Jag känner mig som en dålig människa och mamma...

Du är absolut inte ensam, inte ens ovanligt skulle jag säga. För mig kändes det dock som jag var helt ensam i det, ingen jag träffade kände likadant.. men nu i efterhand när jag vidgat min bekantskapskrets så har jag förstått hur vanligt det är.

Pga att jag mådde så dåligt kommer min sambo vara hemma med oss i 4 månader nu när andra barnet kommer.

Ventilera ventilera ventilera.. här, på BVC/VC osv. Det blir bättre, en dag i taget och försök få dagarna att gå på olika sätt så du inte bara sitter inne. Ju äldre och mer ?kontakt? du får med bebisen desto lättare kommer det bli. Samt när sommaren kommer och ni kan vara ute lite mer! <3

Känner igen mig jättemycket , min dotter är tre år nu och jag mådde precis som du i början.

Jag tror det är lite förlossningsdepression light i alla fall, skulle verkligen ta kontakt med BVC och säga precis som du skriver här. Du kommer få hjälp, du kommer inte bli "dömd" om du oroar dig för det, det är JÄTTEvanligt det du går genom (bara att ingen vill prata om det för allt ska ju vara så perfekt)

Och - jag tycker du ska be din man vara nära dig så mycket det går. Jag tycker han ska sova med dig tills du mår lite bättre, eller i alla fall kanske somna med dig, gå och lägg er samtidigt och att han håller om dig massor och klappar dig i håret och så. Och sen kan han gå och lägga sig när du somnat eller så, eller att ni går och lägger er väldigt tidigt bara. Han kan komma in till dig en halvtimme på morgonen också, gå upp tidigare och komma in till dig en stund.

Du behöver få det du behöver !

Du behöver säkert oxytocin (ett hormon man får av beröring och kärlek) det är vanligt att ha "Brist" på det, det kan vara det du känner också.

Det kommer absolut bli bättr och du är inte ett dugg konstig !

Oj vad jag känner igen mig! Ska försöka skriva det jag önskade att någon skulle skriva till mig när jag var nyförlöst.

Jag fick barn på nyårsafton så jag var ?nyss? där du är. Och fyf*n vad jag förstår din oro, ledsamhet, trötthet. Jg var KNÄCKT. Dessutom resonerade jag precis som du gällande amningen. Jag tyckte att ingen förstod hur jag mådde. All fokus var ju på barnet hos alla som t.ex bb, bvc. Jag ville att någon bm på bb skulle ?sälja in? ersättning hos mig så att det kändes legitimt att sluta amma. Men icke! Sa också att jag ville helamma 1 mån sen delamma. Alla bara tjatade om att störa mjölkproduktion osv.

Det hjälpte inte mig ens att mina vänner som också nyligen fått barn sa att ?du kommer fixa det galant när sambon börjar jobba?.

Idag är mitt barn 3,5 månad och helammad till 3 mån och fortfarande de flesta måltiderna ammad. Det år fortfarande sjukt jobbigt till o från i vardagen men minst lika ofta UNDERBART. Jag fortsatte amma för att det kändes för fel och för jobbigt för att ge ersättning hela tiden. När amningen väl sitter är det enklare, slipp värma och öht gå upp från sängen på natten. Så ibland tänker jag på att jag är glad att ingen talade så gott om ersättning för mig. MEN, det är absolut inte fel att sluta amma och ge det heller. Ditt barn har redan fått del av antikroppar så det är bättre än inget :)

Mina ledsamma känslor och saknaden av mitt gamla liv var nog helt borta efter max 2 mån. Du kommer förmodligen efter 6 veckor få fylla i depptest hos bvc. Minns att jag redan då mådde bra. För min del tror jag min deppighet mest berodde på extrem sömnbrist. Och alla snackade om hur vår lilla sömn skulle vara av bättre kvalité. Knappast i början, man blir lika förstörd som utan barn tycker jag. MEN, det vänder faktiskt och blir tolerabelt efter några veckor.

Mina råd, lite mer handfasta som jag skulle velat fått:

- Ta upp precis allt du sagt här med BVC genast. Och ta hjälpen du kan få om du känner att det känns rätt.

- SKIT I HANS MATLÅDOR. Åtminstone i 6 veckor.

- Fortsätt amma 2 veckor till och gör en bedömning om du vill sluta eller ej (då sitter nog amningen och du kan lättare bedöma vad du egentligen väljer bort). Känns det outhärdligt med 2 v till skulle jag slutat direkt.

- Ha ett mantra som typ ?Det här varar inte för evigt, det är snart över?. För det är det verkligen.

Livet blir aldrig som vanligt igen men det blir bara bättre och bättre (för mig iaf).

- Få din sambo att ta hand om bebis typ 6 timmar vid tidpunkt du har lätt att kunna sova. Lägg dig i din säng och låt honom bara komma med henne när du ska amma. Jag omvärderade hela mitt liv till det positiva när jag väl fick sova mer än 2 tim i sträck.

