lyckligast80 skrev 2018-04-24 08:08:53 följande:
Man ångrar bara det man aldrig gjorde. : )
Jag är 38, sambon 29. Han har inga barn jag har en 11 åring sen tidigare som är hos oss varannan vecka. Vi har kämpat sen juni förra året för att få en liten gemensam knodd men det vill sig inte riktigt:/ Är uppsatta på kö för ivf. Inga fel hittade på någon av oss.
Både spännande och nervöst över att börja om nu, orkar man? Orkar kroppen? Huvudet? Många risker med att skaffa barn sent, men det kan ju också gå jättebra. Så man får nog bara sluta tänka och låta det bli som det blir när det blir. : )
Så jag tycker nog det är fantastiskt att man vågar. : )
Har på något naivt sätt känns som om de kommer ta sig på första försöket bara för att de gjorde de när jag fick mina två första. Men de är 8 och 9 år sedan då kroppen har ju åldrats.. Så de är kanske de som gör de extra läskigt att verkligen försöka. Sen är de en annan partner så man kanske borde lugna ner sig lite och inte gå in förhårt.
Ja både hoppas att de ska ta sig men om de gör de är de verkligen genomtänkt? För en månad sedan innan kille började prata om de sa jag blankt nej. Men nu. Ni vet hur de är när barnkarusellen inne ihuvudet så sakta börjar rulla igång. Och när man smtodigt trott man stängt den dörren för gott känns de extra läskigt. På något sätt känns de som första gången en gång till..
Har ingen aning om hur livet skulle bli med ett gemensamt. Man har på ett sätt blivit väldigt bekväm med att '' bara'' ha dom andra barnen varannan vecka. Och nu skulle de betyda att man har barn varje dag. Alltid. Och de känns med skrämmande. Man har på något sätt blivit väldigt självständig och inte beroende av att behöva anpassa sig. Så bara de kommer bli stort.
Ja hjärnspöken är de gott om.
Ibland undrar jag om jag är riktigt riktig som överväger. Så därför bestämmer man sig så får vi se nästa månad.
