• Amanda84

    Står ni och tittar på era barn när de leker på exempelvis en lekplats?

    Nu är jag säkert lite "yrkesskadad" eftersom jag arbetar inom barnomsorgen. Jag väntar mitt fösta barn och har alltså bara erfarenhet av de barn som jag har på jobbet, vilket gör att jag ännu självklart inte kan veta exakt hur det är att vara förälder.

    Jag läste en annan tråd här på familjeliv som handlade om utevistelse. Oavsett om man tycker om att vara inne eller ute så reagerade jag på hur många som faktiskt uttryckte att de "står och tittar" på sina barn när de leker. Gör verkligen så många föräldrar det? Står ni bara och tittar? Sitter ni inte själva i sandlådan, aktivt leker affär och laga mat tillsammans med barnen, klättrar tillsammans med barnen i klätterställningen, leker riddare i buskarna etc?

    Och ni som står och tittar, varför gör ni det? För egen del tycker jag att det verkar vara väldigt tråkigt. Jag har genom åren haft kollegor som bara har "stått och tittat" på gården och jag har alltid förknippat detta med att de antingen är vikarier som egentligen inte vill arbeta inom förskolan eller börjar närma sig pensionsåldern och därför inte orkar. Däremot så trodde jag naivt nog inte att föräldrar bara står och tittar när deras barn leker.

  • Svar på tråden Står ni och tittar på era barn när de leker på exempelvis en lekplats?
  • Snällspiken

    Jag gillar verkligen att leka med mina barn och hade gärna lagt mig i mest hela tiden - men på lekplatsen är jag noga med att låta dem ha sitt "barnliv" i fred. 

    Det är barnen som är experter på lek - inte vi vuxna. I så väldigt många andra sammanhang är vi där och ska pilla och visa hur man gör, men om de ska få utvecklas till egna små personer MÅSTE man lägga band på sig. 

    Enda gången jag lägger mig i är om de ryker ihop och inte kan reda upp konflikterna själva, om någon beter sig illa mot någon annan eller, givetvis, om de har gjort sig illa och behöver tröst. 

  • Alexi
    mamma 10 skrev 2014-03-20 08:38:04 följande:
    Jag uppmuntrar henne till att leka och ställer frågor om det hon gör. När hon kommer och visar mig något så kan jag visa henne att jag är intresserad, eventuell så kan jag följa med henne och sitta där hon leker, men jag är inte aktiv i leken.

    Personligen så tycker jag att det är bättre att göra på det sätt som man känner sig bekväm med. Hellre det än att sitta och sucka och låta henne se att man tycker det är sjukt trist att leka lekar med henne.. Om hon vill leka något som jag inte vill, så säger jag att jag inte vill.
    Jag har verkligen blivit bättre på att antingen vara med engagerat eller ärligt säga nej när jag inte vill. Men ibland blir det ju ändå att man lite motvilligt är med, hur trist man än känner sig.
  • Alexi
    Natulcien skrev 2014-03-20 09:32:07 följande:
    Just på lekplatsen brukar det faktiskt lösa sig själv eftersom jag bara säger att jag är för stor/tung för klätterställning, gungor, rutchkana etc. Skrattande
    Men ibland vill han att jag ska leka i sandlådan, vilket jag tycker är sanslöst tråkigt. Och hur jag väljer att göra handlar lite om dagsformen. Ibland anstränger jag mig och leker med honom där och gräver lite, men andra dagar säger jag bara att "Nej, jag vill inte leka i sandlådan, kan vi inte ta en skogspromenad istället?" eller liknande.
    Det blir underbart den dagen barn och föräldrar har lika stort utbyte av att gå på en promenad och bara prata, utan behov av att gå förbi lekplatser och sånt. Vi går ju på lite promenader nu också men barnen vill ju gärna hitta på små avstickare och utforska medan jag så klart låter dem det men helst bara skulle vilja promenera på.
  • Alexi
    Lindsey Egot the only one skrev 2014-03-20 10:17:42 följande:
    Jo mina barn tycker också om att vara med oss föräldrar men att ALLTID ha med föräldern i leken, då har inte barnet tillräckligt fantasiförmåga.
    Fast du förstår nog inte alls hur jag menar då du väldigt kategoriskt svarar något helt annat. Det jag menar är att om jag frågade om jag fick vara med, då skulle nog båda mina barn alltid svara ja. Det innebär inte att de inte kan leka utmärkt själva eller att de inte leker för det mesta utan att ens fråga om vi vill vara med, men som sagt, om vi erbjöd vårt sällskap skulle de säkerligen tycka det vore jättekul. Det här började ju med att någon skrev att deras barn inte ville ha dem med och det har jag inte upplevt med mina barn, men därifrån är det långt till att barnen ber om sällskap i alla lägen, det gör de verkligen inte. Inte ens hälften av gångerna ber de om det. Men då och då.
  • Alexi
    älskarlivet81 skrev 2014-03-20 10:31:57 följande:
    Jasså? Min dotter har fantastisk fantasi men hon vill nästan alltid att vi sitter bredvid när hon gör något. Behöver inte alltid vara med men hon vill helst inte vara ensam.
  • Alexi
    Lindsey Egot the only one skrev 2014-03-20 10:44:25 följande:
    Det är en helt annan sak det du beskriver. Då är du ju inte delaktig i leken.
    Fast jag har pratat om både och, det är inte så stor skillnad tycker jag. Jag har pratat om att mina barn vill ha mitt sällskap, om det sen innebär att jag aktivt leker eller mest hejar på rutschkanan är inte så viktigt, men att jag är mera med än att jag sitter på en bänk längst bort och pratar med andra. 
  • Curlie

