julia1994 skrev 2018-05-11 22:56:47 följande:
Det är såå svårt verkligen att inte oroa sig. Jag kommer ju som sagt bli ledsen oavsett om jag oroat mig eller inte, men ändå är jag lika rädd att se blod på pappret varje gång jag varit på toa :( alla säger hur stor risk det tyvärr är att få missfall, så jag har inte riktigt kunnat landa helt i att jag är gravid - dels antagligen för att jag inte kan begripa det riktigt, men även för att jag fortfarande har risk att få missfall. Men bör vi inte bara njuta av stunden och bara ställa oss in på att allt går bra? För vi vet ju inte vad morgondagen ger, vi vet ju bara att just i detta nu så är vi gravida, och det kan faktiskt likagärna gå hur bra som helst för oss alla, och att det tittar ut ett par bebisar i januari nästa år! Men det är ju sååå svårt att landa i det! Eller hur känner ni? Kan ni njuta fullt ut? Är ni sådär överlyckliga som ni förväntade er att ni skulle bli när ni plussade? Jag stod bara och gapade och hamnade nog i någon form av chock haha! Blev självklart glad men det kändes för bra för att vara sant så jag kunde inte ta ut hela glädjen på något sätt haha!
Det är svårt att inte oroa sig! Speciellt om man generellt är dålig på att bara låta saker vara (som för mig med adhd haha) och ha is i magen. Förra graviditeten kände jag på mig att det skulle bli mf då jag före och efter plusset kände mig supergravid men efter två veckor försvann nästan alla symptom och då tänkte jag att nej nu är något fel, tog sedan en vecka innan allt startade.
Det är så synd att det inte pratas mer om missfall och hur man kan tänka den första tiden! Dock tror jag att en stor anledning till varför vi oroar oss så mycket mer nuförtiden är för att vi kan testa så jäkla tidigt, tidigare än vad man egentligen borde om ni förstår vad jag menar?
Att ett plus faktiskt inte alltid är ett plus. Förr i tiden när testen var sämre kanske man fick reda på att man var gravid i vecka 10 (gissar bara) liksom?
Har för mig att min mamma sa att de fick testa på mvc liksom för man inte gjorde det hemma typ :p
Nu när jag har fått mf en gång redan så försöker jag bara ta det lugnt i jämförelse hur jag gjort annars, då läste jag på varje dag om vad som hände med embryot/fostret och kollade mammakläder stup i kvarten! Nu njuter jag så gott det går och tänker att det är dumt att oroa sig för det blir som det blir oavsett! Klart vi ska försöka se våra graviditeter positivt! Ett missfall är ju också kroppens sätt att avsluta något som inte skulle bli bra, så på det sättet borde man ju egentligen vara tacksam att det inte fortskrider och blir helt galet. Oj vad långt detta blev nu haha, hoppas ni alla förstår vad jag menar :)
