Missed abortion. Berätta era erfarenheter.

Ja det är jobbigt, mitt foster var tolv v och jag skulle varit i v 19 igår när jag skulle ha skarpats, men det satte igång hemma tack vare cytiteken och jag säger bara en sak fy fan det var det värsta jag varit med om.

Lycka till håller mina tummar för dig

skrapningen i morse gick bra, nånstans e jag lättad över att inte vara gravid längre o bära ett pyre som inte lever...det va nog värst... jag sänder alla er styrke kramar !!! vi klarar detta !! trots tomheten som känns nu...tar lite tid att ställa om sina tankar ....kram

Blir så ledsen att läsa att fler går igenom samma smärta o sorg som jag o min familj går igenom. Önskar INGEN på denna jord skulle någonsin behöva genomlida förlust av barn. Genomgick ett uteblivet missfall på nyårsafton 2013. (dagen före hade vi varit inne på vul pga blödning i v 12 och fick veta att bebis dog i v.6-7 men kroppen hade inte stött bort det än) Kramperna o värkarna startade på nyårskvällen o höll i sig några dagar o den 3 jan fick jag åka in akut för jag trodde jag skulle förblöda. Det gick 1,5 månad o så blev jag gravid igen men fick missfall efter en knapp vecka. Nu blev jag gravid bara 2 veckor efter missfallet. Jag mådde ännu mer illa än dem två tidigare graviditeterna, och hade heller inga jättetidiga småblödningar. Men i v 7-8 kom jag till jobbet, hann jobba i 1,5 timme o så kände jag hur det rann i byxorna o sprang in på toaletten. Jag blödde genom allt! :( Ringde min man, åkte in akut men blev lugna när vi fick se bebis hjärtslag. Läkaren sa att jag hade en restblödning kvar i livmodern som skulle komma ut så det var inget farligt. Men... Nu tre dagar innan jag skulle gå in i v 12 så ringde jag in för att jag ville dubbelkolla restblödning samt bara se i och med dem tidigare graviditeterna. Kom dit o får se att hjärtat slutat slå i v 9-10 Bryter i hop igen! Fick tabletter o det som hände var jag INTE BEREDD på! Efter en krystvärk på toaletten satt jag rätt som det var med vår bebis i handen, hela fostersäcken var hel o man såg bebis igenom den. Trodde inte det var möjligt! Hela förloppet finns på min blogg ayona-mytime.blogspot.se Någon mer som varit med om detta vid användning av cytotec? Ingen läkare eller barnmorska nämnde något om vad man kunde se.....

Har inte varit med om det så många gånger men jag skulle skrapas i måndags och hade fått cytotc och det satte igång hemma. Har med skrivit om allt detta på min blogg www.urenbtudssynvinkel.spotlife.se

Det jag har gått igenom med mitt ma önskar jag ingen det har varit en av de jobbigaste veckorna i mitt liv. Dock har jag fått höra hela tiden att detta händer nästan aldrig. Hoppas det går bra för er andra

Jag med.. Fick reda på i måndags skulle ha varit i vecka 10. 

Hade småblödningar i 1 och en halv vecka. Men det sas vara vanligt och ingen fara. men det oroade mig oavsett vad dom sa...

Jag kände ändå på mig att något var fel. Så beställde tid på gyn för vul.

Och bebisen hade dött i vecka 6 och fanns inga hjärtljud..

Så 4 veckor jag gått och varit glad och trott jag varit gravid.. Berättat för folk om graviditeten som var sååå efterlängtad. Vi har försökt länge och när det äntligen lyckades var lyckan total.. Vi ville berätta för alla. Och nu behövt berätta för alla att det var ett Ma...

Hela måndagen grät jag.. Stup i ett.. Vet inte vad som är mest jobbigt. förlora barnet eller drömmen om fler barn? Små blöda hela dagarna och veta att den lilla har dött.. Och bara sitta och vänta på att blöda ut det känns hemskt.. Jag låg på kvällen och tänkte att nej jag kan inte sitta och vänta dag ut och dag in på att det ska ske och sen bli tvungen ta piller efter 5 veckor eller nåt. Nej bättre ta det nu och få det överstökat.

Känns som om jinxa ödet med att försöka få barn så länge och så ska hjärtat sluta slå på den lilla.. Nu i efterhand borde vi ha låtit bli. vi borde vara glada bara åt det vi har och inte önska oss mer eller försöka oss på mer. För det här vill jag aldrig någonsin genomgå igen...