    Jag är ingen lektant. Tycker inte om att leka.

    Min mamma lekte aldrig med mig heller och det reflekterade jag aldrig över.

  • Lindsey Egot the only one
    Alexi skrev 2014-03-20 21:03:23 följande:
    Fast jag har pratat om både och, det är inte så stor skillnad tycker jag. Jag har pratat om att mina barn vill ha mitt sällskap, om det sen innebär att jag aktivt leker eller mest hejar på rutschkanan är inte så viktigt, men att jag är mera med än att jag sitter på en bänk längst bort och pratar med andra. 
    Fast jag kan också stå vid rutchkanan, gunga osv men då är det ju ingen fantasilek barnet sysslar med.
  • Natulcien
    Alexi skrev 2014-03-20 20:58:26 följande:
    Det blir underbart den dagen barn och föräldrar har lika stort utbyte av att gå på en promenad och bara prata, utan behov av att gå förbi lekplatser och sånt. Vi går ju på lite promenader nu också men barnen vill ju gärna hitta på små avstickare och utforska medan jag så klart låter dem det men helst bara skulle vilja promenera på.
    Ja...alltså, en skogspromenad med 3,5-åringen betyder ju inte rask promenad utan stopp... Flört

    Nä, det betyder att springa en stund, gå supersakta en stund, gå tillbaka en bit och titta på det omkullblåsta trädet, lämna stigen och gå rakt ut i skogen, stå och kasta stenar i en bäck en låååång stund, pilla på en snigel etc.
    Men det tycker jag faktiskt är kul och avkopplande, till skillnad från sandlådegrävande som jag blir ohyggligt uttråkad av.
  • Natulcien
    Lindsey Egot the only one skrev 2014-03-20 10:17:42 följande:
    Jo mina barn tycker också om att vara med oss föräldrar men att ALLTID ha med föräldern i leken, då har inte barnet tillräckligt fantasiförmåga.
    Jodå, självklart kan ett barn ha en hejdundrande fantasi ändå!
    Vår son vill gärna att vi är med och leker, och då gärna rollekar. Och han har mer än tillräckligt av fantasi. Han regisserar och berättar och hittar på, och vi behöver bara hänga med... Det kan vara de mest fantastiska historier som utspelar sig!
    Jag förstår inte riktigt hur du kan koppla önskan om sällskap till en brist på fantasi...? Hur tänker du då?
Svar på tråden Står ni och tittar på era barn när de leker på exempelvis en lekplats?