Känner mig låst och som jag bara väntar på döden

"det är inget ovanligt att äta antidepressiva idag".

Nej du skadar inte din familj av förändring - det handlar mer om att ta ansvar och konsekvenser för hur du behandlar dig själv och dom .

Mår du bättre så kommer du inse att skadan blir i princip obefintlig av att skiljas när du mår bra och är på en bra plats i livet. 
.
Att slippa undan ansvar är att fortsätta skada dom..

Om jag säger så här... på vilket sätt skulle din fru må dåligt av att du tex justerade din medicin till en nivå som fungerar bättre? 

På vilket sätt skulle ditt barn må sämre av att kanske gå en kurs i föräldraskap hos habiliteringen?  

Förändringar kan se ut på många sätt

Men TS fru vill ju inte ha sex, det ändrar sig inte även om TS skulle må bättre psykiskt. 

Det vet han inte förrän han provar. Att gå omkring som han gör är varken sexigt eller attraktivt. 
Förändringar kan göra att många får nytändning. 
Och även om dom landar i att det inte var så kommer dom må bättre av att skiljas som vänner och fungerande föräldrar efter nödvändiga förbättringar. 

Skulle han skiljas idag kommer Ts gå under helt. 

Tigga och grina för att din partner skall känna sig tvingad att suga av dig?

Väldigt äckligt och svinigt beteende...egoistiskt med!

Förstår att du vill att det bara skall ske, kanske är det ditt osexiga och omanliga sätt att vara mot henne som får henne att tröttna.

Det bästa som kan hända er alla är om hon hittar en ny...då blir du tvungen att gå vidare...för du kommer få henne att utföra oralsex mot sin vilja till nån av er dör?

Får jag fråga om varför du hellre tigger och grinar för en avsugning än att bara runka själv och få det överstökat?

Jag äter redan maxdos. jag har gått flera sådana kurser om barn med npf, jag är inte en frånvarande förälder rent fysiskt. jag tror det är då jag mår som bäst, när jag och mitt barn gör saker ihop.
Jag har provat väldigt mycket. Det är mest sista året jag varit såhär uppgiven, eller mer haft svårare att dölja min uppgivenhet. Jag är inte sexig nu, men jag var det tidigare om jag får säga det själv, men inte tillräckligt.
Jag har inte gjort det. Jag skrev att jag skulle kunna göra det och kanske lyckas, men det hade givetvis inte vart samma sak.

Runka slutade jag med, det är för deprimerande och blir för påtagligt om jag försöker. "Jaha, här står jag i duschen och runkar som gift man" 

Många gifta män runkar, för att kvinnan och han inte vill ha sex lika ofta eller bara för att han gillar det.

Du behöver hitta någon som genuint vill ha sex med dig. Din fru förvandlades till en vän för många år sedan. Sånt händer, hade ni inte haft ett funktionsnedsatt barn så hade ni  kanske skilt er redan då. 

Ibland behöver man byta medicin, det finns flera olika antidepressiva. Men man ska inte äta antidepressiva i längden för att stå ut i ett liv som man inte trivs med!

Alltså, man kan äta medicin för att orka förändra sitt liv t.ex. eller för att orka gå till jobbet när man är deprimerad. Men det löser inte livsproblemen. 

Då är det så att maxdos inte fungerar om du ändå inte har löst det ursprungliga problemet.  Maxdos är bevisligen inte lösningen. Du kanske måste ha annan medicin och även kombinera med psykologsamtal för att nå resultat. 

Och förslaget om föräldrakurs var bara ett sätt att få dig att vakna upp och inse att lösningen är lättare än du tror.  
Och by The way..  bilden nytta av dessa kurser har ditt barn om du ändå inte gör som du blivit tillsagd utifrån vad ditt barn behöver i form av två fungerande föräldrar?   Ni sviker ju ert barn båda två just nu med att leva passivt aggressivt mot varandra och era försök till förändring. 

*bilden = vilken 

Men snälla nån TS, nu får du kamma dig! 

Din fru verkar vara långt ifrån en drömkvinna som inte fixar att du går i terapi för du ska må bättre. Det är helt sjukt, inser du inte det?

Allt du beskriver i tråden går att lösa, som många redan har påpekat. Man kan skilja sig fast man har ett barn med NPF och det ekonomiska går alltid att ordna. 

