IVF sommar/höst 2018

Andra försöker, blev gravid på första men missfall i v.6. Vilket försök är det för dig? Jag tror att vi alltid kommer ha kass magkänsla för känslorna har fått sig så många käftsmällar tror du inte? Jag håller tummarna!!

Nu har det gått några dagar och senaste ruvningen börjar kännas overklig och greppar efter strån att dra sig upp.

Jag inser ju nu i efterhand efter att fått smälta allt att embryot faktiskt fäste! Och att det faktiskt var ett positivt, men svagt, på CB early. Såhär i efterhand och även då så kände jag det i kroppen, att jag för en liten stund var gravid, för att efter några dagar inte känna det alls, då det var borta. En obeskrivlig känsla men jag kände det. Jag pratat med min syster som har flera barn som kände igen sig i min historia och förstod precis vad jag menade, även hon såg att testet var positivt. Någonstans var det som jag tillhörde den där gruppen av människor som jag så innerligt vill vara del av.. bara lite grann

På ett sätt var det skönt att få ett erkännande från någon annan, annars tror jag att det är mina hjärnspöken, när jag berättade för kliniken att jag hade fått ett svagt positivt så ignorerar sköterskan det mer eller mindre och fokuserade på det negativa testet, det kan jag förstå men själv vill man ju lista ut varför det inte höll hela vägen och kanske få nåt positivt att hänga upp mig på i allt elände men det fick jag inte. Det enda hon lät positivt över var stt vi har fler i frysen.. vilket i sig är bra, men hur många misslyckande ska man gå igenom egentligen?

Tänk om inget av dessa fina fina fem blastisarna vill vara kvar.. och vi går igenom en ny tuff behandling med ytterligare 5 blastisar eller fler och inget blir. Det kommer bli så jäkla tufft för kropp och knopp.. och den ständiga frågan varför det inte blir!

Är det fler än jag som känner att jag själv styr min egen behandling? Vilken medicin jag ska ta, piller osv. Det känns som att ansvaret ligger på mig att se till stt jag ev får en ny medicinen eller en ny dos. Varför kommer inte det från kliniken? :/

Ville bara skriva av mig lite grann

Nu har det gått några dagar och senaste ruvningen börjar kännas overklig och greppar efter strån att dra sig upp.

Jag inser ju nu i efterhand efter att fått smälta allt att embryot faktiskt fäste! Och att det faktiskt var ett positivt, men svagt, på CB early. Såhär i efterhand och även då så kände jag det i kroppen, att jag för en liten stund var gravid, för att efter några dagar inte känna det alls, då det var borta. En obeskrivlig känsla men jag kände det. Jag pratat med min syster som har flera barn som kände igen sig i min historia och förstod precis vad jag menade, även hon såg att testet var positivt. Någonstans var det som jag tillhörde den där gruppen av människor som jag så innerligt vill vara del av.. bara lite grann

På ett sätt var det skönt att få ett erkännande från någon annan, annars tror jag att det är mina hjärnspöken, när jag berättade för kliniken att jag hade fått ett svagt positivt så ignorerar sköterskan det mer eller mindre och fokuserade på det negativa testet, det kan jag förstå men själv vill man ju lista ut varför det inte höll hela vägen och kanske få nåt positivt att hänga upp mig på i allt elände men det fick jag inte. Det enda hon lät positivt över var stt vi har fler i frysen.. vilket i sig är bra, men hur många misslyckande ska man gå igenom egentligen?

Tänk om inget av dessa fina fina fem blastisarna vill vara kvar.. och vi går igenom en ny tuff behandling med ytterligare 5 blastisar eller fler och inget blir. Det kommer bli så jäkla tufft för kropp och knopp.. och den ständiga frågan varför det inte blir!

Är det fler än jag som känner att jag själv styr min egen behandling? Vilken medicin jag ska ta, piller osv. Det känns som att ansvaret ligger på mig att se till stt jag ev får en ny medicinen eller en ny dos. Varför kommer inte det från kliniken? :/

Ville bara skriva av mig lite grann

Helt sant! Kände du dig annorlunda innan plus förra gången? Ja känner inget precis som förra. Därför ja känner på mig att d inte gått vägen :/

Har ni andra fått information om att det kan vara klokt att spara ett landstingsförsök om det skulle bli aktuellt med donation? Det fick inte vi, och känner mig nästan lite lurad även om vi kanske borde ha kollat upp ordentligt innan, men den tanken tänker man inte riktigt när man från början ger sig in i IVF-karusellen. Vi kommer kanske få satsa på donerade äggceller i Köpenhamn. Håller med om att man inte ska ge upp hoppet, men samtidigt börjar vi och läkarna tänka att vi måste gå vidare med donation. Jag har alltid drömt om en stor familj och vill fortfarande ha tre barn! Men efter 70 uttagna ägg och två insättningar med två-dagars där dessa två är de enda av våra 70 som klarat sig till dag två börjar det kännas rätt hopplöst. Vill hellre vänja mig vid tanken på donation än att det kanske blir försent för den familj jag ser framför mig! Hur tänker ni andra?! Har egentligen så svårt för tanken att behöva få donerat.

Rd 5 imorn med femdagars o jag känner absolut precis som vanligt. Inte ens ömma bröst som ja brukar ha efter äl. Magkänslan säger otroligt starkt att det gått åt hell

:(.... urs varför händer detta oss?? Deppar ihop här hemma.

Inte deppa än! Du får ha testdagen som målbild! Jag känner inget speciellt ännu heller, bara något enstaka stick nån gång ibland, men så kan det ju kännas efter ägglossning också så det är ju inget konstigt. :)