Vi skriver en sommarberättelse tillsammans

Skönt att både du och jag lyckats frigöra oss från den typen av människor i våra liv. 🥰

Det pirrar i kroppen av förväntan varje gång jag ser att det finns ett nytt kapitel att läsa 😍🤩

Det är ju såååå spännande nu, på så många olika plan! Nästan så att man måste bita på tånaglarna! 😆

Casper är så redo som han någonsin kommer att bli, alltså inte alls, därför nickar han bara och stålsätter sig inför uppdraget. Det kan inte vara långt kvar nu, säger Saga, för det är så ljust i grottan att öppningen måste vara nära. Den här gången tror jag inte att jag behöver dyka i förväg, så ta några djupa andetag och följ efter mig. Sedan dyker hon ner under vattenytan och några sekunder senare följer Casper efter. Han hoppas innerligt att det här är sista sträckan och att de kommer lyckas ta sig ut ur grottan nu. Om han överlever det här kommer han aldrig mer försätta sig i en liknande situation, det lovar han sig själv. Några meter bort kan han se hur Saga kämpar med att ta sig fram i den trånga gången och Casper känner genast hur klaustrofobin smyger sig på igen. Men han lyckas lugna ner sig, med hjälp av vissheten om att de snart är ute i det fria.

 

Efter en liten stund öppnar den trånga gången upp sig till en stor grotta. Det gör klaustrofobin lättare att uthärda, men Casper börjar få syrebrist istället. Han kämpar verkligen för att fokusera på uppgiften att ta sig ut, för det är så nära nu, men det är svårt att inte gripas av panik när lungorna skriker efter luft. Till slut känner han hur han börjar bli yr i huvudet. Tankarna känns tröga och osammanhängande, då han svävar mellan vaket tillstånd och medvetslöshet, och det enda han kan tänka på är när han kommer få andas nästa gång

 

Då får han syn på någonting i ögonvrån. Någonting stort och glänsande, som reflekterar ljuset på ett onaturligt vis. När han kommer närmare ser han att det är ett metallföremål, som inte alls hör hemma i en undervattensgrotta. Casper håller nästan på att förlora medvetandet och vet inte vad han ska tro. Är det glänsande metallföremålet bara en hallucination till följd av syrebristen? Men Saga verkar också se det, för hon saktar in och simmar långsammare förbi. Metallföremålet tycks fortsätta in under ön, som om någon för oändligt länge sedan har gömt det där. Vad i all världen är det för någonting? Casper får en underlig känsla inombords. En känsla av att de har upptäckt någonting som är avgörande, inte bara för gåtans lösning, utan också för hela framtiden. Sedan känner han hur han börjar förlora medvetandet. Det sista han hinner uppfatta, innan han glider bort i tankarna, är ett hårt ryck i repet kring midjan när Saga drar honom med sig.

 

När han återfår medvetandet igen, så sitter Saga lutad över honom och ser på honom med glädjestrålande ögon. Jag tycker jag känner igen det här, säger hon och ler mot honom. Men vad bra att jag fick liv i dig igen, för det är bråttom nu. Casper sätter sig sakta upp och hostar till. Sedan harklar han sig och försöker göra rösten stadig, för det finns en fråga som han bara måste få svar på. Du, Saga? Vad var det vi såg nere i grottan egentligen? Saga ger honom en hastig blick och svarar stressat: Tyvärr hinner vi inte snacka om det nu, för vi måste skynda oss härifrån så fort som möjligt. Se dig omkring så fattar du vad jag menar! Han ser sig om och upptäcker att de befinner sig i en grotta som är full av smuggelgods. Nej, mumlar Casper, här kan vi verkligen inte stanna längre än nödvändigt. Medan han återhämtar sig lite knyter Saga upp repet kring midjan och sedan säger hon åt honom att göra samma sak. Därefter går hon bort och undersöker smuggelgodset.

 

 

En stund senare visslar Saga till och kastar en liten påse till honom med orden: Vi hamnade visst rakt i varglyan. Vilken fullträff! Casper blir alldeles likblek i ansiktet när han inser vad den lilla påsen innehåller. Ett vitt pulver, som måste vara kokain.

Vilken tur! 😊 Haha 😂 Bit inte för mycket bara, då kan det göra ont!

Saga stoppar på sig en påse med vitt pulver i, för att använda som bevismaterial, innan hon utbrister: Kom! Nu sticker vi härifrån innan någon upptäcker oss! Casper hör att hon darrar på rösten och förstår att hon är mer stressad av situationen än hon vill låtsas om. Han själv känner samma sak, eftersom han inser att det handlar om ett mycket grövre brott än de först trodde. Vilket gör det ännu farligare att bli upptäcka här, i varglyan, som Saga uttryckte det. Utan att tveka en sekund skyndar de sig ut ur grottan och upptäcker att de befinner sig rakt under Djävulsklippan. Klippan är öns högsts punkt och stupar rakt ner i havet. Det är en fruktad plats, som Caspers föräldrar aldrig lät honom gå i närheten av när han var liten med förklaringen att han kunde ramla ner och slå ihjäl sig. De klättrar skyndsamt upp för den branta klippan och tror precis att de har kommit undan, då allt förändras från ett ögonblick till ett annat.