Vi började förresten ge ersättning någon gång ibland efter 4-5v (minns inte exakt) just för att känna att bebis skulle vara van vid det så att vi kunde ha barnvakt några timmar och så att jag kunde få sova längre i sträck (så pappan kunde ?amma?). Vi hade också barnvakt 18-23 en kväll och hade en hemmadejt. Rekommenderar starkt, supermysigt fast man mest pratat om barnet hehe.

Kom ihåg att du är nyförlöst i 6 v !!!

Nu knorrar bebis här. Lycka till <3

Åh jag känner också igen mig! Fick mitt första barn i oktober förra året. Ser att du redan fått massa bra tips, så vill egentligen bara tipsa om att prata om hur du känner med BVC. De kan ordna med samtalskontakt åt dig, så slipper du ringa runt till vc och "ta tag i det själv". Jag fick hjälp via BVC och alla besök har varit kostnadsfria (bor i sthlm). Psykologen hjälpte mig att få perspektiv på saker och ting. Och det som framförallt kändes skönt att höra från denne tyckte jag var att känna just så här är faktiskt helt normalt! Kanske tom mer normalt än att sväva på moln av lycka... Samt att även ens psyke måste få tid att läka efter en förlossning. Det är inte bara en "traumatisk" händelse rent fysiskt, och mkt fokus i vårt samhälle ligger ju just på hur man återhämtar sig rent fysiskt. Ingen vågar prata om hur man mår psykiskt. Eller hur man gör för att återhämta sig psykiskt efter en förlossning. Det hade jag velat lära mig om under graviditeten, så man var redo! Hon pratade även om att vi ju är rätt ensamma i Sverige efter att man har fått barn. Oftast är en förälder ensam hemma med bebisen. Samtidigt finns samhällets övriga krav på att sköta hem och att man ska vara lycklig osv osv. I många andra kulturer är man fler som hjälps åt med bebis och allt annat i hemmet. Mammans uppgift är endast att fokusera på att ta hand om bebisen, amma om man nu gör det, och ta hand om sig själv.

Något som jag själv insett, och skulle velat veta innan, är att amning faktiskt är ett heltidsjobb dygnet runt, iaf första tiden! Har du ammat en dag, ska du vara nöjd med vad du åstadkommit, glöm matlådor och städning, du har redan gjort ditt liksom. Sen väljer man själv om man vill amma, det är ditt beslut och ingen annan har rätt att lägga sig i det <3

Och som alla andra skriver; det kommer att bli bättre! Även om det känns som att det kommer att vara för evigt. För mig började det bli lättare efter 3 mån, men alla är olika. Håll ut, ta hand om dig och ta en dag i taget <3

Klart han kan vara hemma, detta är Sverige 2018! Familjen går före.

Vilka är de där "alla" som tjatar om amning?

Om din man var sjukskriven från jobb och allt sköttes korrekt så har han sin tidigare SGI skyddad och kan gå hem med Fp och du får sjukpenning baserad på din SGI.

Precis så där mådde jag också. Det var skittufft i början. Men min man var hemma en månad med oss och under den tiden hann det bli lite stabilare. Kan inte din man förlänga sin tid hemma lite med någon vecka? Sen måste du försöka komma ut lite, det mår ni bara bra av.

Sen verkar det inte vettigt att han ska prioritera sin nattsömn framför ditt mående just nu. Senare ja, men inte i början. Om han inte är typ pilot eller kirurg som inte kan jobba lite trött. Ni måste göra det här tillsammans nu!

1.Imorgon kontaktar du bvc för att få hjälp. Du ska inte må dåligt.
2. Du slutar amma idag, be mannen köpa ersättning.
3. Idioterna som gafflar om amning, de kan dra åt helvete.

Men alltså, det är helt normalt att må dåligt när man precis fått sitt första barn! Det är ju världens största omställning i livet plus alla hormoner, trötthet osv.

Varför sluta amma, om amningen fungerar? Snacka om drastiskt. Det är ju inte amningen i sig som kanske får mamman att må dåligt, det är livsomställningen och hormonerna.

Och pappan kan ju enkelt vara hemma ett tag till, med dubbeldagarna tex. Väldigt överdrivet att mamman behöver se sig som sjuk och sjukskriva sig.

Det är normalt att må dåligt, man måste bara hantera det, genom att vara två föräldrar som kämpar tillsammans, genom att försöka få ordning på tillvaron, komma ut lite i sol och frisk luft, osv.

För mig tog det nästan ett år innan jag kände att jag trivdes som mamma. Innan dess var jag nedstämd, kände mig så ensam och vilsen i själva rollen som mamma. När folk frågade så sa jag att jag var den lyckligaste människan på jorden, för det var jag ju någonstans innerst inne. Rent objektivt kunde jag känna lyckan men inom mig vad den väldigt svår att lokalisera.

Min dotter skrek de första fyra månaderna och sov otroligt dåligt. Jag flyttade hem till min mamma eftersom min man inte var i landet vid tillfället. Hon tog semester så hon kunde hjälpa mig med flickan men när hon började jobba igen minns jag hur fruktansvärt ledsen jag blev. Kvällarna var en enda stor plåga. Flickan skrek Och jag kunde inte tänka på något annat än vilken ångest det var att ha småbarn.

