter vi sköterskor som genast tar in oss på ett rum. Några sekunder senare kommer fler sköterskor, barnmorskor och läkare.
CTG görs, men ingenting.
En ultraljudsmaskin hämtas för att höra hjärtslagen. Ingenting. Absolut ingenting.
Vi får där och då beskedet att våran pojke inte lever. Känns som att få en käftsmäll och det är sådan chock från att gå från att tro att han lever till att få beskedet.
Ett riktigt ultraljud görs sedan där vi också ser han, han rör sig inte...det är ingen dålig dröm. Det är fan en mardröm som är i högsta grad verklig.
Några timmar senare, den 10/6 föds vår lilla änglason genom kejsarsnitt. De försökte få igång mig på naturlig väg, men det gick för långsamt och jag hade såna smärtor i magen så då togs beslutet om snitt.
Han var så fin och såg så fridfull ut. Orsaken var att moderkakan hade lossnat, så han hade inte en chans. Klandrar mig själv så att jag inte förstod att något var fel...
Vi har precis haft begravning för honom och tagit farväl. Men det gör så ont att han inte lever med oss och scenariot där vi får beskedet spelas upp i mitt huvud..
Detta är min förlossningshistoria, tyvärr med ett olyckligt slut.
Tack <3
Ja man gör ju det. Och tankarna tänk om går varm i huvudet. Tänk om jag hade gjort si eller så. Nä det är verkligen ett mörker :(