 

De får syn på honom samtidigt. Mannen som försökte dränka dem. Plötsligt står han bara där, mitt framför dem på stigen, och ser ut som om han sett ett spöke. Under några sekunder står de alldeles blickstilla och stirrar på varandra, men sedan går allting fort. Mannen rusar mot dem och de inser att de har kommit ur askan i elden. Vi måste dela upp oss och springa åt varsitt håll, viskar Saga. Då kommer en av oss undan och kan hämta hjälp. Casper nickar och gör som hon säger; springer åt motsatt håll. Mannen stannar upp och tvekar en sekund, men sedan väljer han att följa efter Saga. Casper kan se rädslan i hennes blick när hon vänder sig om och ropar: Spring och hämta hjälp! Skynda dig! Men Casper kan inte röra sig. Han står som fastfrusen i marken och ser på när mannen jagar Saga genom skogen. Tyvärr springer hon åt fel håll, för hon kommer bara närmare och närmare det branta stupet vid Djävulsklippan.

 

Och plötsligt befinner han sig där. Mitt i drömmen. Mardrömmen han drömde så sent som i morse, trots att det känns som en evighet sedan. Det har hänt så mycket under det senaste dygnet att han tycks ha tappat tidsuppfattningen. Men i samma stund som han känner igen det fasansfulla mardrömsscenariot, så börjar hans hjärta slå hårt. Det är hjärtskärande att se Saga så rädd, utan att kunna ingripa. Saga, som alltid brukar vara så tuff, ser nu fullständigt vettskrämd ut. Hon springer för livet genom skogen, men mannen tar in på henne alltmer för varje steg. Casper vill göra någonting, hjälpa henne, men är förlamad av rädsla.

 

Plötsligt snubblar Saga till och faller handlöst framåt på marken. Då kommer mannen genast i kapp henne och griper tag om henne fot. Saga kämpar desperat för att komma loss och sparkar vilt omkring sig, men han håller fast henne i ett järngrepp. Casper vågar inte ens föreställa sig vad mannen tänker göra med henne, men vet att det kommer sluta riktigt illa om inte någon ingriper.

 

I samma stund som mannen lägger händerna kring Sagas hals, släpper äntligen Caspers handlingsförlamning. Han ser sig hastigt omkring, efter någonting att kasta på mannen, och får syn på en lagom stor sten. Casper plockar upp den och väger stenen i handen en sekund, innan han kastar iväg den med all kraft han lyckas uppbåda. Stenen träffar mannen rakt i nacken, tillräckligt hårt för att han ska rycka till och tappa greppet om Saga. Hon tar genast chansen att fly och kommer blixtsnabbt upp på fötter igen, men springer fortfarande åt fel håll. Längre och längre ut på Djävulsklippan, tills hon slutligen har målat in sig i ett hörn och inte har någonstans att ta vägen.

 

Saga stannar upp längst ut på klippkanten och ser på Casper en sista gång, innan hon vänder sig om mot havet igen och sträcker ut armarna över vattenytan. Han kan se att hon spretar med fingrarna, precis som hon gjorde utanför restaurangen när hon fick mannen att kissa på sig, och därefter gör hon någonting oväntat. Någonting som bara Saga skulle kunna få för sig att göra. Hon tar ett djupt andetag och ser ut att samla sig ett ögonblick, medan mannen kommer närmare och närmare, ända tills han nästan är i kapp henne. Sedan hoppar hon från klippan. Hon kastar sig rakt ut i luften, utan att tveka, och störtar ner mot de obarmhärtiga klipporna och en säker död. Neeej! skriker Casper förtvivlat och känner hur hjärtat sjunker som en sten i bröstet.

Nu är det bara ett eller två kapitel kvar, sedan är höstberättelsen slut! Puh! Det blev en riktig långkörare 😊🍁

När kroppen slog i klipporna visade det sig att Saga bara var en saga. Casper slutade tänka på henne och kroppen försvann ur det intet det kommit ifrån. Vad är en tanke, vad är ett intet och en uppståndelse som föds och försvinner igen? Inuti Caspers huvud hade allt detta skett, precis som Casper själv inte existerade någon annanstans än i sitt huvud. Havet nedanför honom förvandlades till sanddyner och under den purpurfärgade himlen gick människor av och an, en marknadsplats bredde ut sig och försäljare ropade ut sina varor. Det verkade vara brist på skosnören då flertalet människor nedanför honom hade snörlösa skor. Det var lång kö till ett litet stånd som sålde dessa eftertraktade varor.

Han steg in i en hiss vid klippkanten och åkte neråt. Hissens vajrar lossnade och hissen föll fritt Skrikande höll han sig för bröstfickan för att en liten ask med godsaker inte skulle ramla ut. Därefter bröts upplevelsen och han befann sig i en kundvagn ute i träskmarkerna söder om Därvi skog. Träden växte så högt upp i skyn att de tycktes kröka sig när tittade upp mot kronorna som inte ens var skönjbara. Hans öde var förseglat i cigarettpaketets stanniolpapper.

Jag fastnade mest för det lilla ståndet 🤔 Kan du utveckla det?

En kvinna i vita täckande kläder stod på ett litet podium med ett bord framför sig och ett på varje sida. Ovanför henne var ett litet tygtak spänt som skydd mot den purpurfärgade himlen. En obarmhärtig sol om dagarna, en måne om nätterna och ibland tvärtom. Hennes tänder var förhållandevis långa och gula och hon log ofta och mycket när hon saluförde sina varor. Folk trängdes framför henne, viftade med sedlar och skramlade med mynt. De ville ha tag i de eftertraktade skosnörena. Under bordet hade hon ett kassaskrin i vit plåt. Effektivt tog hon emot pengar, räknade växel och delade ut skosnören. Lika effektivt slog hon de som försökte stjäla med en träpinne på fingrarna. En levande marknadsplats minsann.