För varje månad så blev det bättre och bättre. Jag lärde mig och jag kom in i rutiner. Rutinerna tror jag är a och o. De skapar en trygghet både hos dig och barnet. Men det tar tid att bygga upp dem.

Nu har jag tre barn, varje graviditet har jag känt mig orolig och illa till mods när jag tänker på den första tiden i barnets liv. Den är fruktansvärt krävande både fysiskt och psykiskt. Men den går över fast man inte tror det när man är just i den.

Du är inte ensam om att känna ångest, det är bara det att folk inte pratar om det. Det är en skam att inte känna den biologiska mammarollen direkt. Men den kommer.

Lycka till, kära du!

Ganska vanligt med depression i samband med förlossning, sök hjälp innan det går ut över ditt äktenskap. Snacka med bvc

Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Vårt barn är nu 2,5 år men jag minns känslorna tydligt.

När sambon började jobba igen så blev vardagen outhärdlig. Jag grät i flera timmar varje dag och orkade inte äta, än mindre gå ut (det gjorde jag dock ändå eftersom bebisen sov så bra i vagnen).

Jag slutade amma när bebisen var tre veckor (då hade vi bara delammat från start pga neovistelse) och det var en enorm lättnad! Det var faktiskt BVC som rådde mig att lägga ner både amning och pumpning, till förmån för min sömn och mitt mående. Det var även BVC som fångade upp mig och såg att det var fråga om en förlossningsdepression, och det var BVC som ordnade läkarbesök (som ledde till sjukskrivning) och samtalskontakt.

Ta tag i det här så fort som möjligt! Jag blev sjukskriven när sonen var fem veckor men än i dag sörjer jag att den första tiden blev så fel. Det känns som att jag missade hela hans första halvår :/

Om amningen fungerar, skriver du. Bara för att den fungerar rent fysiskt så betyder inte det att den de facto fungerar. För oss funkade det också (förutom att bebisen somnade långt innan han var mätt), han hade ett bra tag från start och jag upplevde aldrig några såriga bröstvårtor eller annan fysisk smärta, men det psykiska var vidrigt! Jag hade ångest inför varje amning och att sluta var jätteviktigt för mitt mående.

Det är inte normalt att må så dåligt som TS beskriver. Vanligt, ja, men inget som man ska avfärda med att ?såhär är det för alla/ såhär ska det vara?, för det är det inte.

Och som lowhannah skriver, amningen kan fungera toppen rent fysiskt men vara ett helvete rent psykiskt. Så var det för mig, jag bara grät varenda gång jag skulle amma och blev såå mycket lyckligare när jag slutade. Den jävla amningshetsen i samhället är ju helt sjuk.

Och nej, det är inte så lätt för pappan att bara vara hemma med hjälp av dubbeldagar, för det måste hans arbetsgivare godkänna och då måste han anmäla tre månader i förväg. Om TS är sjukskriven däremot kan han vabba, och det kan arbetsgivaren inte neka ens med kort varsel.

Sluta skuldbelägga TS och säga att det är något hon måste uthärda för det är det inte. Det finns saker att göra åt situationen och hon kan och kommer att få hjälp av vården.

Nja. Man kan inte ta ut VAB om barnet är yngre än åtta månader, men om TS blir sjukskriven så får sambon ta ut föräldraledighet på studs. Eftersom det är en så akut situation så är det bara en riktigt elak arbetsgivare som nekar detta.

För oss gick det jättebra att min sambo tog ut föräldraledighet fr o m när jag blev sjukskriven, men vi har samma arbetsgivare och det underlättade en hel del. Dock är det som sagt ganska vanligt med förlossningsdepression och något som samhället åtminstone bör se allvarligt på (jag vet att vården gör det).

Fast jag skuldbelägger inte. Jag mådde precis så där dåligt. Jag grät varje dag i flera veckor. Jag kunde heller inte sova i samma rum som bebisen så jag sov i vårt gästrum och pappan sov med bebisen och väckte mig när det var dags för matning. Vi hjälptes åt och pappans sömn fick stå tillbaka för mitt mående.

För mig var matningen superstrulig första månaden, vi dribblade med amning, med ersättning osv. Och livet blev väldigt mycket lättare när amningen började fungera ordentligt och jag fick ordentlig kunskap kring hur amning fungerar.

Min poäng är att det inte är konstigt, men att man måste ta hjälp av pappan och familjen. Pappan kan inte vabba när barnet är under 8 månader så då är det ju ändå föräldrapenning han ska ta ut om mamman sjukskriver sig. Alltså kan han lika gärna ta dubbeldagar.

Vilken arbetsgivare menar du skulle neka fp till en nybliven pappa där mamman mår dåligt och behöver stöd?
Och ja, klart att TS ska prata med BVC men i första hand ska hon se till att pappan ger stöd, med sömnen och med att vara hemma osv.

Hur har det gått ts?