• Anonym (Vad gör man?)

    Maken har dåligt samvete för att inte brytt sig om dotter - vill ta ansvar 10 år senare?

    Jag och min man träffades sommaren 2016(nu 8 år sedan). Jag var då 20 år och han 28 år. Vi kom då båda från tidigare längre förhållanden som vi lämnat pga destruktivitet.


     


    Maken har även en dotter(född -09) från tidigare förhållande(de var tsm i ca 7 år). De gick skilda vägar sig när dottern var 5-6 år.


     


    Min man sa att han och hans föräldrar(dotterns farmor och farfar) kämpade länge för att ha kontakt med dottern, men att mamman vägrade totalt(med stöd från dotterns mormor/morfar) då de inte ville ha kontakt med min man.


     


    Till en början kom de överens om att dottern skulle träffa sin pappa(min man) samt farföräldrar en gång i veckan(helgerna typ) och att de skulle hålla kontakten så. Dock fungerade inte kontakten mellan föräldrarna och dotterns mamma samt morföräldrar började propsa på flickan(som då var 5-6 år) att säga att pappa(min man) har slagit henne. De gick till och med så långt att de tog det till domstol för att få ensam vårdnad av flickan. Mor-och farföräldrar la sig också i och det blev tjafs som jag förstått.


     


    Pga detta så ?valde? min man att inte gå på för mycket då han märkte att flickan blev orolig av alla rättegångar som ordnades av mamman och morföräldrarna. Han sa att han tänkte att det skulle förstöra hennes psykiska hälsa och ?gick med? på att ge vårdnaden till modern trots att han såklart egentligen inte ville. Säkert också pga sin egna psykiska ohälsa relaterat till hela situationen också. Han orkade inte.


     


    Något år/några månader senare har han vid iaf ett tillfälle kommit till flickans skola när hon slutat, och väntat ute för att se henne, men dottern hade blivit uppskrämd av mamman att pappa kommer att röva bort dig, så hon sprang iväg av skräck när min man ropade på henne. Min man tog detta otroligt hårt.


     


    När vi träffades så sa min man att han visserligen hade en dotter - men att han aldrig kommer att träffa/se henne och att hon inte kommer att vara en del av vårt liv alls.


     


    Han berättade att han avskydde sin tidigare sambo och att han egentligen aldrig ville ha något barn med henne-men att det ?råkade? bli så ändå och det var anledningen till deras 7-åriga relation. Han menade att han ändå försökte att ta sitt ansvar som pappa, men att det tillslut inte gick då moderb och hennes föräldrar bara blev värre och värre. Det gick bara inte sa han.


     


    Någon gång i början påpekade jag om han inte tänkte på dottern ibland, eller funderade på att ha en relation(eventuellt ta en del av vårdnaden) då dottern ännu var liten(typ 7-8år). Han sa alltid nej och blev vresig och arg när jag tog upp ämnet. ?Det som jag glömt påminner du mig om? brukade han säga. Ungefär som att han försökte pressa undan sanningen i sitt huvud.


     


    Att tilläggas bör att min man kommer från ett annat land och vi bor idag i Sverige. Han har alltså sin tidigare dotter i hemlandet.


     


    Senaste 1-2 åren så har något hänt med min man. Han har börjat bli mer känslig och börjat berätta att när vi varit på semester i hans hemland har folk nämnt att hans dotter undrar vart hennes pappa är och skulle vilja träffa honom. Hon hade förra året skickat en förfrågan på Instagram till honom, men han lät det bara vara. Troligen av rädsla för att såra mig om han tar kontakt..


     


    Idag är dottern 15 år och min man säger att han vill på något sätt visa att han finns där för henne - både ekonomiskt och känslomässigt.


     


    Jag vill såklart att min man ska må bra och vill inte att han senare i livet beskyller mig för att ha ?hindrat? honom att träffa sin dotter, men jag har ändå en konstig känsla i magen då jag inte vet riktigt vad som är rätt?


     


    Dotterns mamma gifte om sig rätt snabbt efter de gått skilda vägar och dottern kallar nu sin styvfar för ?pappa?.