Igår gick jag upp till gyn och sa jag ville ha piller som hjälper det hela ut. Tog dom vid 12 började inte blöda mer förns 14:30.  och då rann det rent blod verkligen, och som värkar och sammandragningar i timmar och värktabletterna hjälpte inte heller... Sen vid 19:30 började det komma lite klumpar och slem. Och det gjorde vrål ont.. Men så fort det var ute kändes det bättre. sen efter det var det som man stängde av kranen. Nu blöder jag som jag gjort i över en veckas tid.. typ flytning/småblödning fast färskt blod blandat med brunt blod. (Det bruna har jag ju blödit i dagar..) Kan det ha misslyckats? eller kan det vara så "Enkelt" ? Det gjorde ju vrål ont men brukar man inte blöda mer och längre och i flera veckor? Åtminstone som mens? För mig var det bara några timmar med rent blod och sammandragningar och sen över. 

jag blödde typ den dagen något grymt mycket sen avtog det dagen efter sen nästa dag fick jag en sjuk störtblödning men sen avtog det fast jag blödde typ till och från i 3 veckor men dock väldigt lite. Nu var jag ju dock längre än dig så jag vet inte hur mycket det spelar roll. 

Hoppas du mår bättre nu. 

Min första graviditet slutade i Ma i v 12, fostret hade dött i v9. Jag sökte för att jag blödde så mkt i flera dagar. Slapp skrapa eller så, min kropp tog hand om det hela helt själv. Då var man ju väldigt ledsen ett bra tag efteråt men så här år efteråt så är jag nog rätt glad över att det slutade som det gjorde.
Mådde så himla dåligt under dom 12 veckorna. Höll på att svimma ett flertal gånger när jag stod upp och det var ofta i duschen som det höll på att hända. Hade feber i säkert 3 veckor, var frisk 3 dagar av dom dagarna. Så gå en hel graviditet och må så hade ju inte gått. 

Sen gick det nog 2 månader så var jag gravid igen och. Men ma:t fanns ju med där i bakgrunden ett bra tag innan jag kunde släppa det. Men graviditeten var himla lätt på alla vis och det blev en son i Januari 2006. 
Fick en dotter i Juli 2007 men den graviditeten var inte rolig, x antal blödningar, GBS, moderkaka för livmoderhalsmunnen och så säte i v 37. Men det ordnade ju upp sig tills hon kom, men det var konstant oro pga Gbsen. Men nu vet jag att man kan slappna av även om man har det. 

I December väntar jag mitt sista barn, oavsett hur det går. Har sen v 17 vetat att jag har Graves sjukdom/hypertyreos/giftstruma och är sjukskriven sen v17 för ökad risk för missfall och prematur födsel. Så jag känner att oavsett om det slutar illa så blir det inget mer här, bara känner att graviditeterna blir värre med komplikationer och oro. Trots att jag sitter här i v 25 med sprattlade bebis så kan det fortfarande gå åt skogen och gör det så känns det inte rätt att försöka med en graviditet till för att få en trea med tanke på att det verkar som att jag inte ska ha några mer problemfria graviditeter. 

Jag fick göra om " aborten" pillerna hade inte funkat första gången.. Så fick börja om processen med massa piller och värkar... Usch det var hemskt att behöva göra detta två gånger.. Förstår inte varför jag inte fick skrapas istället.. Sån ångest i dagar och veta att kroppen bär på något dött som inte vill komma ut.. Och när jag väl fick värkar var det som förlossningsvärkar och jag som har förlossningskräck efter mina tidigare traumatiska upplevelser..Hemskt.. Men nu var jag på återkontroll idag igen just för att se att allt var ute. Och nu sist hade det lyckats. Är jobbigt att inse att man inte längre är gravid.. Det kommer inget barn som.planerat utan allt bara avslutades.. Känns så sorgligt och trist. Livet ska bara gå vidare nu?

Har så svårt med tanken på att inget vart som planerat.

Förra veckan fick jag bekräftat MA i vecka 10, fostret hade dött i vecka 8. Skrapades i helgen och allting har känts så himla tungt. Försöker att inte tänka på vilken vecka jag skulle ha varit i nu, men det är svårt. Jag känner mig misslyckad och att detta var mitt fel. Hoppas att det blir lättare snart.

Fick efter cytotecbeh ut en vattenfylld säck och sen en gulaktig hård hoprullad klump som var ca 1cm...
Nog inte så ovanligt, det ska ju ut.