Maken har dåligt samvete för att inte brytt sig om dotter - vill ta ansvar 10 år senare?
Jag och min man träffades sommaren 2016(nu 8 år sedan). Jag var då 20 år och han 28 år. Vi kom då båda från tidigare längre förhållanden som vi lämnat pga destruktivitet.
Maken har även en dotter(född -09) från tidigare förhållande(de var tsm i ca 7 år). De gick skilda vägar sig när dottern var 5-6 år.
Min man sa att han och hans föräldrar(dotterns farmor och farfar) kämpade länge för att ha kontakt med dottern, men att mamman vägrade totalt(med stöd från dotterns mormor/morfar) då de inte ville ha kontakt med min man.
Till en början kom de överens om att dottern skulle träffa sin pappa(min man) samt farföräldrar en gång i veckan(helgerna typ) och att de skulle hålla kontakten så. Dock fungerade inte kontakten mellan föräldrarna och dotterns mamma samt morföräldrar började propsa på flickan(som då var 5-6 år) att säga att pappa(min man) har slagit henne. De gick till och med så långt att de tog det till domstol för att få ensam vårdnad av flickan. Mor-och farföräldrar la sig också i och det blev tjafs som jag förstått.
Pga detta så ?valde? min man att inte gå på för mycket då han märkte att flickan blev orolig av alla rättegångar som ordnades av mamman och morföräldrarna. Han sa att han tänkte att det skulle förstöra hennes psykiska hälsa och ?gick med? på att ge vårdnaden till modern trots att han såklart egentligen inte ville. Säkert också pga sin egna psykiska ohälsa relaterat till hela situationen också. Han orkade inte.
Något år/några månader senare har han vid iaf ett tillfälle kommit till flickans skola när hon slutat, och väntat ute för att se henne, men dottern hade blivit uppskrämd av mamman att pappa kommer att röva bort dig, så hon sprang iväg av skräck när min man ropade på henne. Min man tog detta otroligt hårt.
När vi träffades så sa min man att han visserligen hade en dotter - men att han aldrig kommer att träffa/se henne och att hon inte kommer att vara en del av vårt liv alls.
Han berättade att han avskydde sin tidigare sambo och att han egentligen aldrig ville ha något barn med henne-men att det ?råkade? bli så ändå och det var anledningen till deras 7-åriga relation. Han menade att han ändå försökte att ta sitt ansvar som pappa, men att det tillslut inte gick då moderb och hennes föräldrar bara blev värre och värre. Det gick bara inte sa han.
Någon gång i början påpekade jag om han inte tänkte på dottern ibland, eller funderade på att ha en relation(eventuellt ta en del av vårdnaden) då dottern ännu var liten(typ 7-8år). Han sa alltid nej och blev vresig och arg när jag tog upp ämnet. ?Det som jag glömt påminner du mig om? brukade han säga. Ungefär som att han försökte pressa undan sanningen i sitt huvud.
Att tilläggas bör att min man kommer från ett annat land och vi bor idag i Sverige. Han har alltså sin tidigare dotter i hemlandet.
Senaste 1-2 åren så har något hänt med min man. Han har börjat bli mer känslig och börjat berätta att när vi varit på semester i hans hemland har folk nämnt att hans dotter undrar vart hennes pappa är och skulle vilja träffa honom. Hon hade förra året skickat en förfrågan på Instagram till honom, men han lät det bara vara. Troligen av rädsla för att såra mig om han tar kontakt..
Idag är dottern 15 år och min man säger att han vill på något sätt visa att han finns där för henne - både ekonomiskt och känslomässigt.
Jag vill såklart att min man ska må bra och vill inte att han senare i livet beskyller mig för att ha ?hindrat? honom att träffa sin dotter, men jag har ändå en konstig känsla i magen då jag inte vet riktigt vad som är rätt?
Dotterns mamma gifte om sig rätt snabbt efter de gått skilda vägar och dottern kallar nu sin styvfar för ?pappa?.
Min mans familj är välbärgade, men ekonomin i hans hemland är dålig. Trots att dotterns mamma och styvfar har ett eget företag samt äger ett hus så känner han att dottern inte lever lika ?lyxigt? som vi gör i Sverige och skulle vilja stötta ekonomiskt. Han har börjat få dåligt samvete.
Egentligen så anser jag att det är en självklarhet att finnas där om man är en förälder, men i detta fallet är jag osäker.
Jag anser att min make redan svikit sin dotter och att han missat hela hennes barndom. Jag själv har en far som lämnade mig när jag var 4 år och jag känner absolut inga känslomässiga band till honom. Jag tänker att min man aldrig kommer att få den typen av relation till dottern hur som helst, dels pga alla år som gått, dels pga att han endast besöker hemlandet en månad per år.
Han har pratat om att skicka typ 1500kr/månad eventuellt så att hon kan läsa på universitetet ifall hon skulle vilja. (Utbildning kostar pengar i hans hemland). Egentligen har hennes familj de ekonomiska förutsättningarna för att betala för detta, men min man tänker att han vill visa sitt stöd och därför göra det. Är det rätt?
Jag vill verkligen inte vara sån, såklart att man ska ta ansvar för sitt barn, men har han inte redan sabbat den ?rätten? på något sätt?
Vi har för tillfället inte den bästa ekonomin och min man är arbetslös. Detta är dessutom inget jag någonsin haft i tankarna tidigare och det känns som att dottern endast skulle se värdet i pengarna och ändå inte få det känslomässiga bandet till sin far. Jag kanske tänker fel? Vad är rätt att göra i den här situationen? För VEM borde vi göra detta? För min mans dotter eller för att min man ska få lätta på samvetet? Om han gör det för sin egen skull tänker jag också att den bussen redan har gått för läänge sedan.