     


    Min mans familj är välbärgade, men ekonomin i hans hemland är dålig. Trots att dotterns mamma och styvfar har ett eget företag samt äger ett hus så känner han att dottern inte lever lika ?lyxigt? som vi gör i Sverige och skulle vilja stötta ekonomiskt. Han har börjat få dåligt samvete.


     


    Egentligen så anser jag att det är en självklarhet att finnas där om man är en förälder, men i detta fallet är jag osäker.


     


    Jag anser att min make redan svikit sin dotter och att han missat hela hennes barndom. Jag själv har en far som lämnade mig när jag var 4 år och jag känner absolut inga känslomässiga band till honom. Jag tänker att min man aldrig kommer att få den typen av relation till dottern hur som helst, dels pga alla år som gått, dels pga att han endast besöker hemlandet en månad per år.


     


    Han har pratat om att skicka typ 1500kr/månad eventuellt så att hon kan läsa på universitetet ifall hon skulle vilja. (Utbildning kostar pengar i hans hemland). Egentligen har hennes familj de ekonomiska förutsättningarna för att betala för detta, men min man tänker att han vill visa sitt stöd och därför göra det. Är det rätt?


     


    Jag vill verkligen inte vara sån, såklart att man ska ta ansvar för sitt barn, men har han inte redan sabbat den ?rätten? på något sätt?


     


    Vi har för tillfället inte den bästa ekonomin och min man är arbetslös. Detta är dessutom inget jag någonsin haft i tankarna tidigare och det känns som att dottern endast skulle se värdet i pengarna och ändå inte få det känslomässiga bandet till sin far. Jag kanske tänker fel? Vad är rätt att göra i den här situationen? För VEM borde vi göra detta? För min mans dotter eller för att min man ska få lätta på samvetet? Om han gör det för sin egen skull tänker jag också att den bussen redan har gått för läänge sedan.

  • Svar på tråden Maken har dåligt samvete för att inte brytt sig om dotter - vill ta ansvar 10 år senare?
  • sillson
    Anonym (....) skrev 2024-07-27 18:10:46 följande:
    Ja det tycker jag faktiskt att det är. Problemet hade inte uppstått om mannen hade varit från Västvärlden, för då hade det hela tiden ha funnits ett underhållsavtal för TS och hennes man att förhålla sig till. Plus att det inte hade funnits någon risk för kärleksbedrägeri. 
    Underhållsavtal är ju bara relevant om pappan försöker smita från försörjningen. Oavsett nationalitet på föräldrarna. Jag är så svensk man kan bli och jag försörjer alla mina barn helt utan avtal.

    Du tycker på riktigt att pappan ska överge sitt föräldraansvar. Vidrigt!
  • Anonym (Eh)
    Anonym (....) skrev 2024-07-27 19:13:03 följande:
    För att det ligger nära till hands, i och med att han kommer från ett fattigt land där ungdomar inte får högre studier om de inte har föräldrar eller andra släktingar som betalar det, och han kommer på att han vill betala till sin dotter NU när paret har flyttat till Sverige... när det inte var intressant tidigare.

    Jag undrar fortfarande varför TS inte vill berätta vilket land mannen är ifrån, och under vilka omständigheter de träffades. TS, var han servitören, poolpojken eller taxichauffören..?
    Det spelar fortfarande ingen roll för sakfrågan, inget av de saker du nämner.
  • Anonym (....)
    sillson skrev 2024-07-27 19:14:07 följande:
    Underhållsavtal är ju bara relevant om pappan försöker smita från försörjningen. Oavsett nationalitet på föräldrarna. Jag är så svensk man kan bli och jag försörjer alla mina barn helt utan avtal.