Din fru är en vuxen människa som måste ta ansvar för sin egen psykiska hälsa och sin situation. Du kan inte sätta ditt liv på paus för att hon inte ska må dåligt. 

Du är uppenbarligen deprimerad. Jag tror inte att det här handlar om sex eller kärleken till din fru egentligen utan du har fastnat i en loop av negativt tänkande som är typiskt när man är deprimerad. 

Om du äter maxdosen av antidepressiva sedan lång tid så är det fel medicin för dig. Jag vet att många blir hjälpta av SSRI men för mig är det ett rävgift. Jag har blivit hjälpt av Voxra och Brintellix i stället. 

Eller så behöver du ingen medicin utan det du behöver är en förändring i ditt liv. 

Jag har bara läst TS, men känner ungefär likadant. Jag känner mig dock inte direkt olycklig, utan kanske mer klar, eller nästan klar. Det ska bara bli bra för en nära anhörig, så kan jag sluta sen. Då kan den personen leva sitt liv, utan mig. Hen skulle kanske sakna mig, men också vara fri. Ingen annan skulle sakna mig, så det är lugnt.

Du är ju så uppenbart i en depression och kan inte se någon lösning eller framtid och så som du skriver är du ju övertygad om att det inte finns någon lösning.

Vad som jag tycker är anmärkningsvärt är att du säger att du äter antidepressiva sedan flera år och dessutom maxdos. varför gör du det egentligen, de har ju uppenbarligen ingen effekt? Ändå bara fortsätter du, varför? Och vad är det för läkare som bara slentrianmässigt skriver ut dessa till dig när det tydligt inte hjälper?

Nej, du är inte hopplöst och ditt liv är inte det heller, även om du själv "vet" att det är så. Du behöver hjälp att kommer hur det här stadiet du är i och du behöver terapi/samtal och kanske ta bort meningslösa antidepressiva eller möjligen ändra sort.

Ja, det är lätt att säga, tänker du och du är väl inte mottaglig heller eftersom du ju "vet" att det är hopplöst. Jag ser vad du skriver och hur du resonerar och det är läskigt likt hur jag själv var för inte så länge sedan, tyckte alla var idioter som hävdade att det fanns hopp och att de helt enkelt inte förstod hur dåligt och hopplöst det faktiskt var. Men de hade rätt...

Instämmer, depression är ett förrädiskt tillstånd och det är skrämmande hur man lurar sig själv. 

Jag har haft exakt samma tankar som TS om pliktkänsla och döden som enda utväg. Jag skulle hålla ut tills sonen blev vuxen och sedan skulle jag försvinna. 

Jag blev hjälpt av terapi och, som jag nämnde ovan, Voxra och senare Brintellix även om det är vanskligt att rekommendera olika antidepressiva eftersom det är så individuellt. 

Nu mår jag mycket bättre trots att min faktiska situation är betydligt värre än TS. Jag menar inte att förringa TS erfarenheter, det är förstås en jobbig situation, men TS situation går ju definitivt att lösa.

Själv kan jag inte påverka min situation eftersom det handlar om ett hotfullt och våldsamt ex som går in för att förstöra mitt liv (vilket har pågått i åratal) men till och med jag kan hitta sätt att njuta av tillvaron och må bra. 

TS problem är ändå inom ramen för det normala och fullt hanterbara men först måste han ta tag i sin depression så att han hittar styrkan att lösa resten. 

Din tråd fick mig att tänka på en artikel jag läste för ganska länge sedan, tyvärr nu under betalvägg, annars hade den varit nyttig för dig att läsa. För att få lite perspektiv, den hette 'Deras liv är en väntan på att få dö'. Du har stora möjligheter att göra något åt ditt liv, till skillnad från andra:

20-åriga Sabzagul har överdoserat tabletter, försökt skjuta sig, hänga sig och kastat sig ut från ett tak. 

Hon har blivit bortgift med en äldre man, en ung pojke och tvingats ha sex med släktingar.

Hennes mamma Nazanin, som blev misshandlad av Sabzaguls pappa, säger att det enda som hon och hennes dotter har genomlevt är smärta...

www.expressen.se/nyheter/deras-liv-ar-en-vantan-pa-att-fa-do/