underverket.. Så tråkigt. Jag beklagar verkligen.. Och självklart är det så, att vi alla är i olika stadier.. Vissa av oss kämpar med känslan av att acceptera/inte acceptera att det kanske aldrig blir en avkomma, andra kämpar med sorgen av att inte kunna ge sitt barn ett syskon. Inget är mindre värt än det andra. Det viktiga är att vi förstår varandra, att oavsett vilken fas av resan vi är i så kan det vara tungt och vi alla har rätt till våra känslor i frågan.
Varm kram till dig.
Och appropå det här med att acceptera och inte.. Är det fler än jag som börjar tassa i tanken att man kanske förblir utan barn? Det är känsligt, jag vet det. Det är skitkänsligt... Men det är också aktuellt.. Jag känner att jag måste börja fundera i dom banorna. Jag har inte så lång tid kvar i IVF-resan innan jag är totalt passé. Sorry.. Jag träffade mannen i mitt liv för sent. Sorry. Jag visste inte att man kunde få hjälp förrän strax innan jag fyllde 40 då någon av en slump på KK frågade mig om vi hade barn eller om vi ville ha. POFF så satte karusellen igång... Ska jag gräma mig över att OM vi hade vetat tidigare så kanske...? Nej.. Jag vill inte göra det. Det kanske finns någon mening med allt..
Jag måste försöka tänka att livet faktiskt inte tar slut. Att jag kanske kan göra nytta på annat sätt. Att jag kan vara en förebild och bra vuxen för många andra. Jag vill och försöker se det så. Vi har trots allt fått frågan om att ta fosterbarn. Tyvärr bor vi för trångt idag för att ta ett äldre barn.. Vi har planer på att bygga ut, men just nu går det inte. Men chansen kanske faktiskt finns. Att vi, även om vi inte lyckas, kan få vara förebilder och bra vuxna till någon.. En dag.
Jag vill tacka er för alla svar gällande mina tankar igår. Om det här med att acceptera eller inte. När man ska gå vidare och inte. Är det snart kört eller inte och så vidare.
Jag har klurat lite på era tankar och håller fortfarande med om att sorg inte kan jämföras med varandra. Alla har rätt till sina känslor, vi har alla rätten att känna det vi känner, glädjas, sörja. Samtidigt så måste jag ändå säga, att när jag tänker mig in i några av er andras situationer, som har handlat om att förlora ett barn så känner jag att det måste vara en fruktansvärd sorg att försöka gå igenom, och jag högaktar er som försöker orka. 
Likaså kan jag tänka mig, att om man har varit nära, så nära men får missfall, så blir sorgen kanske mer påtaglig. Som någon skrev (ungefär) "att bli snuvad på det som man hade och kunde ha haft". Den känslan vet jag ju inget om eftersom mitt enda plus var ett tidigt plus och troligtvis en s.k kemisk graviditet. Det enda plus jag har sett.
Likaså kan jag faktiskt, trots min situation, förstå sorgen av att inte få ett syskon. Jag sitter inte och tänker att "ni borde vara nöjda som faktiskt har en".. Nej, för ni VET hur det är. Ni vet VAD det är ni saknar och därför kan jag förstå att den sorgen kan vara hur tung som helst. Det enda jag vet i min bearbetning är att det är en klocka som ringer och en rädsla för att aldrig få känna det som är det mest naturliga i världen samtidigt som jag måste leva och tala om för mig själv att livet faktiskt inte tar slut. Det fortsätter runt omkring mig med en fantastisk man, fantastiska vänner och arbetskamrater och ett liv.
Och förlåt om jag började surra i dom här tankarna. Det har inte varit min mening att sudda ner folks glädje och känslor, för jag är också en glad skit för det mesta. Men jag behövde få ventilera en sån här tanke som trots allt är ganska livsavgörande för ens mående. Just det här - hur gör ni?
Kram på er, och trevlig helg.
Nu ska jag zippa på ett glas rött.
Och en bamsekram till Mamma Gås. Grattis till fantastiskt, otroligt resultat. Det ska bli roligt att höra hur många ni får till frysen. Det måste vara ett otroligt bra resultat för att "vara i vår ålder". Förstå mig rätt...
Jag har vilat och sovit hela dagen och det blev aldrig feber. Frossan har gått över. Men jag ville inte riskera att få dig att bli sjuk när du hade satt in en sån fin eskimå idag. Men nästa gång följer jag med till Gruvan, och så tar vi en fika i trädgården då istället.. Ja... den där fikan i trädgården hade nog ändå inte blivit så mysig idag i 4 grader. 
Tuvalina.. Nu gråter jag... Tårarna sprutar... Hur gick det där till?
Jag har precis läst era inlägg om frågan att leva utan barn. Konstigt – men dessa tankar har varit hos mig också de senaste dagarna.
Jag skulle egentligen ha gjort ett FET nu i juni, men kroppen var inte med på det så blir det något FET så blir det i augusti. Jag fyller 40 år i juni så mitt sista landstingsfinansierade försök fryser inne.
Efter dessa pisstråkiga besked under veckan började jag fundera på hur mitt liv skulle bli utan barn. Tänk om det inte blir något barn!?!
Men nej, jag tänker inte ge upp. Jag är redan en mamma men jag råkar bara inte ha något barn.
Det är inte mitt fel att det blev så här. Jag har inte med flit skjutit på barn för att jag ville satsa på min karriär eller något annat. Jag träffade mannen i mitt liv när jag var gammal. Min man var ämnad för mig och jag för honom, vi råkade bara inte träffas tidigare.
Så jag kommer att kämpa vidare med FET, och kanske en till IVF, innan jag går vidare till äggdonation. Tyvärr är inte adoption ett alternativ eftersom en av oss har en kronisk sjukdom (den påverkar inte möjligheten att få barn). Jag är däremot förbaskad trött på den svenska IVF-vården. För två veckor sedan pratade jag med en amerikansk IVF-läkare. Han såg ut som ett levande frågetecken när jag berättade om mina behandlingar. I USA sätter de alltid tillbaka tre embryon när kvinnan är 40 år. Chansen till graviditet då är högre än risken för tvillingar (trillingar hade aldrig skett).
Sorry att jag bara vräker mig ur allt det här. Men det känns som jag bara måste säga ifrån till Livet, som är så förbaskat orättvist. Varför ska det vara så svårt för vissa av oss att få de barn som vi så kämpar för.