    Du tycker på riktigt att pappan ska överge sitt föräldraansvar. Vidrigt!
    Det hade han ju redan gjort? Dottern är 15! Men det är typiskt för dessa män,  att de kommer på att de har något att tjäna på att ha en relation till sina barn - när någon annan betalar. Så länge som de själv måste slita ihop till underhållet på kaffe-, kokosnöts- eller bomullsplantagen, eller i gruvan, så är det inte intressant. 
  • Anonym (Eh)
    Anonym (....) skrev 2024-07-27 19:13:03 följande:
    Jag undrar fortfarande varför TS inte vill berätta vilket land mannen är ifrån, och under vilka omständigheter de träffades. TS, var han servitören, poolpojken eller taxichauffören..?
    Anonym (....) skrev 2024-07-27 19:19:34 följande:
    Det hade han ju redan gjort? Dottern är 15! Men det är typiskt för dessa män,  att de kommer på att de har något att tjäna på att ha en relation till sina barn - när någon annan betalar. Så länge som de själv måste slita ihop till underhållet på kaffe-, kokosnöts- eller bomullsplantagen, eller i gruvan, så är det inte intressant. 
    Varför räknar du upp underbetalde underdåniga serviceyrken och klassiska koloniala slavplantager förmörkhyade i det här? Du utgår väl ändå inte från en rasistisk vinkel där du räknar med att han kommer från något visst område i världen där sådant skulle vara aktuellt? Eller att han är lågutbildad eller inte duger till bättre? Slaveri av sådant slag försvann för länge sedan för övrigt.
  • Anonym (Eh)

    Eller för den delen att ts befann sig i någon slags maktposition över honom när de träffades? Vad fan tror du om de här två egentligen?!?

  • Anonym (Maria)

    Jag tänker att först ska han försöka få kontakt med sin dotter ,han måste våga visa intresse för henne då.Sen efter det så kan han skicka lite pengar ,om han har råd,annars inte.Ni delar väl utgifterna hemma och ska fortsätta med detta oavsett.

  • Tom Araya

    Om det stämmer som han säger är orsaken till att han inte varit en del av dotterns liv så är det ju inte hans fel som du antyder, utan det är i så fall mamman och hennes föräldrar som ska lastas för det.
    Är det då rimligt att låta dottern och pappan lida för det, om det går att göra annorlunda?

    Om han för över 1500 kr i månaden så motsvarar det ju mindre än ett normalt underhåll för ett barn, så den saken är inget att orda om.

    Men jag förstår dig om han inte kan försörja sig utan hans bidrag till dotterns utbildning egentligen kommer ur din plånbok.

    Likaså kan jag förstå om du ifrågasätter detta om din tanke är att han bara bidrar ekonomiskt för att stilla sitt samvete snarare än att han känner omtanke och föräldraansvar.

  • Anonym (k)

    Förresten tycker jag rubriken är felaktig med tanke på texten TS skrivit. Pappan har ju visst brytt sig och visst försökt men varit rädd om sin dotters mentala hälsa med alla rättegångar och tvister. Finns ingenting som tyder på att han inte brytt sig någonsin. Jag ska inte märka ord, men det känns inte som att rubriken och texten hör ihop med varandra. 

  • Anonym (k)

    Tycker också det är skrämmande tydligt TS att du inte greppar den verkliga problematiken här och i det sviker du din man som behöver ha din närvaro, ditt emotionella stöd, inte att du blir hans fiende i det här. Han känner redan att du är hans fiende, att du hindrar honom. Han behöver dig. 

    Det här tjafset om pengarna är bara osmakligt. Pengarna avgör inte i den här situationen om de ska ha någon kontakt eller inte. Pengar, underhåll, är något som kan variera längs livets gång, vet min pappa fick betala mer för mig vissa år, andra inte beroende på hans inkomst. 

    Sedan väldigt märkligt hur svårt det verkar vara för vissa att sätta sig in i pappans situation, tänk om det varit er själva, tänk om det varit din dotter. Hade du då varit så kall och tänkt att ja, nu är det för sent, hon är 15 år och har redan en bonusmamma hon kallar för mamma? Det har jag svårt för att tänka mig någon mentalt frisk mamma skulle tänka. En förälders kärlek till sitt barn varar till dennes siste andetag, dotterns ålder är inte relevant. 

  • sillson
    Anonym (Maria) skrev 2024-07-27 19:35:49 följande:

    Jag tänker att först ska han försöka få kontakt med sin dotter ,han måste våga visa intresse för henne då.Sen efter det så kan han skicka lite pengar ,om han har råd,annars inte.Ni delar väl utgifterna hemma och ska fortsätta med detta oavsett.


    Alla föräldrar skall försörja sina barn. Man får helt enkelt prioritera och se till att man har råd. Vad skulle hända om mamman tänkte lika dant? Då hade barnet drabbats av både svält och hemlöshet. 
Svar på tråden Maken har dåligt samvete för att inte brytt sig om dotter - vill ta ansvar 10 år senare?